Kyrkan i Polen

När man blickar tillbaka på det gångna året kan man konstatera att år 2016 i Polen präglades på ett alldeles särskilt sätt av händelser med en tydlig kyrklig karaktär. Dels firades 1050-årsjubileet av Polens kristnande, dels ägde den senaste Världsungdomsdagen rum i Polen. Dessa händelser satte sina spår även på det officiella statliga och rent av på det politiska planet, då statsöverhuvudet och andra högt uppsatta politiker i hög utsträckning deltog i de officiella firandena av dessa kyrkliga högtider, vilket flitigt kommenterades i medierna. Den nuvarande regeringen förklarar öppet att den vill stödja kristna värderingar. Detta väcker i sin tur betydande missnöje och kritik från delar av den polska befolkningen, som menar att kyrkan tydligt ska skiljas från staten och att kyrkan inte ska blanda sig i politiken. Man understryker att parlamentet, som är valt av hela befolkningen för att representera hela befolkningen, måste värna om att ingen ska känna sig diskriminerad på grund av att man har en annan religiös uppfattning än majoriteten av landets befolkning.

Relationen mellan kyrka och stat ser annorlunda ut i Polen än exempelvis i Sverige. För att kunna förstå den, behöver man göra en tillbakablick på hur den har utvecklats historiskt.

Kristendomens historiska bakgrund i Polen

Kristnandet av Polen ägde rum för drygt tusen år sedan, och sedan dess har den katols­ka kyrkan funnits i Polen i sin institutionaliserade form, inklusive stiftsstrukturer under ledning av ärkebiskopar och biskopar. Bortsett från enstaka mindre uppror och protester i början av landets kristnande, har den katolska tron haft en stark ställning i Polen ända fram till reformationstidevarvet, och kyrkan var delaktig i det officiella livet både på det rådgivande och på det beslutsfattande planet. Reformationen satte inte heller lika djupa spår i Polen som i de västeuropeiska länderna, och den berörde egentligen enbart adeln, som till största delen blev kalvinister, samt magnaterna som mestadels blev lutheraner. På den tiden, alltså under 1500- och 1600-talet, var en stor del av de högre sociala samhällsskikten protestanter, särskilt i städerna. Men detta var också en tid då Polen drogs in i ett flertal krig, bland annat mot Sverige. Under denna tid började det växa fram ett folkligt missnöje mot protestantismen, eftersom många trodde att den protestantiska delen av den polska befolkningen sympatiserade med svenskarna.

Efter Polens delningar och ända fram till andra världskriget var majoriteten av den polska befolkningen katoliker, även om där också fanns ortodoxa och andra östkristna grupper.

År 1925 skrev Polen och Vatikanstaten under ett konkordat, som dock upphävdes efter andra världskriget. Andra världskriget var på många plan en extremt påfrestande period i Polens historia och även den katolska kyrkan drabbades hårt. Under denna tid utsattes katolska präster, munkar och nunnor för förföljelse och tortyr av både tyska och sovjetiska ockupanter. Många fängslades i koncentrationsläger och dödades, många sändes till lägren i Sibirien. Enligt uppskattningar kan det i vissa områden i Polen ha varit ända upp till 50 procent av alla präster och ordenspersoner som dödades eller fördes bort under andra världskriget.

Kommunisttiden

Till följd av andra världskriget och de förändringar av Polens gränser som gjordes efter kriget steg andelen katoliker i landet från 65 procent i början av kriget till 97 procent år 1945. Men den politiska situationen i landet efter kriget medförde samtidigt starka inskränkningar för kyrkan från statens sida. Staten försökte koppla loss kyrkan i Polen från Vatikanens inflytande och skapa ett slags nationell kyrka. Det var bland annat därför som man ogiltigförklarade konkordatet från år 1925. Målet var att begränsa kyrkans inflytande i samhällslivet, exempelvis inom kulturliv, utbildning och välgörenhet.

Med den starkt växande kommunistiska makten på den politiska scenen växte repressalierna mot den katolska kyrkan. Makthavarna i landet försökte hela tiden begränsa kyrkans självständighet och samtidigt tvinga präster till så kallat samarbete med staten genom infiltration. Katoliker som tillhörde det kommunistiska partiet bannlystes samtidigt av kyrkan. Man införde nationella register över alla präster och församlingar. Alla kyrkans intäkter underställdes statlig kontroll. Katolska tidningar och förlag tvingades att lägga ner, den katolska hjälporganisationen Caritas likaså och religionsundervisningen i skolor förbjöds. Alla fastigheter och egendomar som kyrkan ägde tvångsförstatligades. Katolska präster häktades och fängslades, bland annat kardinal Wyszynski som hölls fängslad under tre år på 1950-talet. Regeringen beslutade också att alla tillsättningar inom kyrkan måste godkännas av staten. Staten förbehöll sig rätten att avsätta präster som ansågs vara obekväma, och prästerna tvingades avlägga lojalitetslöften inför statliga tjänstemän. Statens hållning gentemot kyrkan lättades dock efter år 1956. Två större katolska tidskrifter återskapades, men deras innehåll stod under stark censur. Den katols­ka kyrkan kontrollerades av SB (motsvarigheten till Säpo under kommunisttiden) som hade en särskild avdelning för bekämpandet av kyrkan. Ett historiskt genombrott skedde dock när ärkebiskopen av Kraków, Karol Wojtyla, år 1978 valdes till påve. Frukterna av hans tre officiella besök i hemlandet – åren 1979, 1983 och 1987 – kom att bli genomgripande och bidrog starkt till den kommunistiska diktaturens upplösning och till järnridåns fall.

Kommunismens fall och de katolska medierna

Situation i landet förblev dock i långa stycken ganska oförändrad ända fram till 1989. Det var då den politiska situationen förändrades, de första fria politiska valen efter kriget ägde rum och kommunismen i Polen föll. Kyrkans egna relationer med Vatikanen kunde normaliseras. Religionsundervisning återinfördes i landets grund- och gymnasieskolor. Johannes Paulus II besökte landet ytterligare fem gånger och ett nytt konkordat skrevs under år 1993.

1991 inrättades en katolsk radiostation Radio Maryja. Dess grundare, Tadeusz Rydzyk, en redemptoristpräst från Torun, är en mycket driven och handlingskraftig person, grundade 1998 en stiftelse, Lux Veritas, med avsikt att stödja den katolska kyrkan och att sprida kunskap om den kristna tron. 2001 öppnade han en privat högskola och 2003 fick stiftelsen tillstånd att bedriva en katolsk tv-station, Telewizja Trwam.

Numera finns det flera katolska radiostationer i landet samt även två tv-stationer. De största är dock fortfarande radiostationen Radio Maryja och Telewizja Trwam. Det finns även ett stort utbud av katolska tidskrifter, flera katolska förlag samt välfun­gerande internet-portaler med katolskt innehåll. Den katolska kulturen blomstrar och utvecklas även på musikens område; flera artister och musikgrupper med katolsk profil är aktiva på den polska kulturscenen. Caritas är numera den största välgörenhetsorganisationen i Polen, och flera sjukhus, skolor och förskolor drivs i katolsk regi. Även andra slags organisationer och stiftelser med utpräglat kristna värderingar ger stöd inom olika samhällssektorer.

Enligt statistiska undersökningar ser sig 95 procent av polackerna som katoliker, även om andelen troende i befolkningen uppges vara cirka 80 procent. Enligt dessa siffror är det bara Malta som har en större katolsk befolkningsandel än Polen bland länderna i Europa. 57 procent av polackerna säger sig ha gott förtroende för den katolska kyrkan och cirka 40 procent av befolkningen går i mässan på söndagarna. Dessa siffror har dock under de senaste åren sjunkit konstant, även om de återigen började stiga något under förra året.

Enligt Polens författning från år 1997 garanterar staten religions- och yttrandefrihet, samt en oberoende och jämställd ställning för alla religiösa samfund i Polen. Relationerna mellan staten och trossamfunden ska baseras på ömsesidig respekt och autonomi. Det finns ingen kyrkoskatt i Polen, utan kyrkan finansieras dels av vissa statliga bidrag, dels av gåvor från sina medlemmar eller andra som vill stödja den. Enligt konkordatet är staten ålagd att finansiera de katolska högskolorna och religionsundervisningen i de statliga skolorna. Dessutom finns det en del skatteavdrag som kyrkorna kan använda sig av. Den kristna tron stöds av staten också på andra sätt, till exempel genom att det finns krucifix i skolor och på många andra offentliga platser och genom stöd till de traditionella pilgrimsfärder som brukar anordnas i Polen under årets lopp. Representanter för trossamfund, i synnerhet den katolska kyrkan, brukar närvara vid olika officiella tillställningar av statlig karaktär, till exempel vid installationen av en ny president och vid andra nationella högtider. Flera polska helgdagar är knutna till den kristna tron. De polska biskoparna brukar också vädja till politikerna att ha de kristna värderingarna i åtanke när nya lagar ska stiftas eller när lagförändringsförslag ska behandlas i parlamentet. De brukar också offentligt uttrycka kyrkans hållning i olika livsfrågor.

Den kontroversiella abortfrågan

En av de mest omdebatterade frågorna i Polen under den senaste tiden är abortfrågan. Det var i augusti 2016 som ett borgerligt förslag till en lagändring hade inkommit till parlamentet. Förslaget kom från organisationen Pro Life (även kallad Ordo Iuris) och innebar att man skulle skärpa abortlagen och införa totalförbud mot abort. Kort därefter inkom ett annat, motsatt borgerligt förlag till parlamentet, som syftade till en liberalisering av den nuvarande lagstiftningen. Först röstade man i parlamentet om huruvida man överhuvudtaget skulle ta upp dessa båda förslag till diskussion, till en s.?k. förs­ta läsning. Resultatet blev att man bestämde sig för att inte ta upp det liberala förslaget till diskussion, men väl det restriktiva förslaget. Detta utlöste givetvis väldigt starka reaktioner i det polska samhället, och i internationella medier spreds bilden av att regeringen ville skärpa abortlagen i Polen. Motståndarna till det restriktiva förslaget kritiserade regeringen starkt, och en stor del av kritiken gällde att regeringen lät sig påverkas av den katolska kyrkan. Men lagförslaget kom faktiskt varken från regeringen eller från den katolska kyrkan. Det polska episkopatet hade visserligen gjort ett officiellt uttalande i frågan där de tydliggjorde kyrkans uppgift att värna människolivets värde från dess början till dess slut. Men man underströk samtidigt att kvinnorna inte får utsättas för fara eller otillbörliga påtryckningar från andra.

Men hur ser då den nuvarande abortlagen i Polen ut? Den gällande abortlagen är från år 1993 och tillåter abort i tre fall:

•Om graviditeten utgör fara för kvinnans eller fostrets hälsa.

•Om man genom fosterdiagnostik har konstaterat att barnet riskerar att födas med svåra och bestående sjukdomar.

•Om graviditeten är en följd av ett brott.

I det sistnämnda fallet krävs ett yttrande från en åklagare.

År 1996 gjordes en förändring av lagen som gjorde det möjligt att utföra abort på grund av kvinnans sociala situation. Men redan året därpå konstaterades det att denna förändring strider mot Polens konstitution och paragrafen togs bort.

I ett historiskt perspektiv har den polska abortlagen ändrats ganska genomgripande flera gånger. Efter ett totalt abortförbud under 1700- och 1800-talet, försökte man man under 1920-talet att ändra lagen. Resultatet blev att abort blev lagligt av medicins­ka skäl och om graviditeten var en följd av ett brott. Senare, under den tyska ockupationen under andra världskriget, var abort helt laglig i Polen, utan några särskilda inskränkningar alls. Efter andra världskriget, under 1950-talet var det möjligt att göra abort av medicinska skäl. 1956 förtydligade man ytterligare i vilka fall abort var lagligt, nämligen: av medicinska skäl, om graviditeten var en följd av ett brott eller på grund av kvinnans svåra sociala situation.

De två sistnämnda punkterna var dock begränsade och krävde att en läkare skulle intyga att aborten inte utgjorde en fara för kvinnans liv eller hälsa. Det var också förbjudet att tvinga kvinnan att göra abort.

I dag hävdar många att den polska abortlagen är en av de hårdaste i världen, men faktiskt finns det många länder där abortlagen är mer restriktiv än i Polen. I Europa har dock bara Irland och Malta mer restriktiva abortlagar.

Det polska parlamentets behandling av abortfrågan gick dock vidare och togs upp till en första läsning, varvid man beslutade sig för att inte följa det nya förslaget och att inte genomföra några ändringar i den hittills­varande abortlagen. Regeringen har däremot skapat ett stödprogram ”För livet”, som bland annat långsiktigt ska hjälpa de kvinnor som får en svår graviditet eller föder barn med genetiska eller andra svåra sjukdomar. Man ska även öka stödet till familjer med funktionshindrade barn.

Abortfrågan är förvisso ingen lätt fråga och man behöver belysa den ur olika aspekter och även ta hänsyn till hur den faktiska statistiken ser ut. Ett totalförbud mot abort skulle säkerligen gynna den svarta marknaden för illegala aborter. Mörkertalen av genomförda abortingreppen i länder där abort är förbjudet är säkerligen höga. Men abortfrågan har fler aspekter än så. Efter parlamentets diskussion om en förändring av abortlagen har kvinnor i Polen höjt sina röster och hävdat att de ensamma har rätt att bestämma över sina kroppar, och att varken regeringen eller den katolska kyrkan har rätt att inskränka deras frihet. Mannens, eller snarare faderns roll i sammanhanget, har man bortsett från helt och hållet. I oktober samlades kvinnor över hela landet (och även i andra länder) i så kallade svarta protester. Kvinnor klädda i svart gick ut på gator och delade sina bilder i sociala medier i protest mot det radikala lagförslaget. Det dröjde dock inte länge innan andra reaktioner också väcktes till liv och vissa katolska grupper uppmanade till vita protester – i form av bön för de ofödda barnen. Så småningom har det kommit till en splittring bland anhängarna av de svarta protesterna efter några kändisars bekännelser om genomförda aborter. Den svarta färgen bland de polska kvinnorna verkar dock ha blivit etablerad som en symbol för protest och uppror för kvinnornas rättigheter i samhället. Med jämna mellanrum rapporteras det om liknande svarta protester, senast den 8 mars, på den internationella kvinnodagen.

De förändringar som skett i Polens historia under de senaste decennierna har onekligen också lett till förändringar av relationen mellan staten och kyrkan. Kyrkan med sina traditionella stabila värderingar har länge fungerat som ett sammanhållande band för den polska befolkningen, särskilt under tider av förföljelser och förtryck. Dessa värderingar och denna sammanhållning utgjorde länge en del av den polska kulturella identiteten. I och med befrielsen från kommunistdiktaturen har en ny situation uppkommit. Mänskliga rättigheter och olika friheter som yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet och så vidare stöds nu av olika grupper, även av sådana som har helt andra värderingar än de kristna värderingar som tidigare var den enda motkraften mot det politiska förtrycket. I sådana miljöer uppfattas kyrkan numera inte sällan som en ålderdomlig och konservativ institution som inte vill följa med i utvecklingen.

Magdalena Slyk är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.