Kulturpessimistiskt om vår samtid

Samtidigt handlar inte främst om hur Gud blev människa och vad det har med oss att göra. Snarare är den en irriterad uppgörelse med allt som enligt Magnus Malm gått fel i vår kultur. Som baksidestexten säger: ”vad det är i vår kultur som löser upp människors självkänsla och identitet, samtidigt som vi kanske aldrig sysslat så mycket med oss själva och hur vi mår”. Svaren finner Malm i en teologi som inte förstått innebörden i och inte förkunnat budskapet att Gud blev människa.

Malms långa erfarenhet av själavård och ingående reflektion över kyrkligt liv i dag lyser igenom i en rad träffande analyser av problem i vår samtid och hans egen kyrkliga tradition och hans bibelbruk öppnar nya perspektiv. Likaså ges i boken, framför allt i de appendix som finns i slutet, många goda råd. Diagnosen som ställs är träffande, liksom flera förslag till hur symptomen ska behandlas. Men Malm nöjer sig inte med diagnos och symptomlindring. Han vill blottlägga sjukdomsorsakerna. Men det är lättare att ställa diagnos och föreskriva en behandling än att förklara orsakerna. För det räcker inte erfarenhet och handböcker, här krävs forskning och ödmjukhet. Orsaker är komplexa ting. Det gäller inte bara enskildas sjukdom utan i än högre grad kulturers och kyrkors sjukdomar.

Det är här Samtidigt blir en problematisk bok. Malm målar upp två generella sjukdomsorsaker, en antik och en nutida, som tvinnas samman: den så kallade grekisk-gnostiska livssynen, och postmodernismen. Den första har enligt Malm fått kyrkorna och teologin att hålla isär kropp och själ och att nedvärdera allt kroppsligt. Den andra har utnyttjat en kristen hinsideskultur för att med en förvänd idé om frihet lösa upp alla samband. Mot dessa sjukdomar sätter Malm insikten om vad det innebär att Gud blev människa, samtidigt gudomlig och mänsklig, kropp och ande, person och gemenskap. Denna grundläggande insikt har, menar han, teologerna från äldsta tid och fram till i dag missat.

Mest problematisk är Malms återkommande hänvisning till en grekisk-gnostisk dualism. Den påminner om en gammal seglivad idé om en motsats mellan bibliskt och grekiskt tänkande, en uppfattning som forskningen sedan länge övergivit. Gnosticismens dualism stod tvärtom i motsats till den grekiska filosofin och dess betoning av att finna vägen till ett gott liv här i världen. Den hinsideslängtan vi möter i den tidiga kyrkan går snarare tillbaka på en judisk förväntan på befrielse än på nyplatonikerna, vars mystik gällde att finna frid och mening i detta liv, i denna kropp.

Det var snarast med hjälp av platonsk och stoisk filosofi som den tidiga kyrkan lyckades formulera en teologi i vilken skapelsen av människan till Guds avbild, inkarnationens mysterium och det kristna livet kunde hållas samman. Det var med hjälp av detta möte man kunde hantera att slutet inte var så nära som man trott. Någon grundläggande grekisk-gnostisk världsuppfattning som klöv världen i en god andlig-gudomlig och en ond kroppslig-mänsklig del kan vi helt enkelt inte belägga.

Det är svårt att förstå att den breda utgivning av texter från och om den tidiga kyrkan som skett både internationellt och i Sverige inte satt några spår. När Malm ska beskriva vad som hände när ”evangeliet växte ur sin hebreiska vagga” griper han tillbaka på en bok som kom ut på franska 1960. Med hjälp av den tolkas lösryckta citat från den tidiga kyrkan utan hänsyn till texternas genre, sammanhang och syfte och till det som gjorts för att förstå dem. Beskrivningen av tidig kristen teologi, liksom av grekisk filosofi, blir därmed missvisande och för själavården viktiga begrepp som till exempel apatheia missförstås. I motsats till vad Malm skriver var det avgörande i arvet från Origenes och den tidiga monastisk traditionen just betoningen av den betydelse kroppen och det jordiska livet har för att människan ska bli befriad och Kristuslik. När Origenes säger att det som står om Gud i Bibeln är ”mänskliga bilder” är det inte för att nedvärdera människan, utan tvärtom uttryck för övertygelsen om att Gud uppenbarar sig i det mänskliga.

Det är i sin anti-dualistiska betoning av sambandet mellan kroppsligt och andligt som den mystik vi möter hos Origenes, Gregorios av Nyssa och Augustinus har djupa beröringspunkter med nyplatonskt tänkande. De anknyter till tanken att vi, som Paulus uttrycker det, består av såväl en inre som en yttre människa, att vi i vår förgängliga natur blir delaktiga i gudomlig natur, vilket bland annat betyder att kroppen är ett heligt tempel, inte en nöjespark. Om den kyrkliga tradition Malm refererar till fokuserat våra synder utan att fråga varför de återkommer, så är det inget man kan föra tillbaka till tidigkristen teologi, där betoningen gäller varför vi gör det vi inte vill, men inte gör det vi vill.

Malms avståndstagande från en föregiven grekisk-gnostisk livssyn är problematisk inte bara därför att det avfärdar viktiga källor för både själavård och kristen enhet utan också därför att det gör hans eget bruk av tidigkristna författare som Irenaeus och Athanasios och den kristologi han själv bygger på obegriplig. Tydligast blir det när Malm inte ägnar sig åt att ge enkla förklaringar till våra svårigheter, till exempel i det välskrivna avsnittet om viljan, ”Bara om du vill”. Utan att sambandet klargörs ges här en god undervisning om en poäng hos de tidiga grekiska teologerna och i den monastiska själavårdstraditionen, nämligen att det handlar om verkliga människor, inte kategorier: syndare och rättfärdiga, frälsta och förbannade. Den nicenska bekännelsens ord om ”nederstigen till dödsriket”, betyder att det inte bara handlar om en kroppslig död utan om ett nedstigande i helvetet, en delaktighet i människans djupaste smärta och övergivenhet. Kampen i Getsemane är inte ett ”skenproblem”.

Mycket kunde också sägas om den andra sjukdomsorsak som Malm lyfter fram, postmodernismen. Man kan naturligtvis utmåla den negativt, men frågan är om inte mycket av det som här kallas postmodernism snarare är en reaktion på sjukdomsorsaker i arvet från upplysning och modernitet. Postmoderna teologer som Sarah Coakley söker hos de grekiska kyrkofäderna material för en teologi som inte lever kvar i 1800-talets och det tidiga 1900-talets rationalism och konfessionella skyttegravar. Den starka tilltro till förnuftet, det förakt för känslolivet och den starka betoningen av individens självständighet som Malm ser som problematisk är knappast postmodern.

Helt oberoende av diagnos och behandling går Malm vilse när det gäller orsakssammanhangen. Tanken på hellenismen som ett främmande inflytande som fördärvar autentisk kristen tro, lanserad i slutet av 1800-talet av Adolf von Harnack, bör få vila i graven, liksom hela tanken på en enhetlig överjordisk och tidlös kristen lära som hotas av influenser från tiden. Det finns ingen för alla tider tillyxad autentisk kristendom att försvara. Inkarnationen innebär att Gud överlämnade sig till vår historia, gjorde de som samlas till bön och gudstjänst till sin kropp. De tidiga kristna var greker och berikade kyrkan med sitt arv och sina insikter på samma sätt som andra berikar sina kyrkor med det som är deras. Teologin är en historisk väv. Att inte allt en Origenes eller Luther bidrog med är fruktbärande, är självklart.

Även om Samtidigt har ett angeläget ärende och träffande observationer, hjälper det inte att gräva diken på ömse sidor om vägen och förklara andra tiders uttryck för dikeskörningar. Det fungerar inte att sätta etiketter på det man ogillar och utnyttja dem för att avfärda det, att i en befogad oro över hur det ser ut, ja, bitterhet över det man inte rår på, lägga skulden på andra. Om man inte förstår hur andra kristna tänkt, skrivit och levt bör man hellre vara tyst än kalla det för ”bisarra cirkuskonster”. Att lära känna varandra är i regel en mer framkomlig väg än att sprida förenklade fiendebilder.

Samuel Rubenson är professor i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet.