Mödosam pilgrimsvandring – Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan

Mellan den 30 oktober och den 8 november samlades Kyrkornas världsråd till sin tionde generalförsamling i den sydkoreanska miljonstaden Busan. Det var andra gången, sedan rådet grundades 1948 i Amsterdam, som generalförsamlingen hölls på asiatisk mark. Senast det skedde var i den indiska huvudstaden New Delhi 1961. Två viktiga vändpunkter i Kyrkornas världsråds historia är förknippade med New Delhi: för det första integrerades det dåvarande Internationella missionsrådet i Kyrkornas världsråd och för det andra kompletterades den ortodoxa gruppen med kyrkorna inom det sovjetiska maktområdet, i första hand med den rysk-ortodoxa kyrkan, som än i dag är den kyrka i rådet som har flest medlemmar.

I dag har Kyrkornas världsråd 345 medlemskyrkor från alla världens hörn och av praktiskt taget alla konfessionella strängar inom kristenheten. Samtidigt ger det inte alls någon fullständig bild av kristenheten. Det är inte bara den katolska kyrkan som saknas utan även större delen av de delvis snabbt framväxande pingstkyrkorna, som också är starkt representerade just i Sydkorea. Den avgående ordföranden för rådets centralkommitté, den brasilianske lutheranen Walter Altmann, påpekade därför också i sin rapport inför generalförsamlingen i Busan att det är uppenbart att Kyrkornas världsråd i dag är mindre representativt för världens kristenhet än när det grundades.

Valet av Altmann skedde vid Kyrkornas världsråds generalförsamling som ägde rum i februari 2006 i Altmanns hemland, närmare bestämt i storstaden Porto Alegre i södra Brasilien. Att se på resultatet av åren därefter, som i Busan inbegrep såväl ordföranden för centralkommittén (som är världsrådets viktigaste organ mellan generalförsamlingarna) som den nye generalsekreteraren Olav Fykse Tveit, måste vara en besvikelse för världsrådets ledning. Pressade av minskande finansiella medel tvingades Kyrkornas världsråd att minska sin stab i Genève och därmed också sina program; en särskild huvudvärk orsakade det växande underskottet i världsrådets pensionskassa, som endast kunde minskas genom lån. Som säkerhet för detta fungerar Kyrkornas världsråds fastighet i Genève, där det ekumeniska centret ligger. Den ska från och med 2014 bebyggas på nytt, då det även skapas delvis nya byggnader för rådet.

Generalförsamlingen i Sydkorea uppvisade tecken på en konsolidering av Kyrkornas världsråd på en lägre nivå. 950 delegater från medlemskyrkorna kom till mötet i Busan, där inte alla medlemskyrkorna kunde representeras. Dessutom kom som alltid ett stort antal ekumeniska gäster och observatörer. Den katolska kyrkan närvarade genom en delegation under ledning av kardinal Kurt Koch, ordföranden för Påvliga enhetsrådet. Via Koch riktade påven Franciskus ett budskap till generalförsamlingen, i vilket han gav uttryck för sin förhoppning att generalförsamlingen skulle bidra till att stärka ”förpliktelsen hos alla Kristi efterföljare att intensifiera bönen och samarbetet i tjänsten för evangeliet och för den omfattande välfärden för mänsklighetens familj”.

Programmet i Busan skilde sig inte särskilt från tidigare generalförsamlingar. Delegaterna träffades till gemensam bön och till bibelstudier. Plenarsammanträden hölls kring större teman, som mission, enhet, rättvisa och fred samt Asien som generalförsamlingens kontinent. Det första plenarsammanträdet den 31 oktober ägnades åt generalförsamlingens tema ”Livets Gud visar oss vägen till rättvisa och fred”. Fyra eftermiddagar ägnades åt så kallade ekumeniska samtal. Ämnena för dessa samtal, till vilka deltagarna samlades i fasta grupper, gällde den ekumeniska rörelsens aktuella utmaningar – alltifrån det förändrade ekumeniska landskapet via mission i förändrade kontexter till frågan om den kristna identiteten i en värld med många religioner.

Veckoslutet handlade framför allt om delegaternas besök i koreanska församlingar inom olika denominationer på flera platser, inte minst i huvudstaden Seoul och vid historiskt, kulturellt och politiskt viktiga platser. En exkursion gick exempelvis till den fortfarande hermetiskt tillslutna gränsen mellan Sydkorea och det kommunistiska Nordkorea. En speciell accent under generalförsamlingen gav också Madang-programmet. Under denna rubrik (ordet madang betecknar gården i anslutning till ett traditionellt koreanskt hus) erbjöds deltagarna diverse workshops och utställningar.

I stadgarna för Kyrkornas världsråd heter det att rådet skall uppmana kyrkorna till ”målet med den synliga enheten i tron och i en enda eukaristisk gemenskap, som tar sitt uttryck i gudstjänst och gemensamt liv i Kristus”. Frågan om den kristna enhetens utformning och om vägen dit sysselsatte även mötet i Busan. Delegaterna beslutade även att anta en lätt förändrad version av den förklaring om enhet (Unity statement) som centralkommittén tidigare godkänt. Texten beskriver mycket detaljerat spänningen mellan hopp och förtvivlan i dagens värld och betonar den växelvisa förbindelsen mellan kyrkans enhet, den mänskliga gemenskapens enhet och hela skapelsens enhet.

Texten utmynnar i en självförpliktelse: i trohet mot den gemensamma kallelsen vill man tillsammans söka ”den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkans fulla synliga enhet”. I ansträngningarna för kyrkans enhet vill man därför öppna sig för att ta emot de gåvor som finns inom varje annan tradition och erbjuda de andra sina egna gåvor: ”Vi vill fortsätta det teologiska samtalet, i vilket vi respekterar nya röster och olika tillvägagångssätt. Vi vill bemöda oss om att omsätta våra teologiska överenskommelser i praktiken.” Man vill intensifiera arbetet för rättvisa, fred och skapelsens tillfrisknande och tillsammans ta sig an de komplexa utmaningarna från samtidens sociala, ekonomiska och moraliska problem.

Framför allt de ortodoxa kyrkorna inom Kyrkornas världsråd erinrar ständigt om förpliktelsen att sträva efter enhet, så även i budskapet från den ekumeniske patriarken Bartholomaios till generalförsamlingen – själv var han inte närvarande. Man får aldrig glömma ”att alla våra ansträngningar och aktiviteter endast är instrument som tjänar kyrkans enhet som den slutgiltiga visionen hos den ekumeniska rörelsen och alla dess institutionella uttrycksformer”. Patriarken motiverade det ortodoxa engagemanget i Kyrkornas världsråd med att det är den enda världsvida organisationen med ett brett ortodoxt deltagande.

Moskvapatriarkatets högste företrädare i Busan, metropolit Hilarion (han leder den rysk-ortodoxa kyrkans utrikesavdelning), slog däremot an en ganska vass ton. Han framställde den radikala islamismen och den militanta sekularismen som den nuvarande kristenhetens två grundläggande utmaningar, i synnerhet kritiserade han sekularismen. Den antikristna retoriken hos flera politiker i Västeuropa har där blivit allt tydligare, när den kräver att religionen fullständigt utestängs från det offentliga livet och att man vänder sig ifrån grundläggande moraliska normer. Som exempel på detta tog den rysk-ortodoxe metropoliten det sekularistiska angreppet på den traditionella uppfattningen om äktenskap och familj genom legitimeringen av ”samkönade familjer”. Tyvärr har, menade Hilarion i sitt passionerade tal, inte alla kristna kyrkor i dag modet att förbli trogna mot de bibliska idealen och gå emot den rådande sekulära världsuppfattningen.

De bitvis konsternerade reaktionerna i Busan på Hilarions tal gjorde det än en gång tydligt att det finns en djup spricka inom den världsvida kristenheten liksom inom enskilda kyrkor och kyrkofamiljer, framför allt när det gäller fördömandet av homosexualitet. Här står inte bara ”nord” mot ”syd” utan det finns en koalition, som annars inte föreligger, mellan de ortodoxa kyrkorna och många evangelikala kyrkor. I rapporten från kommittén för programriktlinjer till generalförsamlingen formuleras den tämligen djärva förhoppningen att Kyrkornas världsråd ska kunna erbjuda ett ”säkert rum” för dialogen om kyrkans utmaningar när det gäller exempelvis den mänskliga sexualiteten: Kontroversiella teman borde få utrymme i detta ”säkra rum”; och då räcker det inte med enbart tolerans utan grunden bör vara kärlek och ömsesidig respekt.

Enighet i fråga om missionen

Däremot var man vid Kyrkornas världsråds tionde generalförsamling i stort sett enig i missionsfrågan. Delegaterna antog enhälligt en förklaring, som efter generalförsamlingen i Porto Alegre utarbetats av Kommissionen för världsmission och evangelisering, med titeln ”Tillsammans på väg mot livet. Mission och evangelisation i ett landskap i förändring”. Det rörde sig då om den första officiella texten från Kyrkornas världsråd i detta centrala ämne sedan centralkommitténs ställningstagande år 1982.

Den nya omfattande principförklaringen slår bland annat fast: ”Evangeliet om Jesus Kristus är goda nyheter för alla åldrar och platser och ska förkunnas i en anda av kärlek och anspråkslöshet.” I dag uppstår missionsrörelser i det ”globala syd och öst”, vilka har många uttryckssätt och som har gått i olika riktning, som en följd av kristendomens tyngdpunktsförskjutning i dessa delar av världen. Texten bekräftar dessutom att dialog och samarbete är integrerande beståndsdelar i mission och evangelisation: ”Autentisk evangelisation äger rum i respekten för religions- och åsiktsfriheten för alla människor som Guds avbilder. Proselytism med våld, genom ekonomiska incitament eller maktmissbruk står i motsats till evangeliets budskap.”

På dagordningen i Busan stod naturligtvis också problemet med det kristna samhällsansvaret, som ju redan från början varit en angelägenhet för den moderna ekumeniska rörelsen. Sålunda antogs ett substantiellt uttalande om ”Politiseringen av religion och de religiösa minoriteternas rättigheter”, likaså en text om mänskliga rättigheter för statslösa och en om situationen på den delade Koreahalvön. Slutligen antog generalförsamlingen ett uttalande om vägen till en rättvis fred, om rekommendationer för det arbete inom Kyrkornas världsråd som riktar sig mot stater.

Katoliker och pingstvänner som partners

Det viktigaste resultatet i detta sammanhang var utan tvivel Kyrkornas världsråds förpliktelse till en ”rättvisans och fredens pilgrimsväg” för sitt arbete fram till nästa generalförsamling. Generalsekreterare Olav Fykse Tveit ägnade huvuddelen av sin rapport i Busan åt detta tema. Till den gemensamma vägen hör beredskapen ”att låta sig sättas i rörelse, att förändras, att ställa upp för andra, att ge upp självbelåtenheten, att vara missionerande och profetisk”. Därför kan man inte skilja solidaritet och tjänande från gemenskap, enhet, mission, rättvisa och fred. Kyrkornas världsråds program och nya initiativ bör ge uttryck för denna helhetsvision, genom den ömsesidiga förpliktelsen och i uppbyggandet av inbördes relationer som kyrkor och partners.

Man valde i Busan en ny centralkommitté, som ska samordna och övervaka arbetet inom Kyrkornas världsråd till nästa generalförsamling. Gruppens sammansättning följer en komplicerad fördelningsnyckel: såväl de enskilda världsdelarna som kyrkofamiljerna måste vara rimligt representerade, därtill kommer fördelningen mellan män och kvinnor och mellan präster och lekfolk. De ortodoxa lyckades för flera år sedan skaffa sig en fast beslutsförhet och får utse en fjärdedel av medlemmarna i centralkommittén.

I den nya centralkommittén kommer 26 medlemmar från Afrika, 25 från Asien, 19 från Nordamerika och 28 från Europa. De reformerta representeras av 27 medlemmar, anglikanerna av 17, lutheranerna av 16 och metodisterna av 12.

Fem medlemmar utses av den evangeliska kyrkan i Tyskland (EKD), som fortfarande är den viktigaste finansiären av Kyrkornas världsråds arbete. Bland dem finns från och med 2014 EKD:s nya utlandsbiskop, Petra Bosse-Huber, och biskopen för de evangeliska kyrkorna från Kurhessen-Waldeck, Martin Hein. Totalt skickade EKD 16 delegater till Busan. Till ordförande för den nya centralkommittén, som för övrigt bara kommer att träffas vartannat år, valdes kenyanskan, anglikanen Agnes Abuom, och som deras ställföreträdare metodistbiskopen Mary Ann Swenson från USA och metropoliten Gennadios från det ekumeniska patriarkatet.

Vid Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan riktades även uppmärksamheten mot den del av kristenheten som formellt inte tillhör organisationen, men med vilken man ändå upprätthåller relationer. Sålunda fick delegaterna i Busan ta del av den senaste rapporten från Den gemensamma rådgivningsgruppen mellan pingstvänner och Kyrkornas världsråd. Gruppen inrättades 1998 och har under de senaste åren sysslat med kyrkans väsen och sändningsuppdrag utifrån de kyrkliga attributen i den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen [vanligen kallad den nicenska trosbekännelsen]. Gruppen rekommenderar i sin rapport fortsatta ansträngningar för samtal mellan Kyrkornas världsråds medlemskyrkor och pingstkyrkor som inte är medlemmar. Med tanke på pingströrelsernas växande betydelse bör enligt gruppens uppfattning samarbetet med pingstvännerna förstärkas inom Kyrkornas världsråds kommissioner, exempelvis den för tro och kyrkordning respektive den för mission och evangelisation.

För kontakten mellan Kyrkornas världsråd och den katolska kyrkan inom olika arbetsområden finns Den gemensamma arbetsgruppen, som väljs vid varje generalförsamling. Även dess rapport för den senaste mandatperioden godkändes formellt ”med uppskattning” av generalförsamlingen.

Viktigt är och har varit den katolska kyrkans fullständiga delaktighet i arbetet inom kommissionen för tro och kyrkoordning. År 2012 färdigställde kommissionen den omfattande förklaringen, Kyrkan, På vägen mot en gemensam vision, som gör ett bokslut över det mångåriga arbetet med ämnet Kyrkan. Detta konvergensdokument skickades under tiden – på samma sätt som det tidigare ”Lima-dokumentet” Dop, Nattvard, Ämbete – ut till kyrkorna med en begäran om officiella ställningstagande vid utgången av 2015. År 2017, året för reformationsjubileet, kommer det att hållas en världskonferens om tro och kyrkoordning med temat ”förnyelse”.

Den hittillsvarande ordföranden för centralkommittén, Walter Altmann, nämnde i sin rapport i Busan även Global Christian Forum, som går tillbaka på ett initiativ av den tidigare generalsekreteraren inom Kyrkornas världsråd, Konrad Raiser. Inom detta forum är Kyrkornas världsråd, liksom den katolska kyrkan, Evangeliska världsalliansen och den internationella pingströrelsen representerade. Hittills har detta forum träffats två gånger, den senaste gången 2011 i indonesiska Manado. Sekreteraren för Global Christian Forum, Larry Miller, riktade en hälsning till Kyrkornas världsråds generalförsamling, i vilken han hoppades att den ekumeniska rörelsen genom den helige Andes kraft skulle lyckas finna ”styrka, mod och ömsesidig kärlek”.

Det kan de verkligen behöva: Kyrkornas världsråd måste i sitt arbete, menade generalsekreterare Olav Fykse Tveit vid generalförsamlingen, mer än någonsin tidigare återspegla engagemanget hos och förpliktelsen gentemot sina medlemskyrkor. Alla program och projekt måste bevisa på vilket sätt de inkluderar kyrkorna och de ekumeniska parterna. Vad Kyrkornas världsråd kan göra måste fastställas utifrån dess resurser och kompetenser. Det höll generalförsamlingen med om och rekommenderade i rapporten från kommittén för programriktlinjer en strategisk plan för utvecklingen av programarbetet och att denna plan lämnas till centralkommittén i juli 2014 för godkännande.

Redan 2014 kommer Kyrkornas världsråd att minska kostymen på grund av den ekonomiska situationen och anpassa sina aktiviteter därefter och framför allt tvingas öppna sig för potentiella partners. Världsrådet måste oberoende av sitt breda och mångfaldiga medlemskap alltid på nytt finna sin plats inom den ekumeniska rörelsen. I denna rörelses historia, med alla dess misstag och förvecklingar, men också obestridliga framsteg och bedrifter, går det förvisso inte att bortse från Kyrkornas världsråd. Men det garanterar inte en framträdande roll inom den överblickbara framtiden. ”Vi måste gemensamt börja röra på oss” – heter det i det budskap som delegaterna i Busan antog vid generalförsamlingens avslutning.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2013.

Ulrich Ruh är dr.theol., chefredaktör för den tyska katolska kulturtidskriften Herder Korrespondenz.