Kristendomens ryska frestelse

Vid ett besök i Rio de Janeiro i februari inbjöd Moskvapatriarken Kirill katoliker och andra troende kristna till att förena sig med honom i kulturkampens skyttegravar. ”Vi är fortfarande oeniga i vissa lärofrågor”, sade det rysk-ortodoxa överhuvudet enligt en rapport från nyhetsbyrån Interfax, ”men ingen hindrar oss ifrån att hand i hand kämpa för att få ett slut på förföljelserna, undanträngandet av kristna värden, avkristningen av 2000-talets mänskliga civilisation.”

Kirill fortsatte med att räkna upp avkristnandets härjningar, eller ”denna onda politiska kraft förklädd till tolerans”. Med hans formuleringar inkluderade dessa härjningar människor som ”förbjudits” att bära krucifix på kontoret och att önska varandra god jul, tillåtandet av samkönade äktenskap och ”vägran att uppfatta äktenskapet som en helig förbindelse mellan man och kvinna”, samt abort och skyhöga skilsmässotal.

Detta var inte första gången som patriarken uppmanade till en enad ekumenisk front mot sekulariseringen. I ett tal i januari till duman, det ryska parlamentets underhus, underströk han behovet av en ”ömsesidig respektfull dialog” mellan religiösa ledare i den gemensamma kampen för ”att bevara traditionella värden”. När han träffade Paraguays president Horacio Cartes förra året klagade patriarken Kirill över att ”kristna värden marginaliseras i många människors liv i flera länder”. ”Europa får inte förlora sina kristna rötter”, varnade han.

Trots allvaret är patriarkens retorik samtidigt en del av den nya ryska ideologin, som framställer Kreml som det sista bålverket mot den liberala ordningens förfall och andliga fattigdom. När globaliseringen suddar ut gränser (både nationella och sexuella) och när sociala medier och amerikanskinspirerad konsumism gör kulturella skillnader ointressanta, är tankegången att Ryssland och hennes kyrka står för suveränitet, autencitet och kristen spänstighet.

Budskapet har vunnit genklang hos ledande kristna tänkare i väst. Vladimir Putin må vara en ligist, i deras ögon, men i den retirerande striden för att försvara tron, familjen och nationaliteten mot de liberala och ”globaliserade” våldsamma angreppen är Rysslands starke man inte någon fiende, han kan till och med visa sig vara en taktisk allierad. Man skulle kunna kalla detta för Putinalternativet.

Steve Bannon har övervägt det. I sitt tal i Vatikanen år 2014 sade Breitbart News-chefen som numera är rådgivare i Vita huset: ”Vi i det judisk-kristna väst måste verkligen fundera över vad Putin talar om när det gäller traditionalism – i synnerhet när det stöder nationalismens grundvalar – och jag råkar anse att ett lands individuella suveränitet är en god sak och en stark sak.” Märkligt nog fortsatte Bannon sedan med att beskriva Ryssland som en ”vänskapskorrupt” och ”imperialistisk” makt som försöker att ”expandera”.

I ett försök år 2014 att förklara ansträngningarna att återkristna Ryssland efter Sovjetunionens fall gav teologen John Burgess uttryck för en liknande åsikt. ”Hotet mot genuin kristen tro i Ryssland kommer inte från tsarism eller kommunism utan från en framväxande global kultur som reducerar det mänskliga livet till införskaffande av materiella ägodelar och konsumtion”, skrev han i First Things. ”Att den ortodoxa kyrkan vädjar till den ryska nationens storhet skulle snarare kunna vara ett verkligt vittnesbörd om evangeliet och inte enbart en kapitulation” gentemot Kreml, tillade han.

För författaren och den konservative journalisten Rod Dreher är Putins försonande löfte ett ständigt tema. Dreher skrev hur han mött två unga katoliker i Italien som hade en positiv uppfattning om Putin och betraktade honom som en ”stark ledare som omfattar sitt lands kristna religiösa arv, och som strävar efter att försvara det tillsammans med dess undervisning, i synnerhet mot kulturliberaler, vars syn på sex och kön förstör den traditionella familjen”. Dreher tillade: ”Och vet ni vad? Jag höll i stort sett med dem.” Han utmejslade några av sina invändningar mot det Putinska projektet men avslutade: ”Man måste inte tro att Putin är en ängel för att respektera en del av det han gör och till och med vara tacksam för det.”

Nej tack. Även om du, som jag, instämmer i den underliggande diagnosen – att väst håller på att tappa kontakten med sina judisk-kristna grundvalar, att liberalismen har gått för långt i att urholka traditionell auktoritet och moraliska rättesnören – så skänker Putinalternativet inte någon bot. Och det innebär ett risktagande som kan komma att visa sig vara förödande för uppgiften att återställa västs andliga rikedomar.

Putin är ingen vän av religionsfrihet

Först något om avigsidorna med att ansluta sig till Kreml i moralens namn. Kristna bör bedöma Vladimir Putins uttalade engagemang för tro, uppskattning av familjen och traditionella uppfattningar om nationell tillhörighet mot bakgrund av hans korrupta och mordiska styre på hemmaplan och hans aggression mot Rysslands grannländer.

Tvärtemot patriarken Kirills försäkringar om interreligiös solidaritet, begränsar Ryssland i allt högre grad det inhemska utrymmet för gudstjänster, evangelisation och andra religiösa aktiviteter. Enligt en ”antiterrorlag”, som trädde i kraft förra sommaren, måste alla missionärer i Ryssland vara kopplade till ”registrerade organisationer”, och evangelisation utanför de statligt godkända religiösa platserna är absolut förbjuden. De som bryter mot lagen riskerar böter på motsvarande 7 300 kronor och deras samfund 145 700 kronor.

Lagen gör inget undantag för den rysk-ortodoxa kyrkan, men det är evangelikaler, mormonmissionärer och andra andliga sökare som avvikit från patriarken Kirills flock som kommer att få ta stöten. Underjordiska husförsamlingar blir alltmer populära i Ryssland, liksom i resten av regionen, och vissa protestanter avvisar registreringen av teologiska skäl. Dessa herdar upptäcker nu att de har fastnat i Putins missionsfientliga trålnät.

Minst sju personer hade i september åtalats i enlighet med lagen, inklusive en amerikansk baptistpredikant som ledde en husförsamling. Mormonkyrkan hade samtidigt tvingats att skicka iväg 65 missionärer från Ryssland. Andra har omklassificerats till samhällsnyttiga frivilligarbetare, som inte deltar i missionsverksamhet. I december hänvisade en domstol i Vladivostok till lagen, när den gav order om att 40 biblar, som beslagtagits från Frälsningsarmén, skulle förstöras, med motiveringen att böckerna inte på ett korrekt sätt hade försetts med etiketten ”religiöst material”.

Inte ens yogautövare är immuna. En rysk dataprogrammerare blev i oktober ett kort tag frihetsberövad och åtalad enligt lagen för att under en festival ha hållit ett anförande om filosofin bakom yoga. Anmälaren hade anklagat 44-åringen för att rekrytera ”unga människor till denna pseudohinduiska organisation”.

Putins krig mot missionärerna har åtföljts av hårdare tillslag mot medborgerliga friheter, vilka även omfattar en ny ”patriotisk stopplista”, som riktar sig mot tankesmedjor och andra icke-statliga organisationer som ansetts som subversiva ”utländska agenter”, liksom även mot inhemska aktivister som finansieras av sådana grupper. Ledande dissidenter, som exempelvis antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnij, åtalas för uppdiktade brott och utestängs från att delta i presidentvalet. Andra tenderar att dö under mystiska omständigheter.

När muslimska regimer, i exempelvis Iran eller Turkiet, beter sig på det här sättet, tvekar inte kristna att fördöma förföljelsen, vilket är helt riktigt. Ändå finns det en tendens inom vissa konservativa kristna kretsar att bortse ifrån eller att tona ner Putins angrepp på politisk och religiös frihet, eller att använda en sofistikerad relativism för att ursäkta honom.

Rod Dreher, till exempel, invänder att Kreml inte bör bedömas med samma måttstock som styrelseskick som bygger på ideal från upplysningstiden, exempelvis åtskillnaden mellan kyrka och stat. Putin, skriver forskaren vid St. John’s University, Mark Movsesian, ”handlar inte i strid med sitt folks önskan” när han främjar ”nationalism, auktoritet, lojalitet och religion” som autentiska ryska alternativ till den ”västliga, utbildade, industrialiserade, rika och demokratiska” världsuppfattningen som dominerar i Europa och i USA.

Låt oss gå med på att Ryssland är ett postkommunistiskt land som försöker återuppliva sin ortodoxa tradition. Det finns rättvisa, exempelvis när staten snabbt återlämnade kyrklig egendom, som kommunisterna exproprierat, till patriarken Kirill, även om detta väckte missnöje hos ryska liberaler som skulle föredra att museer och andra tillgångar förblir i statlig ägo. Låt oss även medge att Putins styre är populärt inom breda ryska befolkningslager (bortsett från den betydelse som censur, propaganda och rädsla har i detta sammanhang).

Frågan för dem som i Moskva ser en stor beskyddare av tron blir således huruvida Putinismen är bra för den ryska kristenheten, och med följdfrågan: Är den regelbaserade liberala och demokratiska ordningen verkligen så hopplös att västerländska kristna skulle kunna tänkas söka efter ett alternativ i Moskva med alla dess fel och brister? Svaret är nej på båda punkterna. Och om det förflutna utgör ett prejudikat, så kommer KGB-artat auktoritärt styre i ortodox förklädnad sannolikt att underminera både kyrkans auktoritet och Rysslands andliga väl på lång sikt.

Endast en välpolerad andlig yta

Kom ihåg hur Stalin efter de avrättningar som följde i oktoberrevolutionens spår sökte att återuppliva den ortodoxa kyrkan under andra världskriget och hur kyrkan bistod med att väcka den ryska folksjälen till nationens försvar. Likväl startade Chrusjtjov och hans efterträdare nya antikristna kampanjer och skrämde en stor del av det ortodoxa ledarskapet till att bli kollaboratörer. De som höll fast vid kyrkans oberoende, som dissidentprästen Gleb Yakunin (1934–2014), skickades iväg till Gulag.

På samma sätt kan Putin ta tillbaka, ”vad han giver”. Kremls beskydd har bemyndigat kyrkan ännu en gång efter kommunismens fall, och det går inte att förneka vare sig skönheten i hennes monastiska och mystika dimensioner eller hennes prästers helighet. De flesta ryssar ser sig i dag som ortodoxa, och kyrkan skänker dem utan tvivel vederkvickelse (även om talande nog inte mer än 10 procent regelbundet besöker gudstjänster, enligt ett flertal undersökningar under senare tid).

Men det går heller inte att förneka att regimen är beroende av att kyrkans högre ledarskap skänker en andlig glans åt dess nationalistiska och auktoritära projekt. Kyrkan har ställt upp på detta, dels på grund av ideologiskt nit, dels därför att hon inte har något val. Som George Weigel noterar: ”Den ryska kyrkans ledarskap har varken viljan eller förmågan […] att säga sanningen till Putins maktapparat; de som försöker blir snabbt marginaliserade eller tvingade till exil.”

Ta Ukrainafrågan. Patriarken Kirill har godkänt ett slags ortodoxt korståg, Putins hemliga invasion av östra Ukraina och illegala annektering av Krim. Presidenten har beskrivit Krim som Rysslands motsvarighet till vad ”tempelberget i Jerusalem innebär för judar och muslimer”, där ”våra förfäder för första gången och för evigt insåg sin nationella tillhörighet”.

Som George Weigel har noterat, för den rysk-ortodoxa kyrkan ett teologiskt krig mot den ukrainska grekisk-katolska kyrkan parallellt med Vladimir Putins militära operation. Under kommunisttiden tvingades den ukrainska grekisk-katolska kyrkan med våld in i den ortodoxa kyrkan och återfick inte sin självständighet förrän efter Sovjetunionens upplösning 1991. Nu baktalar rysk-ortodoxa personer ukrainska katoliker som ”schismatiker” och ”unierade” och har försökt att manövrera ut dem i den pågående dialogen med Vatikanen – än så länge utan någon större framgång.

Men, återigen, vägen bort från västs nuvarande andliga kris står inte att finna i en kristendom som är hårt knuten till en revanschistisk nationalism. Kristna som oroas av den liberala gränsöverskridande internationalismen borde vara lika mycket på sin vakt mot farorna med en rysk imperialism som vill kuva suveräna stater, som Ukraina, som genom sitt geografiska olyckliga läge har förvisats till ett liv i skuggan av Ryssland.

Västerländska kristna bör också vara på sin vakt mot en regim som har ett så svagt förhållande till sanningen. Sanning är ett ”avgörande villkor för autentisk frihet”, som den helige Johannes Paulus II ofta framhöll. Kristna kan inte lovsjunga Kremls förment familjevänliga uppfattningar utan att också dras ned i smutsen från dess imperium av lögner – om Rysslands roll i östra Ukraina och incidenter som Kremlstödda rebellers nedskjutning 2014 av Malaysia Airlines Flight 17, om Putins brutala kampanj för att krossa den icke-islamska oppositionen och att stödja Assadregimen i Syrien, om den genomträngande och systematiska korruptionen som smörjer hans eget system.

Den rysk-ortodoxa kyrkans nuvarande överhöghet är inte heller garanterad. Om det i morgon skulle tjäna Kreml syften, är det då någon som tror att regimen inte skulle utsätta kyrkans ledning för utpressning om man skulle vara oeniga i någon fråga? Misströstan om kulturvänsterns skränande och triumfalism under senare år i frågorna om abort och samkönade äktenskap bör inte fördunkla det kristna omdömet när det gäller de grundläggande skillnaderna mellan fria och ofria samhällen, mellan demokrati och diktatur.

Med alla sina brister erbjuder den liberala samhällsordningen fortfarande de kristna möjligheten att övertyga övriga medborgare om att byta regering, att föra talan inför rättvisa och oberoende domstolar, och att föra fram evangeliets budskap och traditionens rikedomar på det demokratiska och öppna torget. Under Putinismen, däremot, är kristenheten utlämnad till välviljan hos den starke mannen och hans styrande klick. Det politiska resultatet kan bli ”för familjen”, just nu, men kyrka och samvete är komprometterade av en oberäknelig makt.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i de amerikanska jesuiternas tidskrift America den 3 april 2017.

Sohrab Ahmari är ledarskribent för The Wall Street Journal i London.