God översättning av komplicerad teologisk retorik

I en översiktsartikel om postmodernismen skrev den nuvarande professorn i systematisk teologi i Lund, Jayne Svenungsson, att kanske ligger ”den största förtjänsten i teologins postmoderna vändning just här: i det nyfikna återerövrandet av synsätt och insikter som den moderna teologin i sin iver att vara modern alltför hastigt överlät åt historiens glömska” (Kristiansen & Rise, Moderne teologi, 625). Inte minst nämner hon de upptäckter som har gjorts genom nyläsningar av förmoderna texter. Genom Artos försyn ges möjligheter till sådana nyupptäckter genom de många översättningarna till svenska av kyrkofädernas skrifter som aldrig verkar ta slut. Av dessa står den över 100 år unge Olof Andrén för en inte oansenlig del, och den senaste i raden är en översättning av Basileios av Caesareas (330–379 e.Kr.) Om den heliga Anden. Som vanligt är boken vackert förpackad.

Det är värt att reflektera över de många tolkningar en text kan få när vi vänder oss till denna text. Basileios brukar kallas den Store av en anledning, nämligen för den auktoritet han tidigt fick tillsammans med de andra så kallade kappadokiska fäderna, vännen Gregorios av Nazianzos och brodern Gregorios av Nyssa, och som gjorde att hans texter inte bara lästes i samband med den konflikt de ursprungligen skrevs för, utan också i andra situationer. Under den senare kristologiska striden fann båda sidor argument i Basileios skrift och detsamma gällde under ikonoklasmen, på 700- och 800-talet, då förespråkarna för ikonerna använde ett diktum från det artonde kapitlet för att försvara hedersbevisningen mot bilderna: ”Äran av bilden återgår på urbilden” (18.45). Ett annat exempel på bokens verkningshistoria är hänvisningen till fädernas auktoritet (argumentum patristicum), som Basileios är den förste att använda. Även om Basileios skrift i första hand är en utläggning av Skriften, sker tolkningen hela tiden med kyrkans liturgiska praktik för ögonen, och i det sammanhanget hänvisar Basileios till urgamla bruk som bekräftas av alla de teologer som föregått honom själv, som Origenes och Klemens. Texten blev på så sätt en gemensam referensram, en levande text, under hela fornkyrkan, och även om den sedan delvis föll i glömska under lång tid har den förnyad aktualitet även i den nutida teologin. Det finns exempelvis utsagor hos Basileios som passar väldigt väl in i den ortodoxe teologen Johannes Zizioulas trinitetsteologi, med dess betoning på de tre personernas självständighet utifrån Fadern som källan till gudomen (jfr 18.45 med kommentarerna i Fontes Christiani 12).

Men även om vi bara skulle se till skriften i sitt ursprungliga sammanhang försvinner inte intrycket av en dynamisk text. Konciliet i Nicaea hade redan 325 slagit fast att Fadern och Sonen var av samma väsen, men definitionen blev inte allmänt accepterad utan kom att debatteras vidare under lång tid innan den stadfästes på nytt vid konciliet i Konstantinopel 381 i den så kallade nicaenska trosbekännelsen. De olika lösningsförslagen hade varit många: Var kanske Fadern och Sonen snarare av ett liknande väsen (homoiousios) än av samma väsen (homoousios)? Det är i denna situation som Andens roll kom upp på agendan. Frågan var praktiskt laddad: om man nu döper i Faderns och Sonens och Andens namn, vad är då Anden i förhållande till Fadern och Sonen? Basileios tecknar denna tid – som ibland skönskrivs som kyrkofädernas gyllene epok – som full av oro. I kyrkan råder ”anarki” (30.77), klagar han, och fortsätter: ”Det liknar ett sjöslag som krigslystna män, vana vid sjöstrid, utkämpar efter att ha hetsat upp sig på gamla förorätter” (30.76). Även om kyrkofadern naturligt nog inte såg sig själv som en av dem som stod på däck och utdelade rallarsvingar på den skuta som var kyrkan var det personliga engagemanget stort. En av dem han vände sig mot var nämligen den egna lärofadern och förebilden Eustathios av Sebaste, som nu hade hamnat på samma sida som de som bekämpade Andens gudom (Basileios kallar dem ”pneumatomacher”). Och trots att han egentligen förordar tystnad är Basileios nu ombedd av en av sina kollegor, Amfilochios av Ikonium, att argumentera i sak, och likt en av ynglingarna i Babylon, ställer han sig mitt i elden för att lovsjunga Gud, och särskilt Andens gudomlighet (30.79).

Bara denna korta beskrivning pekar på en av utmaningarna med att översätta Basileios, som Erasmus i reformationens tidevarv prisade för dennes vältalighet: Basileios är retoriker, som med ett bildrikt och inte sällan överraskande språk för sin talan. Men Andréns översättning har bra flyt och är lätt att läsa trots de många bilderna och de ibland snåriga resonemangen. Visst kan man vid något tillfälle vända sig emot alltför direkta översättningar av gudomliga egenskaper, som när Gud beskrivs som ”den oomfattbare och lidandesfrie” (ton axôrêton, <i<apathôs, 8.18). I det första fallet hade förmodligen ett mer allmänt närbesläktat ord, som omätbar eller obegränsad, lika väl kunnat fånga in den paradox Basilios söker fånga när han talar om en Gud som begränsar sig genom att dö för att göra människan fri från lidande och död. Jag rycker till när det förment svenska ordet ”lagom” dyker upp i en mening, men kan efterhand tycka att det är en lyckad försvenskning av grekiskans symmetria som väl fångar in den ironi Basilios riktar mot sina motståndares begränsade synsätt (28.70). Men detta är randanmärkningar som mot bakgrund av svårighetsgraden i översättningsarbetet visar hur väl Andrén har lyckats. Den som vill ha fler kommentarer till texten kan dock med fördel vända sig till den tyska översättningen av texten i serien Fontes Christiani (12, 1993). Då får man dessutom grekiskan som bonus.

Det märks på flera sätt i texten att Basileios är retoriker lika mycket som teolog eller filosof. Även om Basileios är intellektuellt bevandrad, med medvetna anspelningar på platonsk, aristotelisk och stoisk filosofi, så är texten inte abstrakt utan förvånansvärt tillgänglig. De många bibelreferenserna till trots är resonemanget levande. En lång diskussion gäller de småord (mikrologia) som används i de heliga skrifterna för att beskriva Andens förhållande till Fadern och Sonen likaväl som till människan. Vissa läsare kanske tycker att detta verkar tråkigt, men faktum är att diskussionen sprakar. I slutändan använder Basileios dessa småord till att dekonstruera motståndarnas säkra, men smala bestämning av Anden. Även om den liturgiska principen att man ber till Fadern, genom Sonen, i Anden, är riktig, säger den inte hela sanningen. Den skulle kunna få någon att tro att Anden är värd mindre ära (eller med vårt sätt att tala, att Anden är mindre värd), men detta är fel slutsats, argumenterar Basileios, eftersom Anden också lovsjungs i samma andetag som Fadern och Sonen (exempelvis i doxologin ”Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden”). Rikedomen i de bibliska utsagorna lyfts alltså fram för att avväpna alltför smala svar, och Basileios visar på så sätt att trinitetsdogmen, som bygger på vittnesbörden i de heliga Skrifterna, samtidigt är apofatisk och inte kan kokas ner till en alltför enkel beskrivning av Gud. Som svar på frågan om tretalet i slutändan inte är polyteism suckar Basileios ljudligt: ”Men, ni högvisa, det oåtkomliga är långt upphöjt över talen” (18.44), innan han ger sig in i ett långt samtal om hur tretalet och enheten behövs och inte motsäger varandra. Som den retoriker han är kan han föra långa resonemang om bibliska utsagor, och samtidigt vara skarp och precis: ”Ordet Kristus är en bekännelse till allt; det uppenbarar Fadern som smörjer, den smorde Sonen och Andens smörjelse” (12.28, jfr Apg 10:38).

Sammanfattningsvis kan sägas att vare sig man är intresserad av bibeltolkning, trinitetsteologi, eller den heliga Andens roll i en människas och i kyrkans liv, finns det skäl att vända sig till denna välgjorda ny­översättning av Basileios, och på så sätt skapa plats för nya läsningar, och därigenom nya synsätt och insikter.

Andreas Westergren är teol.dr i kyrko- och missionsvetenskap vid Lunds universitet.