Vem var först med befrielseteologin?

Olle Kristensons recensionsartikel, i Signum nr 2/2017, om min doktorsavhandling om befrielseteologins uppkomst ger en felaktig bild av mina forskningsresultat. Jag vill därför här lyfta fram sådant han förtiger, förringar och förvränger.

Mitt viktigaste resultat är att befrielseteologin uppstod inom den katolska studentrörelsen under 1967. Inom den katolska studentrörelsen var man först med att reflektera kring den för befrielseteologin grundläggande teologiska idén om en förbindelse mellan frälsning och mänsklig befrielse (januari/mars), att bruka beroendeteorin i en teologisk reflektion (juli) och att använda termen befrielseteologi (augusti).

Resultatet innebär att befrielseteologins uppkomst tidigareläggs, att befrielseteologin är en produkt av prästers och studenters reflektioner, att mötet i Chimbote helt mister sin tidigare betydelse för befrielseteologins uppkomst och att Gustavo Gutiérrez betydelse för densamma minskar medan den paraguayanske prästen Gilberto Giménez betydelse ökar.

I avhandlingen ger jag också en sociologisk förklaring till varför befrielseteologin växte fram inom den katolska studentrörelsen.

Ett annat viktigt och välgrundat resultat är att Gutiérrez inte höll det berömda föredrag om befrielseteologin som man tidigare trodde att han höll i Chimbote, i juli 1968.

Kristenson förnekar att det finns religionsvetare som tror att befrielseteologin uppstod bland de fattiga. Det är märkligt. Han var nämligen tidigare en representant för en variant av denna idé (2005) och påstår alltjämt att basgrupperna bland de fattiga och de fattigas deltagande i sekulära folkrörelser var viktiga för befrielseteologins framväxt (2012/2017). Nämnda idé finns även i två av de böcker som han ger som lästips om befrielseteologin i en tidigare text (2012). Dessutom måste han ha sett de exempel som finns i min studie på främst religionsvetenskapliga texter där nämnda idé finns. Jag visar där också att idén underhålls av uttalanden av befrielseteologer. Ryktet om dess död är alltså vida överdrivet. Tyvärr.

Vad gäller de kyrkliga basgrupperna är min ståndpunkt att deras betydelse för befrielseteologin var och är i spridandet av densamma bland de fattiga.

Kristenson påstår felaktigt att jag säger att Gutiérrez familj var privilegierad. Min analys av familjens sociala position visar att ”familjen tillhörde mellanskikten i det peruanska samhällsrummet”.

Kristenson påstår också felaktigt att jag säger att Gutiérrez väg till erkänd teolog i Europa och Nordamerika bygger på ett erkännande från hierarkin. Vad jag säger är att den möjliggjordes av ”det konsekrationsarbete som teologer […], bokförlag med teologisk litteratur i sin utgivning och förläggare på sådana förlag, teologiska tidskrifter och redaktörer på dylika tidskrifter, recensenter och kritiker av teologisk litteratur med flera agenter utförde” i Europa och Nordamerika.

Kristenson har länge försökt att etablera sig som Gutiérrezkännare i Sverige. Hans syn på befrielseteologins uppkomst, Gutiérrez betydelse för densamma och dennes föredrag i Chimbote utmanas av mina forskningsresultat. Viktiga intressen står därför på spel för honom.

Jag uppmanar avslutningsvis läsarna att bilda sig en egen uppfattning om min studie genom att själva läsa den.

Ulf Borelius är fil.dr i sociologi vid Göteborgs universitet.

Svar till Ulf Borelius

Mitt problem med Ulf Borelius avhandling är inte att han lyfter fram den katolska studentrörelsens betydelse för befrielseteologins uppkomst utan att han på vägen dit är så upptagen med Gustavo Gutiérrez roll i densamma. Först i slutet av avhandlingen analyseras studentrörelsens betydelse och Gilberto Giménez texter på djupet.

Ett annat problem är att han inte närmare berör samhällsvetenskapernas analys av den sociopolitiska kontexten. Till detta bör läggas betydelsen av Andra Vatikankonciliet (1962–1965), som erbjöd verktyg för den första generationen befrielseteologer. Befrielseteologin är i hög grad är resultatet av unga latinamerikanska teologers kollektiva teologiska reflektion på 1960-talet. Vem som var först är lite som att diskutera vad som kom först, hönan eller ägget.

Att befrielseteologin inte växte fram bland de fattiga är knappast någon nyhet, vilket jag underströk redan 2005: det ”har sannolikt sitt ursprung i en alltför romantiserad bild av både befrielseteologin och de fattiga”.

För mig är frågan om när befrielseteologin först formulerades av underordnad betydelse och jag känner mig därför inte utmanad av Borelius forskningsresultat. Ingen teologi kommer till i ett politiskt vakuum. Jag tycker det är märkligt att Borelius som sociolog inte visar på samspelet mellan sociopolitisk kontext och teologisk reflektion. Detta är befrielseteologins viktigaste bidrag till en kyrklig praxis.

Olle Kristenson är teol.dr i missionsvetenskap, präst i Svenska kyrkan, direktor för Ekumenisk teologi vid Sveriges kristna råd.