Aleksander Solzjenitsyns livsdrama ur ny synvinkel

1960-talets Ryssland var ganska okänt för oss i Sverige. Få hade varit där, och sällan träffade vi, utanför sportens område, på livslevande ryssar. Vad som hände i det stora riket var dolt för de flesta.

Så fick detta land plötsligt liv, skildrat av en man med unik talang; en som både hade upplevt de ryska fängelserna och som förstod sig på psykologi. Det som här beskrevs upprörde många i väst.

När Aleksander Solzjenitsyn 1962 kom ut med novellen En dag i Ivan Denisovitjs liv blev det en litterär händelse, men också en väckarklocka. Få hade trott den ryska regimen om att kunna utsätta sina egna medborgare för så hårda straff. Än fler illusioner brast när Solzjenitsyn gav det sovjetiska förtrycket gestalt i romanen Gulag-arkipelagen, som smugglades ut till väst. Historien om hur han i hemlighet samlat material för boken var ett drama i sig. Initiativet störde de ryska makthavarna så pass, att de sökte hindra Solzjenitsyn från att utge den. När det inte lyckades, valde man i stället att – år 1974 – utvisa honom ur Sovjet, i tron att han i väst skulle mista rotfästet och bli litterärt oskadliggjord.

Om Solzjenitsyns tid i Sovjet handlar memoarboken En kalv med eken stångades. Han fortsatte i flera verk att berätta om sitt liv som dissident. Vid sin död 2008 hade han hunnit fram till våren 1994, det år då han återvände till Ryssland.

Nu utges hans hågkomster för åren 1974–1978 på engelska, Between two Millstones. Boken belyser hur Solzjenitsyn förföljdes i Sovjet även sedan han släpptes ur fängelset. Hans roll som författare var svår, men det blev också anpassningen till väst. Den andra ”kvarnstenen” i titeln var ett väst som han ansåg materialistiskt och självbelåtet. Solzjenitsyn tvingades där kämpa för att få arbeta i fred för medierna och allmänheten, medan KGB övervakade och skymfade honom. Genom att sprida falska dokument och begå sabotage ville man få honom att te sig överspänd och oseriös.

Solzjenitsyns första anhalt blev Schweiz och Zürich. Här fick han rörelsefrihet men råkade också orättvist i konflikt med skattemyndigheten. Till det goda med Schweiz räknade han dess lokaldemokrati. Han skildrar en valdag i kantonen Appenzell, vars medborgare rådslår om sina frågor, och han besöker även platsen där det ryktbara edsförbundet instiftades. Men allt var inte ljust, och till andra problem i Schweiz lades oron för att familjen inte skulle få lämna Sovjet.

Ett kapitel skildrar besöket 1974 i Stockholm, där Solzjenitsyn mottog det Nobelpris som han år 1970 tilldelats. För en gångs skull fick Solzjenitsyn här vara enbart turist. Stockholm imponerade dock inte på honom. Staden saknar skönhet, menade han. På Skansen gladdes han dock åt den gamla bondekulturen men beklagade att bolsjevikerna i sin avsky mot det ryska arvet inte hade velat återskapa sitt lands gamla hus och seder.

Om sitt ändamål med besöket skriver han: ”Troligen har det litterära Nobelpriset under sin sjuttioåriga existens inte någonsin gjort en pristagare en så påtaglig tjänst som då det hjälpte mig att i ett sorlande vårjubel övervinna sovjetmakten.”

Snart insåg paret Solzjenitsyn att Schweiz var fel land att bo i. De började utforska hur det skulle vara att bo på nordliga breddgrader som liknar Ryssland. Resor till Norge och Kanada fick dock Solzjenitsyn att förkasta dessa länder.

Lyhört kommenterar Solzjenitsyn de trakter där han reser för att söka en boplats. Han uttalar sig fritt och personligt om allt han möter. Han säger sig bättre gilla den romans­ka stilens kyrkor än de ”kalla” gotiska. Han tilltalas av livet i de små franska byarna med deras enkla omedelbarhet. Han frågar sig, överdrivet, om de vackra Loireslott som skonats av 1789 års revolutionärer i stället skall rivas av de franska kommunister som vill ta över landet. Även Spanien finner nåd för hans ögon, särskilt städer som Ávila och Salamanca, och han säger sig uppskatta författarkollegan Cervantes.

Solzjenitsyns strapatser fortsätter. Var kan han finna frid? Var i väst finns det något som påminner om Ryssland? Han och familjen har speciella behov, men de platser och hus som han beser tycks alla äga brister. När han kommer till norra USA ser han däremot ett välordnat samhälle, med vacker natur och nybyggaranda. Efter letande köper familjen en tomt i Vermont, Nya England. De uppför en villa, där de ostörda kan leva och arbeta.

Från Vermont söker han kontakt med likasinnade ryssar. Vissa har flytt redan vid 1917 års revolution, andra efter andra världskriget och en tredje kategori under kalla kriget. Särskilt nära står han dem som slagits med de vita styrkorna i inbördesstriderna efter 1917. De församlingar av gammaltroende rysk-ortodoxa som han besöker väcker också hans sympati. Vid Hoover-institutet i Stanford-universitetet finner han viktigt material för sina verk.

Likt alla som når rampljuset ansätts Solzjenitsyn av många som vill dela hans berömmelse. Han tvingas avvisa lycksökare och smickrare men finner också goda hjälpare. I boken möter översättare av olika halt, likaså dragkamper med förlag om verksrättigheter. Solzjenitsyn råkar i rättstvister om piratutgåvor av hans verk och han inser snart värdet av goda juridiska ombud.

Ett problem gäller hans knappa tid. Att den som just undsluppit en diktaturstat i alla lägen skall vilja hålla tal och medverka i tv tar många för givet. De blir stötta, då Solzjenitsyn avböjer sådant och förklarar att han måste avsluta sina böcker. Något som vissa anser arrogant och nonchalant, då folk i väst anser sig ha ”rätt att få veta” vad som sker i Sovjet.

Några tal blir det ändå, i tv och inför publik. Solzjenitsyn vill särskilt inför arbetare i väst berätta om hur deras bröder i Sovjet trycktes ned av Stalins regim och hur facket hölls kort. Dessa tal uppskattas. Men han tackar också ja till att tala vid ett examensfirande hos anrika Harvarduniversitetet, och där blir det problem. Som luttrad ryss med skarp blick för livet i väst ser Solzjenitsyn hur ytlighet och materiell lycka upptar människorna, då de som bärare av frihetens gåva mera borde ägna sig åt inre växt och andlig fördjupning.

Mot sina närmastes råd talar han alltså klarspråk och åhörarna vid Harvard får veta att den sanning – Veritas – som är lärosätets valspråk är ett livsvärde, men att den som tror sig äga Sanningen lätt går vilse. Inte få hade väntat, att Solzjenitsyn skulle angripa Ryssland och hylla det fria USA. Men det gjorde han inte. Varligt, och som amerikanernas ”vän”, berörde han det övermod som ett så framgångsrikt land lätt alstrar. Att bemöta fattiga småstater nedlåtande jämför han med de europeiska kolonisatörerna som inte förmådde bemöta sina kolonier med respekt. USA bör inse att andra kulturkretsar rymmer en visdom som tar sig andra uttryck än de gängse liberala. USA är även oförstående mot Ryssland, även om detta till del beror på att landet så länge varit kommunistiskt.

Ute i världen litar USA till diplomati och militär styrka. Hemma hyser amerikanen övertro på rationella verktyg som den fria marknaden och politisk och social ingenjörskonst. Bäggedera medför dock verklighetsförnekande.

Problemet i väst är enligt Solzjenitsyn folks brist på mod och uppriktighet, deras ovilja att värna sina bärande institutioner. Han bedömer frihetens utsikter mörkt; Harvardtalet rörde vid ömma punkter i det kristna och puritanska USA och gensvaret blev därefter. Talet andades ”otacksamhet” och detta från en ”otidsenlig reaktionär” fick han höra. En del ansåg dock att hans varningar borde tas på allvar.

Den som i dag läser hur Solzjenitsyns tankar då mottogs påminns om hur dagens kritik av västvärlden bemöts. Solzjenitsyn sågs negativt, fast hans synpunkter oftast var rimliga. I Between two Millstones ryms skarpa iakttagelser och nyansrika beskrivningar, och boken bärs av en livskänsla byggd på den rysk-ortodoxa tro som han efterhand i livet återvunnit.

I dag behöver vi ta del av detta slags reflektion liksom möta den äkta självrannsakan som präglade Gulag-arkipelagens författare.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare, Stockholm.