Goda förutsättningar för religionsmöten i Sverige

Sven Halvardson, docent i religionssociologi och verksam vid Teologiska högskolan i Stockholm, har publicerat en bred studie om religionsmöten utifrån en mängd olika perspektiv. Boken är avsedd att användas som kurslitteratur vid högskolor men riktar sig även till läsare i allmänhet med intresse för religiös mångfald.

Studien omfattar inte mindre än 21 kapitel, som till innehållet sönderfaller i tre delar, även om någon sådan uppdelning inte anges i innehållsförteckningen. Boken börjar något förvånande med redogörelser för religiösa majoriteter och minoriteter i Pakistan. Efter en jämförelse med förhållandena i Sverige övergår författaren till religionsmöten i Mellanöstern. I fem mer teoretiska kapitel behandlas synen på religion i Sverige, möten mellan kristna och muslimer, sanningsanspråk, religionsteologiska modeller etc. Dessa inledande kapitel är allmänorienterande och kan uppfattas som en introduktion till nästa del som utgörs av en empirisk undersökning av religion i mångfaldsmiljöer sett utifrån två missionsförsamlingar i Stockholmsförorterna Tensta och Skärholmen. I åtta kapitel behandlas denna intervjuundersökning, där författaren redogör för informanternas svar utifrån olika synvinklar. Den avslutande delen, som utgörs av fyra kapitel, ställer svaren från undersökningen i relation till typologin i de religionsteologiska modeller som presenterats tidigare. Där gör författaren även några avslutande reflektioner utifrån de slutsatser han kommit fram till i undersökningen.

Den högskolestudent som sätter tänderna i Halvardsons bok får mycket att bita i, kanske alltför mycket, men blir å andra sidan allmänbildad inom många områden. Eftersom det är en religionssociologisk studie ges många intressanta statistiska uppgifter. Författaren nöjer sig inte med att bara skriva om religionerna och deras utövare utan lyfter även fram den socioekonomiska och politiska kontext de befinner sig i. Förutom utövarnas möten, dialoger, och teologier om varandras tro rör boken även andra frågor som etnicitet, identitet, integration eller brist på sådan, majoritets- respektive minoritetsförhållanden, närhet eller distans och isolering med mera. Särskilt i de inledande kapitlen presenteras en mängd fakta och litteraturhänvisningar som den intresserade läsaren själv kan söka sig vidare i. På så vis är boken en källa att ösa ur. Men det kan också bli för mycket av det goda med alla dessa fakta och ämnesområden i luften samtidigt, eftersom frågeställningarna av utrymmesskäl måste presenteras kortfattat i referatform. När något lockande tema dykt upp som man gärna skulle vilja veta mer om, förpassas man som läsare ofta snabbt till ett nytt ämnesområde.

En brist bland alla hänvisningar är att Andra Vatikankonciliets deklaration om icke-kristna religioner, Nostra aetate från 1965, aldrig nämns vid namn eller citeras. Författaren redogör visserligen kort för den inklusiva katolska religionsteologin i och med konciliet, i samband med presentationen av Paul Knitters syn, men eftersom Nostra aetate är en officiell deklaration och bindande för alla katoliker, vare sig de är medvetna om det eller inte, hade den förtjänat ett omnämnande.

Förhållandena i Pakistan och Mellanöstern har använts som en sorts kontrast mot vad som gäller i Sverige med religionsfrihet, demokrati och så vidare, men det känns ändå lite avlägset som inledning i en bok vars huvuddel består av en empirisk studie i två Stockholmsförorter.

Det unika och i mitt tycke värdefulla i boken är just denna empiriska studie. Såvitt jag vet har inte någon liknande undersökning gjorts på dessa platser tidigare. Tensta och Skärholmen är båda platser med stor etnisk blandning, även om befolkningssammansättningen varierar något på respektive ort. I båda förorterna finns en social problematik med arbetslöshet, dålig ekonomi, ohälsa, utanförskap med mera. Hjälpbehoven är stora. I Tensta finns en missionsförsamling i Tenstakyrkan och i Skärholmen finns Mikaelikyrkans missionsförsamling. Båda dessa kyrkor, som egentligen byggdes på 1970-talet för att ta emot inflyttade svenskar från landsorten, fick nya uppgifter i och med invandringen, inte minst från Mellanöstern. Vid sidan av församlingarnas egna behov hyr man i dag ut sina kyrkor till kristna invandrare som saknar egna gudstjänstrum, främst syrisk-ortodoxa och katoliker med orientalisk rit, till exempel kaldéer i Skärholmen. Möten och kontakter uppstår givetvis vid detta delande av gudstjänstrum. Undersökningen syftar bland annat till att utröna vad som händer vid dessa möten och handlar alltså även om inomkristen ekumenik.

Missionsförsamlingarnas centrala plats i studien kan verka överdriven, men författaren klargör att detta ska kopplas samman med hans tidigare bok Vart tar väckelsens folk vägen? (2006) om frikyrkor i religiös förändring i Värmland, och att han är intresserad av att ta reda på hur just frikyrkoförsamlingar, rotade i den svenska folkhemsmyllan, orienterar sig i det nya Sverige.

51 personer har intervjuats. Av dem är fem präster, åtta pastorer och tre imamer. Hälften av de övriga informanterna innehar ledarfunktioner i sina församlingar. De kristna informanterna representerar större delen av kristenheten: ortodoxa och katoliker, lutheraner och frikyrkliga, pingstvänner och evangelikaler. Muslimerna hör hemma i fem olika församlingar.

Huvudfrågorna i undersökningen är: När och hur kommer man i kontakt med den andre? Hur ser man på dennes trosutövning? Hur hänger religionsdialog och religionsteologi ihop? Hur är det att leva i ett samhälle som karaktäriseras av etnisk och religiös pluralism? Författaren har valt att återge svaren och berättelserna i referatform med sina egna formuleringar.

För den som har någon kännedom om den religiösa kartan i de båda förorterna och ett hum om vilken syn på människor med annan tro som brukar utmärka respektive kristet samfund, som där finns representerat, är undersökningens resultat inte alls förvånande. Det värdefulla med Halvardsons studie är att dessa uppfattningar och attityder nu finns dokumenterade svart på vitt, i vissa fall med namns nämnande då det gäller präster, pastorer och imamer.

I Spånga-Tensta finns ett interreligiöst råd och i Skärholmen finns ett ekumeniskt råd. Organiserad religionsdialog eller ekumenik i strukturerade, upparbetade former verkar dock inte förekomma i större utsträckning i någon av dessa förorter. Genom sina sociala hjälpinsatser får de etablerade kyrkorna där ändå mycket kontakt med människor med alla sorters religiösa tillhörigheter eller ingen alls. Missionsförsamlingarnas ”uthyrningsverksamhet” har däremot inte lett till några djupare ekumeniska relationer. Viljan till ekumeniskt samarbete uttrycks av många, men ortodoxa och orientaliska präster har en stor arbetsbörda med många resor runtom i landet, och man saknar resurser för att ägna sig åt något utöver de egna församlingarna. Dessutom finns det hos dessa grupper en viss distans gentemot lutheraner och frikyrkliga, eftersom man upplever de teologiska skillnaderna i förhållande till dem alltför stora. Gemensamma gudstjänster hålls sällan.

Vad gäller synen på andra, tycker sig författaren se en kyrkoteologisk linje – även om verkligheten är mer komplex – där de evangelikala och pingstgrupperna befinner sig i den ena änden. Upplevelsen av Jesus står för dem i centrum. Den vill man gärna att även muslimer ska få ta emot och därför blir dessa missionsobjekt.

Därnäst placeras missionsförsamlingarna med sin vilja till tjänst och socialt ansvarstagande. Men i dessa församlingar uttrycks en viss besvikelse över att ”hyresgästerna” inte visat något större intresse för gudstjänstlivet och verksamheten i den uthyrande församlingen.

Svenska kyrkan i Skärholmen, som också befinner sig någonstans på linjens mitt, representerar en öppen folkkyrka, vars dörrar står öppna för alla. Så fungerar det också rent konkret. Många som inte alls är lutheraner kommer till kyrkan. I den församlingen finns också en religionsteologisk reflektion. Det är anmärkningsvärt att bland församlingarna i undersökningen är det bara lutheranerna i Skärholmen som deltagit i kurser och studiedagar om andras tro. Man poängterar att man predikar Kristus, men man strävar inte efter att människor med en annan tro ska lämna denna och man ifrågasätter inte deras tro. Mission i den församlingen är i hög grad dialog.

I den andra änden av den kyrkoteologiska linjen befinner sig de katolska och ortodoxa församlingarna med rötter i Mellanöstern. På grund av de ofta negativa erfarenheterna i samexistensen med islam i hemländerna är dessa kristna ofta skeptiska eller ibland direkt avvisande till möten eller dialog med muslimer. Detta uttrycks i mer eller mindre starka ordalag. Av intervjusvaren har det framkommit att man i vissa frågor närmar sig evangelikaler i Sverige, till exempel vad gäller bibeltextens auktoritet, familjefrågor och sexualmoral.

En annan upptäckt är att lutheranerna i Skärholmen religionsteologiskt står mycket nära den katolska kyrkans syn i och med Andra Vatikankonciliet. Detta stämmer dock inte in på de orientaliska katolikerna, enligt vad som redovisas i undersökningen.

I sina slutsatser kommer författaren fram till att det i Sverige, jämfört med i många andra länder, finns goda förutsättningar för möten och vänskapliga, jämlika förhållanden religionerna emellan. Demokrati, förenings- och övertygelsefrihet och statligt stöd till trossamfund ingår bland dessa förutsättningar. Men Halvardson inser också att det behövs mer kontakt, samarbete och dialog mellan religionsutövarna. Samhällets förutsättningar utnyttjas inte till fullo i det här avseendet. En ytterligare slutsats är behovet av religionsteologi, det vill säga mer reflektion och undervisning om andras tro. Även om författaren i första hand är sociolog och uttrycker att han inte har för avsikt att vara normativ, tycker jag att detta behov hade kunnat lyftas fram tydligare. Bokens titel ”Kanske alla har rätt – eller fel” är hämtad från ett intervjusvar. Man kan spekulera över varför just detta valts som titel. Avspeglar det en sorts kapitulation inför situationen, i enlighet med Knitters acceptansmodell, eller är det en distanserad uppfattning från en betraktare utifrån? Perspektivet ”tro möter tro”, där gudstroende människor möter varandra, framkommer inte märkbart i undersökningen, men ett sådant engagemang behövs som motivation och uthållighet i en religionsdialog.

Också religionsteologin behöver en kontextuell förankring, som givetvis varierar från situation till situation. Halvardsons studie är ett kontextuellt bidrag, som förhoppningsvis kan bereda vägen för en reflektion av typen ”tro möter tro”.

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.