Undantagslandet Sydkorea och dess kristna kyrkor

Vid presidentvalet i Sydkorea, som genomfördes den 19 december 2012, segrade den sittande ämbetsinnehavaren Park Geun-hye ytterst knappt med 51,5 procent av de avgivna rösterna över Moon Jae-in, det demokratiska partiets katolske kandidat, som nådde 48 procent. Valkampen har beskrivits som starkt polariserad, då Park Geun-hye, dotter till den tidigare militärdiktatorn Park Chung-hee, i hög grad var omstridd, eftersom man anklagade henne för att inte ha frigjort sig från sin far och att hon inte entydigt hade fördömt de övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som hade begåtts under hans regeringstid. Därtill kom att det program som hon gick till val på ensidigt var inriktat på att främja näringsliv och industri men inte uppvisade några initiativ på det socialpolitiska området.

Därmed anknöt hon till sin fars politik, genom vilken Sydkorea visserligen har blivit en av de ledande industrinationerna i Asien, men respekten för de mänskliga rättigheterna har inte blivit större. Presidentkandidaten Park Geun-hye erinrade gärna om den första delen av denna framgångshistoria, medan hon lät bli att nämna de offer som denna rigorösa politik fordrade, inriktad endast på näringslivet och tillväxten. I februari 2013 blev Park Geun-hye installerad som president.

Under hösten 2013 började katolska pro-demokratiska grupper en kampanj mot den sittande presidenten, senare understödda av buddhistiska religiösa ledare och till sist också av ledande personer i den protestantiska kyrkan, en kampanj där man krävde hennes avgång. Motiveringen till detta krav var att utgången av presidentvalet den 19 december 2012 hade påverkats genom manipulationer av den nationella säkerhetstjänsten till förmån för den nuvarande presidenten, och därför måste hon träda tillbaka. Medarbetare i den nationella säkerhetstjänsten beskylldes för att ha utgett sig för att vara hemmafruar, studenter eller enkla anställda och ha skickat mer än en miljon twitter-meddelanden till väljare, där de hade pläderat för den konservativa kandidaten och baktalat kandidaten från det demokratiska partiet och beskyllt honom för att vara fosterlandsförrädare och Nordkoreas partigängare.

Katoliker protesterade mot valresultatet

Valresultatet blev genom denna manipulation förfalskat till förmån för den nuvarande presidenten. Även en avdelning inom försvarsministeriet, som egentligen hade bildats för att avvärja angrepp på internet från Nordkoreas sida, skall ha deltagit i manipulationerna på internet till förmån för presidenten. Att använda sociala nätverk med syfte att utöva inflytande på potentiella väljare är i särskilt hög grad effektivt i Sydkorea, eftersom användandet och utbredningen av smarta telefoner och andra elektroniska kommunikationsmedel är vanligare där än kanske i något annat land. Åklagarmyndigheten avslöjade manipulationerna, men blev snart hindrad i detta från regeringens sida.

Den ledande åklagaren tvingades att avgå på grund av anklagelser om att han skulle föra ett oanständigt liv – han sägs ha ett barn med en prostituerad. Justitieministern är misstänkt för att ha utövat press på åklagarmyndigheten att inte fullfölja och utreda de klagomål som oppositionspartierna framfört om kränkning av valkampslagarna. President Park förklarade att hon inte hade vetat någonting om säkerhetspolisens intriger och bestred varje samröre med dem.

Efter det att valmanipulationerna hade offentliggjorts, ägde ett flertal protester rum, i form av demonstrationer från oppositionens sida och från fackföreningarna och religionssamfunden i landet. Ett uttryck för ogillande är denna vitt utbredda slogan: ”Inte min president!”, en slogan som används vid de demonstrationer med brinnande ljus, som äger rum sedan några månader tillbaka. Demonstranterna fordrar att presidenten skall avgå, eftersom hennes presidentskap har förlorat all legitimitet genom manipulationerna.

Ett manifest som fordrar en omprövning av valresultaten undertecknades av landets alla 15 katolska stift, och den biskopliga kommissionen för rättvisa och fred (Justitia et Pax) fick i uppdrag att vidarebefordra detta manifest till regeringen. Den katolske prästen Park Chang-shin från stiftet Jeonju, medlem av Organisationen av katolska präster för rättvisa, brännmärkte den 22 november 2012 i en predikan vid en gudstjänst i Jeonju valmanipulationerna men visade också förståelse för den nordkoreanska militärens beskjutning av ön Yeonpyeong; beskjutningen berodde på att den nordkoreanska militären hade reagerat på sydkoreanska och amerikanska militära enheters manöver i havet vid denna ö, som ligger nära gränsen till Nordkorea.

Den sydkoreanska regeringen reagerade med upprördhet och hotade med rättsliga åtgärder mot prästen. Premiärministern, Chang Hong-won, anklagade honom för att ha gjort sig skyldig till att understödja fienden, medan försvarsministern kallade honom ”nationens fiende”. Presidentens konservativa Saenuri-parti uppmanade till demonstrationer framför Myondongkatedralen, som ligger centralt i Seoul, och som också tidigare varit skådeplats för demonstrationer men samtidigt utgör en tillflyktsort för politiskt förföljda. De flesta av de 700 demonstranterna hörde till den koreanska veteranorganisationen, som vid sina försök att komma in i katedralen stoppades av polisen som omringade byggnaden.

Två dagar före demonstrationen hade ett bombhot riktats mot Myondongkatedralen, ett hot som dock till sist visade sig vara blott ett rykte, men som dock fick till följd att katedralen för säkerhets skull förblev stängd för en längre tid. Ärkebiskop Andreas Yeom Soo-jung från Seoul försökte att mildra motsättningarna genom att han å ena sidan höll fast vid att kristna både skall och får engagera sig politiskt, men samtidigt gjorde han tydligt att präster inte direkt får blanda sig i politiska motsättningar utan borde verka för förståelse och social fred i samhället.

Även buddhisterna anslöt sig till protesterna. Den 27 november deltog mer än tusen buddhistiska munkar av Jogye-orden i en protestmarsch genom Seoul, en marsch som med våld upplöstes av polisen. I ett manifest, publicerat i den buddhistiska tidskriften Lotusvärlden, som undertecknats av 1 012 munkar, varnar man för riskerna för demokratin och fordrar en rättslig överprövning av presidentvalet. Samma dag sammanträdde den kommitté, som bildats av 29 protestantiska grupperingar och den katolska prästföreningen för rättvisa, som har sammanslutit sig i ett förbund för att kräva klarhet om valfusket.

Med hänvisning till att kristendomen växer – ett asiatiskt undantagsland

Vid den senaste folkräkningen 2010 hade Sydkorea en folkmängd på ganska exakt 50 miljoner invånare. Då födelsetalen endast ligger på 1,05 procent, kommer befolkningen att minska i framtiden, något som kommer att ha en negativ inverkan på de därmed sammanhängande problemen med en överårig befolkning och brist på arbetskraft och en negativ utveckling av ekonomin. Livslängden har ständigt stigit under de senaste åren och ligger för närvarande på 75,5 år för män och 82,5 år för kvinnor. I Sydkorea är dock självmordstalen dramatiskt höga; med 33,5 självmord på 100 000 invånare är det de högsta talen i Asien. Varje dag tar i genomsnitt 43 människor livet av sig i Sydkorea, vilket omräknat på årsbasis betyder mer än 15 000 självmord per år. De flesta av dessa självmord gäller män i åldersgruppen från 20 till 30 år. En flerårig kampanj från regeringens sida att få ner dessa tal har alltså visat sig vara verkningslös.

Från konfucianismen stammar värdeföreställningen att personlig framgång inom skol- och yrkesliv har en stor betydelse, och därför verkar självmord vara en utväg ur misslyckande och personliga fiaskon. Även den växande trenden till singelliv verkar negativt på befolkningsstatistiken. Enligt uppgift från regeringen ligger andelen av den manliga befolkningen, som inte vill ingå äktenskap, för närvarande på 20 procent och för kvinnornas del på 15 procent. Som motivering för att avstå från familjeliv och från att ge upphov till nya generationer uppges personliga orsaker, särskilt att säkerställa den personliga karriären inom yrkeslivet.

Den katolska kyrkan bemödar sig aktivt att möta dessa negativa trender med aktioner för livet, för familjen och för efterkommande generationer. I alla landets stift finns det pro-life- och pro-family-aktiviteter och kurser. Den katolska kyrkan arbetar tillsammans med andra kyrkor och religioner för att främja familjen och skydda livet. Gemensamt med medlemmar av andra religionsgemenskaper deltog den i en marsch för livet, som ägde rum den 8 juni 2013 i Seoul, och i samband med denna marsch uppmanades regeringen att vidta åtgärder mot aborter och för skydd av livet.

Sydkorea är ett undantagsland i Asien när det gäller kristendomens tillväxt. I själva Sydkorea är kristendomen sedan några år tillbaka den numerärt starkaste religionsgemenskapen med 34 procents andel av befolkningen; de protestantiska kyrkorna har 23,8 procent och den katolska kyrkan hade 10,3 procent vid slutet av år 2012, vilket motsvarar en ökning på 1,6 procent gentemot året innan. De 5,3 miljoner katolikerna fördelar sig på 15 stift. Sydkorea är det land i Asien med den största andelen kristna i hela befolkningen, näst efter Filippinerna och Östtimor. Medan den katolska kyrkan fortsätter att växa, uppvisar de protestantiska kyrkorna för närvarande knappast någon tillväxt. Orsakerna till deras stagnation är säkert i första hand landets ekonomiska utveckling och den därmed sammanhängande materialistiska livsinställningen. Å andra sidan visade en enkät från år 2005 att katolicismen gäller som den mest förtroendeingivande religionen, medan protestantismen placerades som den minst förtroendeingivande.

Orsaken till den protestantiska kyrkans förlust av sympatier finner man i splittringen på flera samfund men också på inriktningen hos många präster, som bara har tankarna inriktade på en stegring av medlemsantalen och de finansiella vinster som är förbundna därmed. Ännu mer graverande är emellertid det inom fundamentalistiska protestantiska kretsar vitt utbredda uteslutningstänkandet, som betecknar andra religioner som irrbloss och radikalt avvisar dem. Vid vissa tillfällen har namngivna kristna missionärer till och med trängt sig in i buddhistiska tempel, förolämpat buddhismen som en falsk religion och hävdat att kristendomen är den enda sanna religionen. Sådana konfrontativa och aggressiva former av missionsverksamhet bringar kristendomen i vanrykte i det världsåskådningsmässigt och religiöst pluralistiska samhälle som Sydkorea är.

Shamanistiska föreställningar är vitt utbredda

23,7 procent av befolkningen bekänner sig till buddhismen, medan andelen som betecknar sig som religionslösa är 31 procent. Till shamanismen, den förhärskande religionsföreställningen traditionellt sett i Sydkorea, bekänner sig 7 procent av befolkningen, varvid man måste ta hänsyn till att shamanistiskt utövande och shamanistiska föreställningar fortfarande är utbredda bland många sydkoreaner, som officiellt har sagt sig tillhöra andra religioner. I svåra livssituationer, som sjukdom eller yrkesmässiga eller personliga misslyckanden, söker många sin tillflykt till och sitt stöd i shamanismens ritualer. Av de kristna kyrkorna betraktas shamanismen snarare som rester av folklig fromhet och inte som en religion i egentlig mening.

Att som kristen delta i de shamanistiska ceremonierna – kallade kut – där i regel kvinnor spelar rollen som prästinnor, avvisas som oförenligt med den kristna tron. Visserligen hindrar detta inte, att kristna ändå i nödsituationer kan ta shamanismens tjänster i anspråk. När allt kommer omkring finns det många shamanistiska influenser i den kristna kyrkans fromhetsliv i Korea. Sådana inflytanden är påtagliga i de extatiska böneformerna, i välsignelsens dominerande betydelse och i förståelsen av prästers och pastorers roll i den kristna kyrkan.

Även om konfucianismen inte gäller som eller uppträder som ett religionssamfund i Sydkorea, präglar konfucianska levnads- och förhållningsregler koreanernas människouppfattning än i dag, och de har förblivit avgörande för förhållningssättet i familj och samhälle. För de koreanska kvinnor, som är verksamma som teologer eller som kämpar för kvinnoemancipationen, blir de konfucianska föreställningarna om kvinnans roll ett hinder för förbättringen av kvinnornas ställning i det koreanska samhället, och de konfucianska föreställningarna avvisas därför.

I Sydkorea finns det en ”religionernas samtals- och mötesplats”, där landets viktigaste religioner är företrädda. Visserligen lider arbetet i denna organisation av att det ofta uppstår spänningar mellan olika religionssamfund. Ordföranden i Kommissionen för interreligiös dialog och ekumenik i den sydkoreanska katolska biskopskonferensen, Igino Kim Hee-yong, beklagade nyligen att dessa spänningar i regel berott på missförstånd, som tydligt visar att religionerna ofta vet mycket litet om varandra. Utbytet av lyckönskningar, som görs av de kristna kyrkorna till den centrala buddhistiska högtidsdagen Vesak, lyckönskningar som återigen besvaras med goda önskningar till julen från buddhisternas sida, ger snarare uttryck för något av en pliktritual än av att vara uttryck för en verklig högaktning av och erkännande av andra religiösa övertygelser.

De kristna kyrkornas ständiga tillväxt, som trängt undan buddhismen i landet som den ledande religionen, uppfattas av buddhisterna som en hotande utveckling. Under de senaste åren har det uppstått en del spänningar i det kristna-buddhistiska förhållandet. Från buddhisternas sida kritiserades regeringen för att i alltför hög grad ha tagit hänsyn till de kristnas intressen, detta på grund av president Lee Myung-bak, som själv är protestantisk kristen.

Därför betraktades det som ett tecken på avspänning att patriarken Chin Jin-in, ledare för Jogye-orden, den största buddhistiska förbundet i Sydkorea, gjorde ett besök i november 2013 vid gravarna över de fem koreanska lekmän som betraktas som grundarna av den koreanska katolska kyrkan. De fem konfucianska lärda hörde till de 103 martyrer, som Johannes Paulus II helgonförklarade vid sitt besök i Sydkorea år 1984. Vid sitt besök vördade patriarken den stora Mariastatyn, ”Fredens drottning”, som just hade invigts, och han betecknade Maria som ”ett verktyg för freden i världen”.

Även från de munkar, som tillhör Won-buddhismen, en annan stark gruppering i Korea, finns det positiva yttranden om de kristna martyrerna. Buddhisterna ser paralleller till den buddhistiska hållningen att avstå från ägande och självhävdelse i de kristna martyrernas motstånd mot försöken att få dem att svika sin tro och i deras beredskap att ge sina liv för sin tro.

Mycket aktiv i missionen

Enligt uppgift från Det koreanska världsmissionsförbundet (Korean World Mission Association) hade i början av 2010 20 840 missionärer från Sydkorea sänts ut av 196 missionsorganisationer, verksamma i 169 länder. I det koreanska missionsområdet är föreställningen gängse att Korea är det sista land som kallats av Gud att föra det kristna missionsarbetet vidare och föra det till fulländning. Sydkoreas evangelikala kyrkor har under tiden utvecklats till en stark kraft i de evangelikala kyrkornas missionsarbete i världen. Betecknande för detta är att ”Forum för asiatiska kyrkoledare” (Asian Church Leaders Forum) ägde rum i Seoul 25–28 juni 2013.

Detta möte, i vilket mer än 300 evangelikala kyrkoledare från nästan alla asiatiska länder deltog, var ett fortsättningsmöte till den Internationella kongressen för världsevangelisation som hölls i Kapstaden år 2010. I Seoul var en stark grupp på 100 ledare för huskyrkor från folkrepubliken Kina representerad, som nu för första gången på 60 år kunde delta i en internationell konferens med de evangelikala kyrkorna. År 2010 vägrades de att delta. Företrädarna för de kinesiska huskyrkorna uppträdde med stort självförtroende i Seoul. På Kinas fastland har de ofta svårt att få officiellt erkännande, eftersom många av dem inte är registrerade i Kinas kristna råd (China Christian Council).

Kinesiska kristna från huskyrkorna kommer i framtiden att aktivt delta i de evangelikala kristnas missionsansträngningar. Med stor optimism satte de som ambitiöst mål för sig att fram till år 2030 nå upp till 20 000 missionärer, som skall sändas ut i världen från Folkrepubliken Kina. Vid konferensen i Seoul för de asiatiska kyrkoledarna var ingen företrädare för Kinas kristna råd närvarande, rådet som är topporganisation för de protestantiska kristna i Kina och officiellt erkänt av den kinesiska staten och de religiösa myndigheterna.

De protestantiska kyrkorna i Sydkorea var stolta över att få anordna Kyrkornas världsråds tionde generalförsamling, som ägde rum i Busan 30 oktober–8 november 2013. Korea erinrar om 60-årsdagen av vapenstilleståndet, som efter Koreakriget lade fast delningen av landet vid den 38:e breddgraden. Därför spelade temat om återförening av Syd- och Nordkorea en viktig roll. Ett särskilt initiativ från Kyrkornas världsråd var ”tåget för fred” som skulle starta från Berlin och komma fram till generalförsamlingens inledning i Busan den 28 oktober 2013. De 120 deltagarna, som åtog sig denna 10 500 kilometer långa resa, som varade i 20 dagar, reste med den transsibiriska järnvägen och den transkinesiska banan, från Berlin via Moskva och Irkutsk till Peking. Därifrån skulle resan egentligen fortsätta med flyg till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang. Nordkorea vägrade emellertid att utfärda de för resan nödvändiga viseringarna. Därför gick resan vidare med tåg till Dandong, en kinesisk stad alldeles vid gränsen till Nordkorea. Där firades en gudstjänst tillsammans med kinesiska kristna och de koreanska kristna som lever där. Resan planerades och genomfördes som uttryck för solidaritet med och stöd för bemödandena om en återförening mellan de båda koreanska staterna och som ett bidrag till den världsvida kristna ekumeniken.

För deltagarna i generalförsamlingen organiserades därutöver besök vid båda sidornas militärt starkt befästa gränser, varvid det blev realistiskt och tydligt och klart för dem hur spänningarna mellan de fientliga broderländerna gång på gång skärps. I en deklaration, som generalförsamlingen utfärdade, fastslog man att det 60 år efter vapenstilleståndet nu borde vara dags att montera ner de bestående spänningarna och att påbörja nya förhandlingar med målet att återställa den nationella enheten i Korea. Tillsammans med detta riktade man en appell till världssamfundet att komma den nödlidande befolkningen i Nordkorea till undsättning med humanitär hjälp. Kyrkorna uppmanas att be för återföreningen, att uppmana sina respektive regeringar att understödja fredsinitiativ och att understödja alla initiativ till nedrustning på den koreanska halvön.

Övers. och bearb.: Elisabeth Stenborg

Georg Evers är dr i religionsteologi och var Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001.