Skrivandet en livlina

Andra delen av Agneta Pleijels psykologiska självbiografi, Doften av en man, börjar med uppbrottet från Lund till ett liv som fri student i Göteborg. ”Hon vill ta sig ur den trekant där kärleken till pappa är ett förräderi mot mamma.” Hon har ett aktivt och intellektuellt spännande liv med studier i litteraturhistoria, filosofi och etnologi och sedan som kulturjournalist på Aftonbladet, förutom anställningar som amanuens och sedan även som lärare på universitetet i Göteborg. Men allt det där fladdrar förbi i förbifarten, som i bisatser. Kvar står sökandet efter närhet, efter att bli sedd, efter relationer med män, korta eller långa som alla hela tiden slutar i kaos. För det mesta är det hon som bryter upp.

Man kan förundra sig över denna intelligenta kvinnas fixering vid män. I botten ligger nog föräldrarnas dåliga äktenskap, där hon som äldsta dottern fått ta på sig moderns bitterhet och parera hennes ångest och å andra sidan inte svika sin far, som hon älskar. Hon känner sig kluven och har inget självförtroende alls, även om hon utåt kan verka kaxig. ”Inget ville lyckas för mig, inget som hade med kärlek att göra. Först visste jag det inte. Sen visste jag det. Hur länge visste jag det? För alltid, tror jag. Nu också? Ja, också nu.” Kanske är detta citat, alldeles i början av boken, det nav som berättelsen om alla dessa män snurrar runt, ett kapitel per man, alla namnlösa eller möjligen försedda med en initial. Det blir ganska tröttsamt, och man skulle ha önskat mer av hennes intellektuella utveckling och de litterära insikter hon har. T.S. Eliots Det öde landet löper som en röd tråd genom boken. Edith Södergrans trotsiga diktrader ”Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till” citeras liksom hennes övermodiga ”Jag går på sol. Jag står på sol.” Kafkas spridda anteckningar, liksom Becketts I väntan på Godot är andra återkommande litterära hållpunkter. Det blir en sorts pussel, och läsaren får försöka finna vad dessa författare har betytt för henne och hur de givit uttryck för hennes sinnesstämningar.

Sedan kommer 68-rörelsen och Vietnamkriget där hon dras med, även i någon mån i Grupp 8-rörelsen. Enstaka personer skymtar fram med namn: Tomas Tranströmer, som försynt i ett telefonsamtal säger, att hon kanske inte riktigt förstått de religiösa inslagen i hans lyrik, eller Karl Vennberg, kulturchef på Aftonbladet, som bistår henne i en svår stund, Kurt Aspelin, vars föreläsningar i filosofi hon följt och som tillsammans med sin hustru kommer hem till hennes studentrum och dricker te med varma scones. I trappan till den litteraturhistoriska institutionen möter hon Erik Mesterton, han som tillsammans med Karin Boye översatte T.S. Eliots The Waste Land till svenska.

Boken slutar med en beskrivning av en utdragen förlossning. Ett liv föds till sist, en dotter. ”En alldeles ny liten flicka”, och hon ”önskar att hennes dotter skulle få erfara den stora glädjen i att leva”.

Mycket av det hon mödosamt erinrat sig och försökt sätta på pränt gör ont. Men kampen gäller att få ord på det svåra. ”Skriva är att leva för att komma hem.” Att hitta sig själv, veta vem hon är, våga vara sann mot sig själv, besegra självföraktets smutsiga dy.

Den stora svårigheten har förstås inte bara varit föräldrarnas dåliga och till sist upplösta äktenskap utan det arv som blivit hennes. Goethe klagade över att hans fader var ämbetsmannastel och hans moder romantisk och känslosam. Här verkar samma motsättning finnas och vara grundläggande för hennes utveckling: fadern matematiker, strikt rationell och behärskad men samtidigt ovillig eller oförmögen att ge sig in i ett känslomässigt meningsutbyte. Då tiger han och går sin väg. Modern med sin bakgrund i Java (mormodern kom från Java), temperamentsfull och känsloladdad med ideliga depressioner och ångestanfall. I korsningen av dessa två växer hon upp och har försökt balansera mellan ytterligheterna, och nu som fri och vuxen skall hon försöka finna sin egen väg. Hon berättar med få ord en rörande episod. Fadern, gammal och handikappad efter en stroke, vet att han skall dö och önskar att en sista gång få träffa sin före detta fru. Dottern lyckas få med sig sin mor till sjukhuset. Fadern sitter i sin rullstol alldeles intill hissen. Modern sätter sig på en stol bredvid. De sitter i 20 minuter och samtalar men bara om vardagliga saker. Utan att stora ord eller långa förklaringar yttrats så innebär detta enkla sista möte en försoning, och det gör att dottern kan skiljas från båda föräldrarna med frid i sin själ. Stilen är mestadels rak, ibland lyrisk men bildfattig, utan sentimentalitet, så också i detta viktiga, korta avsnitt.

Jag skall erkänna att jag till en början var besviken på andra delen av denna självbiografi, Doften av en man. Titeln kan väcka funderingar. Doften av EN man, när det hela tiden handlat om en hel mängd män. Men kanske är denne ende man hennes far, som hon älskar men samtidigt inte förstår. Han lever sitt dubbelliv och sviker sin familj. Om man ser boken som en psykologisk beskrivning av hennes inre kamp och hennes försök att våga lita på en man, hennes inre kamp för att försöka förstå den egna utvecklingen från flicka till kvinna, hennes försök att bli sedd men samtidigt att se sig själv som en människa, inte bara som en kvinna till mannens förfogande, så blir det genast intressantare. Det handlar kort sagt om att få vara människa i egen kraft, inte som ett bihang till någon annan, och det är kampen för den utvecklingen som läsaren får följa.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.