Svindlande debut i nyutgåva

Sällan har en debutant trätt fram med en sådan självklarhet och självsäkerhet som Mare Kandre med I ett annat land, 1984. Här kommer en 22 år gammal tjej från Göteborgs punkkretsar och skriver en lyrisk prosa som är så egen, så mogen och redan färdig att man, om man inte visste vem som hade skrivit den, skulle gissa var resultatet av ett långt författarlivs förfinade erfarenhet. Inte undra på att uppståndelsen blev stor. Nästan alla stora tidningar gjorde fylliga förhandsintervjuer. Nog för att Kandre redan innan boken kommit ut blivit en uppmärksammad figur. Ryktet gick. En ung autodidakt som ritade serier, målade omslaget till sin egen bok och sjöng i punkbandet Global Infantilists. Men när väl boken hamnade i kritikernas och läsarnas händer stod det genast klart att det rörde sig om något vida större än en tillfällig hajp. Snarare såg man början på ett stort, det skulle visa sig ett av det sena svenska 1900-talets allra största, författarskap. Alla ställde sig samma fråga: Hur var det möjligt att en så ung människa redan i sin debutbok lyckats erövra ett så säreget, mångbottnat och liksom självlysande språk?

När nu I ett annat land ges ut på nytt, efter att länge endast ha varit en sällsynt dyrgrip på välsorterade antikvariat, ställs man inför samma fråga. Det är verkligen en smått mirakulös debut av en författare som redan hittat sin distinkta och unika röst. Samtidigt har vi nu hela det samlade författarskapet att tillgå (Kandre gick ju tragiskt och alltför tidigt bort 2005, endast 42 år gammal) och det är möjligt att sätta in boken i ett större sammanhang. Så här i efterhand blir det uppenbart att debuten, trots att den gav ett sådant färdigt intryck när den första gången gavs ut, i själva verket endast var en skiss, ett slags första utkast till de böcker som skulle följa. I synnerhet mästerverket Bübins unge (1987) och romanen Aliide, Aliide (1991).

I ett annat land kretsar nämligen kring samma tema som dessa senare böcker, det tema som Kandre skulle ägna de första åren av sitt författarskap åt och som blivit den genre som många främst förknippar henne med: barndomsskildringen. I debutverket gestaltas barndomen precis som titeln, hämtad från en dikt av Gunnar Ekelöf, antyder: ett annat land. En värld ännu inte helt stelnad i sina former och som levande och intensivt flödar genom det öppna barnasinnet. Första delen av boken är inspirerad av en period under uppväxten då Kandre och hennes familj var bosatt i Kanada. I korta och koncentrerade prosastycken skildras en resa genom ett skrämmande, lockande och besjälat landskap.

Det som konstituerar Kandres speciella stil, åtminstone i de tidiga verken, är hennes sätt att fånga barnets särskilda upplevelse av verkligheten. En verklighet som är laddad med innebörd, där allt närmast flödar över av mening. Allt detta, i synnerhet världens närmast påträngande fysiska konkretion, spiller ständigt över och in i barnet. Berättarjaget i I ett annat land skulle kunna beskrivas som hypersensibelt. Det jag som för ordet i Kandres barndomsvärld är ett jag som man, med ett uttryck lånat av filosofen Charles Taylor, skulle kunna kalla för poröst. Ett jag som är öppet och mottagligt för allt vad världen förmedlar. Ja, det är rent av ett jag som tycks sakna gränser mot den omgivande verkligheten.

Stundtals sker en total identifikation mellan jag och omgivning som närmast påminner om ett slags mystik erfarenhet. Så här kan det låta: ”Jorden sträcker sig ända in i mig, och de väntande, skendöda träden, den djupa, vätskande kratern, och dagen, som ett rum, är jag! är jag! är jag!” Eller så här: ”… och ett ögonblick är jag stor och oändlig och rymmer allt: bergsmassiv och hav, regnskogar, floder, fornlämningar, smärta. Jag bär allt inom mig, som ett hjärta.” Samtidigt som barnjaget känner sig intimt förenad med allt det hon finner omkring sig kan hon i nästa ögonblick utbrista: ”Jag är inte av denna världen.” Det gränslösa jaget kan plötsligt begränsas. Då heter det i stället: ”Jag märker att min kropp är en gräns, en strand.” Jaget säger sig nu veta att hon inte är stenarna, träden, månen och fälten. Hon är kropp. Och kroppen fungerar just som gräns mot världen: ”Jag är: armar, ben, hjärta, ögon, öron, hud, senor, brosk, nerver, ådror och blod och den låga som är jag är mycket liten och inte alls oändlig, odödlig och allsmäktig.”

I Bübins unge, som förmodligen är Kandres främsta verk, tycks dock berättarjaget sakna gräns och vara helt skyddslös inför världen. Boken, som alltså har flera tematiska och stilistiska kopplingar till I ett annat land, är en sorts metaforisk gestaltning av en flickas plågsamma förvandling till kvinna. Om I ett annat land skildrar barndomen är Bübins unge en beskrivning av tillståndet mellan barn och vuxen. I boken är berättarjagets kroppsliga förvandling intimt sammanbunden med naturens blommande växtlighet. Hon är bokstavligt talat en naturvarelse. Det språk berättarjaget använder för att beskriva den svällande naturen är minst sagt egensinnigt och levande. Det är ett språk som vi till stor del känner igen från debutboken, men ännu intensivare, ännu mer suggestivt, ett språk av kött och blod, av kropp, jord och klibbande grönska. Ett språk som gör jaget till ett med världen.

Det vuxenblivande som Kandre skildrar i Bübins unge handlar inte endast om kroppsliga förändringar utan lika mycket om hur ett sensibelt subjekt formar en förståelse av världen. Detsamma låter sig sägas om I ett annat land. Denna förståelse har i romanen till stor del med kroppens naturliga förvandlingar att göra. Men det handlar också om språk, samt om hur en verklighetsuppfattning grundas. Vad gäller språket kan man säga att berättarjagets upptäckt är att det är otillräckligt, att det inte fullt ut förmår fånga den gåtfulla verkligheten. ”Det går inte säga hur det är”, som hon konstaterar redan mycket tidigt i romanen. Den mest utmärkande livskänsla som kommer till uttryck i såväl Bübins unge som i I ett annat land är en känsla av svindel; världen är ogripbar och mystisk. Svindel är den enda adekvata reaktionen på en sådan ständigt svällande, ofattlig, värld.

Det är i denna skärningspunkt mellan språk och värld, i ett språk som misslyckas med att fånga en obegriplig värld och på samma gång lyckas frambesvärja ett alldeles eget universum, som Kandres berättelser utspelar sig. Att hennes debutbok nu finns tillgänglig i nyutgåva är glädjande, inte bara för att det är en lysande bok i sig utan också för att vi här ser detta språk, ett av vår svenska litteraturs märkvärdigaste, födas.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, verksam i Uppsala.