Tidernas Thomasreception

Den helige Thomas av Aquino betraktades länge som den normgivande katolske teologen, och än i dag åtnjuter han bland kyrkolärarna titeln doctor communis, den universelle läraren, men i praktiken har han sedan Andra Vatikankonciliet spelat en alltmer undanskymd roll i katolsk teologi. Nythomismen var under 1900-talets första hälft så dominerande att den efter konciliet nästintill fullständigt övergavs. Nu har pendeln svängt tillbaka så att det återigen finns ett välbehövligt intresse för den änglalike doktorn, ty även om Thomas kan betraktas som den mest inflytelserike katolske teologen, så har han likväl ofta missförståtts. Till och med en av de mest orubbliga förkonciliära thomisterna, dominikanen Réginald Garrigou-Lagrange, uttryckte sitt missnöje över att de flesta teologer inte håller sig till Thomas, och hans elev och medbroder, koncilieteologen Marie-Dominique Chenu, beklagade sig i sin tur över att hans lärare missförstått Thomas.

Vilken roll spelade då Thomas i katolsk teologi? Och på vilket sätt är han fortfarande en auktoritet? Dessa frågor ställer sig Benjamin Dahlke och jesuitpater Bernhard Knorn i den nyutkomna samlingen studier, Eine Autorität für die Dogmatik?, som utgör en festskrift för Leonhard Hell, professor i dogmatisk och ekumenisk teologi vid Johannes Gutenberg-universitetet i Mainz. De flesta av texterna är skrivna på tyska, men det finns flera bidrag på engelska och ett på franska. Bland de mer kända skribenterna återfinns kardinalerna Walter Kasper och Karl Lehmann, som författat förordet. Boken ger en inblick i varför och på vilket sätt Thomas av Aquino betraktats som auktoritativ under seklernas gång. Den tar avstamp i Trientkonciliet, 1545–1563, då Aquino redan hade en stark ställning, och behandlar receptionen av hans verk fram till våra dagar. Thomas omfångsrika opus omfattar nästan samtliga teologiska underdiscipliner; några ämnen som särskilt lyfts fram i Dahlke och Knorns samlingsvolym är nåden, relationen mellan Gud och världen, transsubstantiationsläran, förhållandet mellan filosofi och teologi samt ecklesiologi.

Den första delen omfattar tidsspannet fram till och med 1700-talet. Här befästs den redan väletablerade uppfattningen att Aquinos kommentatorer inte bedrev regelrätt Thomasexegetik utan ofta använde den universelle doktorn som språngbräda för egna teologiska reflektioner. Knorn beskriver 1500-talets tidiga jesuiters förhållande till Thomas som en kreativ trohet. Målet var inte bara att klargöra vad Aquino menade utan också att strukturera det egna teologiska tänkandet och att delta i samtida teologiska debatter. Flera intressanta inblickar ges i en av de stora posttridentinska teologiska kontroverserna, den så kallade nådestriden (de auxiliis), som utspelade sig mellan jesuiter, dominikaner och jansenister om förhållandet mellan Guds nåd och människans fria vilja. Den inflytelserike jesuiten Luis de Molina (1535–1600) till exempel erkände att han inte begrep sig på Thomas lösning och utvecklade i stället sin egen position, som gick till historien under namnet molinism. Men inte endast jesuiterna utan även dominikanerna fjärmade sig på olika sätt från sin läromästare.

Den andra sektionen i boken behandlar Thomasreceptionen under 1800- och 1900-talet hos en rad katolska men också några protestantiska teologer, vilket visar att Thomas även bland evangeliska systematiker förblev en oundgänglig klassiker, som ofta väckte fascination. En vattendelare i thomismens historia är påven Leo XIII:s encyklika Aeterni patris från 1879 som anbefaller Thomas av Aquinos filosofi som utgångspunkt för katolska studier i filosofi och teologi. Påven Leo utgick från den optimistiska tanken att thomismen utgör en god grundval för dialog med den samtida kulturen. Nythomismen som följde skulle å ena sidan visa sig vara relativt ointresserad av historiska Thomasstudier, och å andra sidan skulle de divergerande Thomastolkningarna leda till en teologisk pluralism som förebådade postkonciliär teologi.

Bokens tredje och sista del innehåller både systematiska och historiska artiklar om samtida thomistiska strömningar. Intressanta är framför allt den analytiska thomismen och den mindre välkända ressourcement-thomismen. Den analytiska skolan kan sägas ta sin början med de engelska filosoferna Peter Geach (1916–2013) och Elizabeth Anscombe (1919–2001), som försöker att tolka Thomas med den analytiska filosofins metoder och låta honom ingå i en dialog med samtida analytiska filosofer. Ressourcement-thomismen är en mindre känd tankeströmning som har sitt ursprung i universitetet vid Fribourg i Schweiz. Den förknippas med personer som Charles Journet (1891–1975), Servais Pinckaers (1925–2008), Jean-Pierre Torrell (född 1927) och Romanus Cessario (född 1944). Cessario menar att rörelsen liksom de ursprungliga ressourcement-teologerna intresserar sig för den historiske Thomas samtidigt som man grundar sin teologi på en realistisk thomistisk metafysik, vilket nouvelle théologie i regel avvisade.

Dahlke och Knorns Eine Autorität für die Dogmatik? är ett välkommet bidrag till den samtida teologiska diskursen, i vilken Thomas av Aquino tyvärr ofta i lyser med sin frånvaro. Den innehåller ett antal upplysande studier av Thomasreceptionen genom tiderna, framför allt några av artiklarna som behandlar den posttridentinska teologin är mycket gedigna. Ibland ger texterna emellertid uttryck för ett onyanserat och ensidigt förhållande till nythomismen och förmodern teologi. Samtidigt erbjuds endast föga genuint teologisk reflektion över titelfrågan, på vilket sätt Thomas fortfarande är en auktoritet. Från ett systematiskt perspektiv hade man väntat sig till exempel en diskussion om traditionen som teologisk källa kopplad till Thomas av Aquino, ett ämne som knappt berörs alls.

Mikael Schink är jesuitpater i Schweiz.