Bilden blev ord

Den sista bok som den månglärde Ulf Linde gav ut fick titeln Sammelsurium och är i grunden en undersökning av seendet, själva betraktandet av konst. I ett par kapitel ger han två bysantinska kyrkofäder, Johannes av Damaskus och Basilios den store, en hedersplats bland historiens alla konstteoretiker.

Enligt Linde finns kärnan i den bysantinska synen på ikonerna sammanfattad i Chalcedon-konciliets beslut om Kristi två naturer i en hypostas. En analogi till detta ser han i konsten: en inre ”andlig” vision och en yttre materiell gestaltning. Han tilllämpar sin grundsyn i en analys av den berömda Kristusikon som finns i Sinais Katarinakloster och ger en omskrivning i ord av ett konstverk – något som i den bysantinska kulturen skulle kallas för en ekfras.

Helena Bodin berättar i sin perspektivrika bok om just ekfrasen som historiskt och samtida fenomen. Den definieras ofta som ”en verbal framställning av en visuell framställning” och de senaste decennierna har sett en rad studier om bysantinska ekfraser kring ikoner och kyrkorum. I samtida litteraturforskning på svensk mark har författare som Gunnar Ekelöf, Lars Gyllensten och Ingemar Leckius belysts från likartade utgångspunkter. Men också Östen Sjöstrand, Ella Hillbäck och andra har haft ekfrasen som litterärt instrument.

Om begreppet ekfras har återuppväckts från flera seklers slummer kan detsamma sägas om ikonbegreppet. Då handlar det inte bara om ett förnyat intresse för ikonen som en kyrklig konstart bland andra utan om dess ideologiska grund, om funktionen som tecken, representation och manifestation. Helena Bodin talar till och med om det sen- och postmoderna begäret efter ortodoxa ikoner. Hon visar hur flera samtida filosofer, teologer och författare anknyter till ett ikonbegrepp nära relaterat till det bysantinska ursprunget. Semiotiker, lingvister och kulturteoretiker har i ikonernas värld hittat analogier för sina analyser. Hos en samtida katolsk teolog som Jean-Luc Marion kan man se ikoner och apofatiskt tänkande som utgångspunkt för en teologisk förnyelse bortom konfessionella gränser.

Att ett av bokens kapitel ägnats åt liknande tendenser i Lars Gyllenstens författarskap antyder att det här handlar om en grundläggande filosofi som kan tillämpas bortom konfessionella gränser. Gyllensten var trots sin agnostiska utgångspunkt väl beläst i fornkyrklig och ortodox teologi och hittade där både inspiration till sitt litterära skapande och ett skarpsinnigt konstteoretiskt tänkande. Han såg gärna de egna texterna som ett slags ikoner och enligt Helena Bodins och andra forskares analys kunde han till och med ta ikonostasen och det ortodoxa kyrkorummets arkitektur som utgångspunkt för ett romanbygge.

Andra författare har från en mer kristen utgångspunkt anknutit till ikonbegreppet och den östkyrkliga fromheten. Birgitta Trotzig har till exempel i både diktning och essäer visat en stor inlevelse i den ortodoxa kyrkans tankevärld.

Men det är framför allt hos Gunnar Ekelöf som ikonen har fått en central plats i den svenska litteraturen. Analysen av hans författarskap med utgångspunkt i bysantinsk teologi och kultur utgör också tyngdpunkten i Helena Bodins bok och här gör hon skarpsynta iakttagelser som ingen som vill ta Ekelöf på allvar kan gå förbi.

Att Ekelöf var väl förtrogen med den bysantinskt influerade konsten vet vi. Han anknyter ofta till Guds Modersikonerna i sin diktning. Han såg dem gärna i ett historiskt och förkristet sammanhang men han hade också en stark inlevelse i deras roll för den folkliga fromheten. Samtidigt som han hävdar sitt främlingskap inför kyrklig dogmatik kan han säga att en sann religion går att finna hos vilken enkel bondkvinna som helst i Östeuropa.

Man kan se Ekelöfs diktning under senare år som ett försök till historisk balansering. Han såg hur den rika bysantinska kulturen negligerats i vår kulturtradition. Han kunde ironiskt beskriva den svenska allmänbildningen som ”helt västerlutande” och om hur en tänkare som Thomas av Aquino hoppar på ett ben om man glömmer hans bysantinska paralleller. Han talar i ett brev om ”en kristlighet av östlig karaktär”, något han som bekännande ”hedning” ändå kunde förlika sig med. Det är som Helena Bodin säger: Den östliga traditionen tål alla hans paradoxer och motsägelser, där ingår de redan i språket och teologin.

Varför måste författare som Lars Gyllensten och Gunnar Ekelöf energiskt betona att de inte är kristna trots sin uppenbara fascination inför en del av den kristna kulturen? Och varför måste Ulf Linde närmast be om ursäkt för det han kallar för ”teologiska utsvävningar”? Kan det möjligen bero på att de har en nedärvd och snedvriden uppfattning om vad kristen tro och teologi egentligen kan vara?

Helena Bodin har skrivit en fascinerande och kunskapsrik bok. Hon skriver som litteraturvetare, men hennes analys borde vara minst lika angelägen för de många samtida teologer som verkar ha kört in i en tankemässig återvändsgränd.

Torsten Kälvemark är teolog och kulturskribent verksam i Södertälje.