Ny innebörd i Salomes själsdrama

Det är med både tidlöshet och aktualitet som Kungliga operan denna säsong ger Richard Strauss musikdrama Salome, efter en pjäs av Oscar Wilde. Regissören Sofia Jupither lägger tonvikten på titelrollens utsatthet. Salome hade premiär den 30 november 2013 och gavs i åtta föreställningar med Nina Stemme i titelrollen. Uppsättningen ges vid ytterligare tre tillfällen, den 10, 14 och 17 februari, med Nicola Beller Carbone som Salome.

Berättelsen om Johannes Döparens död finns hos Matteus (14:1–12) och Markus (6:14–29). Matteus har den utförligaste skildringen av hur kung Herodes har fängslat Johannes sedan denne klandrat honom för att ha gift sig med sin brors hustru Herodias.

Döda Johannes ville dock inte Herodes. Anledningen därtill beskrivs olika av de två evangelisterna. Enligt Matteus var han rädd för folket som ansåg Johannes vara en profet. Enligt Markus hade han själv tagit intryck av Johannes: ”Ty Herodes hade respekt för Johannes, som han visste var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom, och när han hade hört honom kände han sig mycket osäker och ville höra mer av honom.”

Herodias, däremot, var ”förbittrad på honom och ville döda honom, men kunde inte”.

Så kommer beskrivningen av en födelsedagsfest då Herodias dotter dansar för gästerna sedan Herodes lovat att ge henne det hon önskar. När flickan frågar sin mor vad hon ska begära får hon svaret ”Johannes döparens huvud”, vilket blir hennes meddelande till Herodes.

I båda evangelierna blir Herodes ”bedrövad” men ger efter för hennes vilja ”för edens och gästernas skull”. Han låter halshugga Johannes och huvudet blir inburet på ett fat.

Evangelisterna är sakliga, trots dramatiken, och ger inga kommentarer. Båda berättar avslutningsvis att Johannes lärjungar hämtade hans kropp och begravde den. Matteus tillägger att de gick och berättade för Jesus vad som hade hänt.

Om Herodes får vi veta att han var påverkad av Johannes förkunnelse, feg inför folkopinionen, överdrivet generös mot sin styvdotter och flat inför sina gäster. Men han hade makt att döda.

Huvudaktören var ändå Herodias. Det var hon som var förbittrad, förnärmad över att någon klankade på hennes moral, och det var hon som såg en chans att få Johannes undanröjd när flickan kom med sin fråga.

Flickan har en mycket underordnad roll i Bibelns texter. Hon nämns inte ens vid namn. Det är den judiske historikern Josefus (år 37/38–ca 100 e.Kr.) som har uppgett att hon hette Salome.

I 1800-talets litterära beskrivningar av den grymma episoden var det först Herodias som stod i centrum. Den franske författaren Gustave Flaubert (1821–1880) gav 1877 ut den historiska berättelsen Hérodias och hans landsman Stéphane Mallarmé (1842–1898) arbetade i flera år med poemet Hérodiade som dock var ofullbordat vid hans död.

Den irländske dramatikern Oscar Wilde (1854–1900) inspirerades av båda dessa verk men när han 1892 skrev pjäsen Salomé byggde han, som titeln visar, sin intrig kring flickan. Därmed blev det bibliska materialet betydligt utstofferat och fick helt andra infallsvinklar. Inte minst gjorde erotiken sitt insteg.

1896 hade Salomé urpremiär i Paris. Den tyske kompositören Richard Strauss (1864–1949) såg den 1901 och blev så tagen att han omedelbart började bearbeta den till ett musikdrama. Han gjorde en version som byggde på den franska originaltexten, men till det verk som skulle betyda hans genombrott som operakompositör använde han en tysk översättning. Med efterföljare som Rosenkavaljeren, Ariadne på Naxos och Arabella är han än i dag en av operavärldens stora.

Urpremiären av musikdramat Salome gavs i Dresden 1905 och hade föregåtts av mycken vånda. Den sångerska som hade tilldelats Salomes roll hade först vägrat under förevändning att hon var en anständig kvinna. Och orkestermedlemmarna hade tyckt att musiken var alltför svårspelad.

Ja, det var ju ett nytt tonspråk som Strauss kom med, ett expressionistiskt språk som kunde uppfattas som aggressivt och disharmoniskt men som ändå uppskattades av både publiken och samtida tonsättare, kanske beroende på hans inkännande sätt att spegla rollernas karaktärer och dramats skiftande atmosfär. En scen, ett ögonblick, en stämning kan få sin speciella orkestrala klang, ett känslouttryck kan förstärkas av ett enstaka instrument eller en särskild instrumentgrupp.

För 2000-talspubliken är det ännu lättare att smälta Strauss uppbrutna harmonik och spräckliga klangvärld. När Salome nu sätts upp på Kungliga Operan i Stockholm riskerar volymen visserligen att svälla över orkesterdikets bräddar men konstateras kan ändå att Kungliga hovkapellet, under ledning av Lawrence Renes, tolkar musiken briljant.

Och hur återges handlingen? Ja, Bibelns berättelse är endast ett skelett, en stomme på vilken Wilde har byggt ett drama vars beståndsdelar blir förstorade flera gånger om i operagenren.

Jämfört med bibeltexten är rollerna omfördelade. Herodes är en svag härskare, en lättsinnig karl som omger sig med beundrare av båda könen och som visar en sexuell dragning till sin styvdotter. Han fruktar Johannes profetior men vägrar döda honom av rädsla för att hans egen ställning ska försvagas.

Herodias framhärdar med sina krav på att sanningssägaren Johannes ska dödas. Inför sin makes utsvävningar visar hon sig märkligt likgiltig.

Både Herodes och Herodias ter sig dock som schabloner i jämförelse med Salome. Redan i sin första entré visar hon tydligt hur hon kvävs av hemmets ytliga liv och styvfaderns lystna blickar.

I mötet med Johannes Döparen inser hon allvaret i hans utfall mot lättsinne och omoral. Trots hans vrede känner hon gemenskap med honom. Hon blir förälskad, både i hans budskap och i hans kropp, men han tillbakavisar henne.

I scenen där Salome uppträder förvandlas de sju slöjornas dans till de sju männens övergrepp. Hennes utmanande inledning leder till att hon blir våldtagen av Herodes och hans gäster, med en slöja som bindel för ögonen.

Slutscenen är känslomässigt stark och har ett oerhört teatraliskt tillägg. Det makabra momentet med Johannes Döparens huvud på ett fat är nertonat. Hans kropp bärs fram med sargad hals och Salome får dela hans blod när hon omfamnar honom. I samma ögonblick blir hon själv dödad – på order av Herodes.

I gestaltningsanalysen kan här bara nämnas några av huvudaktörernas namn eftersom rollerna alterneras. Niklas Björling Rygert lyckas utmärkt som en njutningslysten, rent av fånig Herodes, och Marianne Eklöf är en Herodias mer majestätisk till den fysiska apparitionen än till karaktären.

Johannes Döparen har i Josef Wagner en stark auktoritet trots sin eländiga situation, bunden till händer och fötter när han tillfälligt släpps ut ur fångenskapen i en underjordisk cistern.

I höstens föreställningar har Salome spelats av Nina Stemme, en av Sveriges säkraste sopraner med en fulländad röst i register, styrka och klang. Hennes gestaltning av en vilsen tonåring, plötsligt kär på allvar, är övertygande.

Dessa fyra autentiska gestalter har i den sceniska formen ett 15-tal medspelare. Två av dem är namngivna, Frida Josefin Österberg som Herodias page med en olycksbådande uppgift inför dramats fullbordan, och Jonas Degerfeldt som kaptenen Narraboth. Han är förälskad i Salome och tar sitt liv när han upptäcker den åtrå som hon visar Johannes.

Flera roller har biblisk anknytning, nasaréer, kappadocier, judiska skriftlärda. Därtill kommer soldater och kvinnliga slavar med särskilda uppgifter på Herodes fest.

Dramat utspelas i en kombination av historisk tid, nutid och obestämd tid: Texterna bygger på Bibelns – så långt det går. Kläderna är som tagna ur dagens modemagasin. Och scenografin speglar människans eviga existentiella oro.

Scenografen Lars Åke Tessman har utformat en värld med mängder av symboler. Palatset där festen äger rum är en lyxigt inredd glasbur, längst in och högst upp på scenen. Därifrån bjuder Herodes ut sina berusade gäster till en altan, som ligger något lägre, men längre ner och längre bort vågar han sig inte. Nedanför denna skenbart trygga värld breder öknen ut sig. Det karga landskapet framhävs av den gigantiska månskivan som stiger upp med sina obeboeliga kratrar i kuslig närbild. Cisternen där Johannes Döparen hålls fången ligger precis utanför altanen. Hans rop från öknen är ett hot mot det ytliga levernet.

Linus Fellboms suggestiva ljussättning förstärker scenlösningens genialitet.

I och med denna uppsättning har regissören Sofia Jupither gått från teaterns värld till operans, med positiva omdömen i dagspressen. Och hon är en skickig samhällsspeglare. Med hjälp av ett klassiskt drama exponerar hon vår tids psykologiska begrepp: Salome är det bortskämda barnet i en dysfunktionell familj. Hon får allt hon pekar på utom det hon behöver, kärlek och empati. Hon blir inte sedd av sin omgivning men Johannes ser henne. Och när hon inte får honom anammar hon moderns krav att han ska dödas.

Salome, det utsatta, svikna barnet, är ett offer för starka känslor och drifter hos sig själv och andra. För att visa detta utnyttjar Sofia Jupither sin konstnärliga frihet till bristningsgränsen i de sju slöjornas dans:

I Wildes och Strauss verk är dansen en visserligen sexuellt provocerande men ändå estetisk scen. Här är den omvandlad till en stiliserad gruppvåldtäkt. Nu är det inte Salome som agerar utan männen.

När Salome hade svensk urpremiär på Kungliga Operan, den 14 april 1908, bevakades den av Wilhelm Peterson-Berger (1867–1942) som var en älsklig kompositör men en fruktad recensent. I Dagens Nyheter skrev han att både Strauss och uppsättningen lyckades bäst i slöjdansen: ”Denna dans ger … hela Salomes själsdrama i pantomimisk förkortning.”

I Sofia Jupithers regi är det männen som står för den pantomimiska förkortningen. Och Salomes själsdrama har fått en ny innebörd – med skrämmande aktualitet.

Birgit Ahlberg-Hyse är journalist och kulturkritiker verksam i Västerås.