Relationens evangelium

Internationellt är Jean Vanier ett mycket känt namn, men i Sverige har jag ibland blivit förvånad över hur okänd han är. Kanske håller det förhållandet på att förändras. Dels för att han uppmärksammats i samband med att han i september fyllde 90 år, dels för att man i år har utgivit två av hans böcker på svenska: Från brustenhet till gemenskap (Silentium skrifter) och nu Gemenskapens evangelium enligt Johannes.

Vaniers liv började med två tidiga karriärer: först i flottan, sedan vid akademin där han efter att ha disputerat på en avhandling om Aristoteles kom att undervisa i filosofi. Genom en kristen studentgemenskap i Paris som han levde i, fick han upp ögonen för de vidriga förhållanden som då rådde på institutioner för människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Han erfor en stark kallelse, bröt upp från det liv han levde, och grundade tillsammans med två män med funktionsnedsättningar den första L’Arche-kommuniteten i den lilla franska byn Trosly-Breuil. Snart växte fler sådana kommuniteter fram, där människor med och människor utan funktionsnedsättningar levde tillsammans i ett enkelt vardags- och böneliv.

Den anspråkslösa början 1964 har lett till en världsvid rörelse med tre grenar: L’Arche(Arken) bestående av 147 kommuniteter i 37 länder, Tro och ljus som är mötesplatser mellan människor med intellektuella funktionshinder och andra, samt Tro och gemenskap som arrangerar retreater som också är sådana mötesplatser. Alla tre grenar finns representerade i Norden: i Oslo finns kommuniteten Mariahuset som växte fram ur L’Arche på 1970-talet, i bland annat Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala finns Tro och ljus, och varje år arrangerar Tro och gemenskap en retreat i Norden.

De senaste decennierna har i stort sett allt Vanier skrivit om och talat om i föredrag och på retreater, varit kopplat till Johannes­evangeliet. Mycket av hans reflektioner över det sammanfattar han i den denna lilla skrift, en skrift som vid en snabb genomläsning kan verka nästan barnsligt enkel. När man läser hans mer omfattande Johannes-bok Drawn into the Mystery of Jesus through the Gospel of John inser man hur mycket reflektion, levt liv och kamp som ligger bakom Vaniers tillsynes enkla ord om Johannes­evangeliet. I Gemenskapens evangelium får vi allt detta serverat i kondenserad kortform.

Tyvärr går vi miste om en hel del konkretion och substans i den omstöpningen. I sitt förord till Gemenskapens evangelium beskriver han sin bok som ”en försmak” och rekommenderar att man kompletterar läsningen med Drawn into the mystery of Jesus, och jag vill instämma i den rekommendationen.

Gemenskapens evangelium bränner till som mest när Vanier öppet, så att säga inför läsarens ögon, låter sina erfarenheter av livet i L’Arche samspela med Johannesevangeliets berättelser. Det för Vanier specifika blir allmänmänskligt. Hans syn på det evangelium han kallar ”relationernas evangelium” har mycket att säga inte bara till livet i L’Arche-kommuniteterna, som är den lins genom vilket evangeliet får brytas, utan också till varje kommunitet, familj, församling eller annan form av kristen gemenskap.

Ett viktigt tema i Vaniers förståelse av relationer och förvandling av relationer, är sårbarheten: sårbarheten hos Jesus, sårbarheten hos dem vi möter och – genom dem – upptäckten av vår egen sårbarhet. Han behandlar hur vi kan bära vår sårbarhet och hur den kan vara avgörande för en helande förvandling av våra relationer.

Han konstaterar, i anslutning till berättelsen om den samariska kvinnan: ”Om vi inte är ärliga om oss själva kan Jesus inte ge oss det vatten som ska bli till en källa av evigt liv inom oss. Om vi tror att vi är bättre än andra, om vi tror att vi inte behöver bli hjälpta och helade eller om vi inte inser vår brustenhet och vårt inre mörker kan Jesus inte ge oss det eviga livets eviga vatten.” Och vidare: ”I L’Arche har vi upptäckt att vi helas av dem som har förkastats och åsidosatts, om vi bara inleder en relation av ömsesidig sårbarhet.” Trots detta betonande av vår sårbarhet hemfaller han inte åt något förhärligande av lidandet.

Vaniers levda solidaritet med de intellektuellt funktionsnedsatta ger också unika perspektiv på bibeltexterna. För att ta ett exempel: Hur kommer det sig att Lasaros aldrig yppar ett ord i evangelierna trots att systrarna är så talföra? Och hur kommer det sig att han bor tillsammans med sina två ogifta systrar? Kan det vara så, frågar sig Vanier, att denna nära vän till Jesus hade någon form av funktionsnedsättning?

Ibland förfaller kristen förkunnelse till psykologiserandets frestelse, ibland till förandligandets, ibland till moralismens. Men det finns också en risk att vi i vår iver att undvika sådana fallgropar står kvar med ett tomt skal. I Johannes efterföljd gör Vanier motsatsen, han går djupare. Han visar att kristet liv på djupet håller samman det som annars riskerar att bli ytterligheter: det handlar om det som rör sig i djupet av oss, men på ett sätt som fördjupar de gemenskaper vi ingår i; det handlar om en andlig verklighet, men på ett sätt som gör oss mer närvarande i den jordiska; det får konkret uttryck i handlingar, men närs av relationen till livets källa.

Vaniers doktorsavhandling bar titeln Le bonheur: principe et fin de la morale aristotélicienne (”Lyckan som princip och mål för aristotelisk etik”). Som en sammanfattning av hans böcker om Johannesevangeliet – och av hela hans livsgärning – skulle man kunna travestera den titeln och så dra ett långt penseldrag från den unge Jeans filosofistudier till den åldrande Jeans egen livserfarenhet: relation som princip och mål för kristen tro.

Per Rönnegård är teol.dr i exegetik och präst i Svenska kyrkan.