Graham Greene mellan stigbygeln och marken

Med förenade krafter har Evelyn Waugh och Graham Greene skapat den brittiska bilden av katolicismen som en snobbreligion, påstår en onämnd sagesman i Antony Sampsons berömda reportage från eget land,”Anthony of Britain”.

Omdömet är allsidigt felaktigt. Framförallt när det gäller Waugh; han trädde i sina böcker alltid upp för en sorts människor som normalt föraktas och bekämpas av dem som skriver böcker och av dem som skriver om dem som skriver böcker. Han skrev alltså om markisinnor och överstar, om fattiga godsägare och enkla kyrkoherdar utan varje spår av förfall eller snille. Ungefär som om de varit människor. Ett säkrare sätt att göra sig omöjlig i den litterära snobbvärlden kan svårligen tänkas.

Något liknande, låt vara tvärtom, gäller om Graham Greene. I val av ämne och personal är han ojämförligt mer konventionell än vännen och konkurrenten Waugh. Med rätta skulle han kunna citera Bengt Lidner – ”från Nova Zemljas fjäll till Ceylons brända dalar, varhelst en usling finns, han är min vän, min bror”. Horor, banditer, revolutionärer, olyckliga flickstackare, präster på kant med kyrkan – alla kan han sluta till sitt bröst. En borgmästarinna – kanske rentav med pekingeser – eller en disponent eller ens en polismästare: aldrig.

Det sjaskiga pensionatet, godsmagasinet, tredjeklasskrogen, den offentliga – eller privata – toaletten, bordellen – dessa är hans lokaler, inte herrgården eller det vördade universitetet, för att ej tala om officersmässen. Såtillvida har han onekligen gjort allt som rimligen kan begäras för att ställa sig i det litterära etablissemanget hos the powers that be. Lägg därtill att han i unga år inträdde i kommunistpartiet; och sedan för säkerhets skull meddelat att det var för att få en biljett till Moskva. Likväl tycks det ha varit något som saknades. Förvisso lyckades Greene med den svåra konst som alla diktare grubblat över med ringa framgång, att tjäna miljoner och berömmelse. Dock fanns det något som inte var helt opportunt; karriären ville inte helt lyckas för den obestridliga talangen.

För min del är jag någorlunda säker på att det som låg honom i fatet också var det som var allra djupast han: den glasklara och stålhårda realismen, populärt kallad pessimism. Själva kärnan i den politiska radikalism som Greene mer eller mindre öppet snobbide med är ju att människan är god, nåja, i alla fall någorlunda bra. Några är visserligen elaka och hopplösa, men mot dem finns tjänliga medel. De andra skall få det bra och bli om möjligt bättre, låt vara under överskådlig tid enligt det klassiska ombudsmannaexemplet ”håll käften djävla busar när man kommer för att hjälpa er”. Den på sitt sätt – just på sitt sätt, inte på Guds – idealistiske och rättrådige och en smula humane polisofficeren i det revolutionära Mexico (Makten och härligheten) illustrerar denna illusion; han tecknas alls ej utan sympati, men hans tankar är inte Greenes, och hans vägar ej dennes.

Pessimismen fanns från början

Intressantare är för en del av oss att samma främlingskap säkert finns mellan Greene och många av hans s.k. kristna läsare. Återigen tänker jag då ej på små saker som massmedialt uppmärksammade pikanta bråk om politik eller kyrkans sexualmoral, utan det verkligt allvarliga. Den djupa insikten att människan är ond, att livet är lidande. Jag har stundom fått det intrycket att kristna, katoliker ej minst, ruskat lite på sig och muttrat ”nåja, men det är väl ändå att ta i …” Med modern cafeteriareligion – för att citera ett genialt uttryck av Hans Zetterberg – har Graham Greene föga att skaffa. Tillfrågad av svenska ungdomar om vad de skulle ”få ut” av kristendomen skulle han rimligen ej ha haft annat att säga dem än blod, svett och tårar.

När han nu är borta kan det vara av någon vikt att lägga märke till att denna svarta klarsyn rörande livets väsen i och för sig intet har att skaffa med hans katolska religion. Pessimismen fanns från början. Hos den plågade skolpojken som aldrig fick vara i fred. Hos den unge mannen som tyckte att ingenting i livet var värt att leva för om man inte piggade upp sig med rysk roulette: en skarp patron i revolvern mot tinningen. Vi andra, som inte har någon revolver och om så ändå vore fallet vid närmare eftertanke inte skulle avfyra den mot det liv Gud gett, kan sextio år senare konstatera att den klickande revolvern gav oss många utomordentliga böcker. Nog har vi mycket att vara glada över. Se bara på en sådan bok som ”Mordvapen till salu ”, A Gun for Sale. Visst är det melodramatiskt när den rättrådige polisen från Scotland Yard, inkopplad på ett mordfall av internationell betydelse, kan komplettera signalementet på en efterspanad kvinna. Han plockar fram sin fästmös fotografikort ur plånboken. Dock ett melodrama som balanseras av vad en kollega i landsorten säger när skurken – som det alltid varit synd om – med flickans hjälp har skjutit sig ut ur en polisbelägring. En polis ligger blödande, träffad i magen (det gör ont, enligt Greene). Ansvarigt befäl säger att man skall låta damen se vad hon har ställt till … Tre barn hade han …

Själv tycker jag att detta är det jag helst minns av fyrtio års läsning av Greene. Det är vackert. Det är klokt. Det är väsentligt. Men knappast typiskt. Trots undantag i ett väldigt persongalleri lär det allmänna intrycket vid en tillbakablick bli att Greene och hans gud i stort sett ansluter sig till den mondäna heresin att Gud och kristendomen – om också inte Kyrkan – favoriserar ”de nedersta”. Gud själv har som bekant en annan uppfattning, om vi litar på Bibeln: han har inte anseende till personen, för honom är den frie ej mindre värd än slaven, en intellektuell finansminister från Afrika är en av Kyrkans första medlemmar …

Självklart vore det en orimlig felsyn att påstå att Greene i allmänhet ”håller på” sina misslyckade existenser, alltför ofta skurkar av den slemmigaste sort. Det är i själva verket så att han finner dem intressantare. Vilket endast är ett annat sätt att säga att han inte är lika road av att förstå eller skildra andra människor än de slagna och de utslagna – även när de slår. Stundom kan han komma fatalt nära ett banalt psykologiserande försvarstal. För att ett ögonblick hålla fast vid Mordvapen till salu: den ödesdigert lättidentifierade yrkesmördaren Raven har aldrig haft någon att lita på eller bry sig om – pappa blev hängd, mamma skar halsen av sig vid köksbordet (utan att låsa dörren), prästen pryglade honom i det ohyggliga barnhem som blev hans hem. Det blir nästan för mycket av det onda; och inte lätt att motivera om det inte skall suggerera läsaren att på något vagt sätt se det som en ursäkt för Ravens ohyggligheter.

Greene tycks inte känna samma behov av att undersöka bakgrunden, alltså grogrunden, för de hatpersoner han tecknar. Om Ravens motståndare, stålbaronen Sir Isaac Rufus, får vi veta att det är något mystiskt med hans förflutna, men det lämnas ouppklarat i en välberäknad clairobscur tankspriddhet. Något liknande gäller om satansfiguren Colleoni i Brighton Rock – gangsterchefen som är så framgångsrik att han blivit en av samhällets stöttepelare och kan bo på de bästa hotell; som Greene när pengarna kommit. En detalj, påpekad av Paul Patera, är att både gangsterchefen och stålmagnaten är judar, utan rimlig motivering i sammanhanget. Sidospåret är kanske ej utan intresse; jag har ingen möjlighet att följa det.

Det kan vara intressant att se efter hur Greene skildrar dem han tycker illa om. Materialet är övermåttan rikt. Sir Isaac, fleromnämnd ovan, är en mäktig, rik och ensam gammal herre som är rädd för att dö. Vichyvatten och en skorpa är hans spis inför dignande bord. En hund kan ge honom ett allergiskt anfall lika fatalt som en tvålbit på badkarsbotten. Ar denna bild av ödslig ålderdom, bokstavligen utan hopp, så oproblematisk som jag fruktar att den var i skrivande stund? Den mest belysande hatpersonen tror jag är en kvinna, Ida Arnold, i Bnghton Rock. Hon är, inom rimliga gränser, hederlig. Hon vet skillnaden mellan rätt och orätt; men inte mellan gott och ont. Hon är villig att underkasta sig viss risk, rentav visst besvär för att rädda den vilseförda, stillsamt förtvivlade och exploaterade flickan Rose från den alltigenom fördärvade ungdomsgangstern Pinkie. Jag föreställer mig att ganska många minns Ida Arnold som en av de vedervärdigaste människorna hos Greene. Varför? Vad har hon förbrutit? Närmast att hon förkroppsligar – i bokstavlig mening – en enkel och oproblematisk och för henne tillfredsställande kvinnlig sexualitet. Framförallt: hon vill leva: ”Katolikerna kan ta lätt på döden, dom tyckte inte att livet var så viktigt som det som kom sedan; men för henne var livet slutet på allt.” Där ligger det, självfallet.

Vilken sorts katolik?

Är Graham Greene en katolsk författare? Nej, har han själv sagt. Han betraktade sig som en författare som var katolik. I enklaste mening är detta riktigt: han hade givit ut flera böcker innan han konverterade. Var blev han katolik, och varför? En uppgift cirkulerar, spridd av honom själv, att steget togs för att han skulle gifta sig med en katolik. Till någon del rätt; mest fel. Det är tydligt att han tog del av undervisningen med den arroganta överlägsenhet som faller sig naturlig för en student i tjugoårsåldern – men också att han tog den på allvar. Det finns en skildring av upptagningsceremonin som kunde vara skriven av Greene själv, vilket den är: ”Jag bar med mig mina löften som tomma stenar till ett tomt hörn av katedralen, mörk redan tidigt på eftermiddagen och det enda vittnet till mitt dop var en kvinna som hållit på att damma stolarna.” En författare som blev katolik alltså. Förblev han det? Om detta vet jag intet. Om sin beundrade och hos oss nästan okände författarkollega Ford Maddox Ford skrev han att han var ”en katolik i teorin om också sedan länge ej i praktiken”. Hur det kan ha förhållit sig med Greene i dessa stycken må vara en sak mellan honom och hans gud; nu dessutom en gåta som fått sin slutliga lösning.

Givetvis bortser jag här från Greenes konventionella små konflikter med kyrkan, aktuella sedan ökenfädernas tid: att kristna i allmänhet och biskopar i synnerhet är alldeles för världsliga, att dess tolkning av det sjätte budet är betungande och att dess s.k. makthavare inte alltid har samma politiska åsikter som en själv. Sådant är världsliga saker, som det heter hos Astrid Lindgren.

Viktigare är vilken sorts katolik författaren Greene är. Det finns nämligen, som bör vara allom uppenbart, katoliker av olika sorter. Det förhåller sig som G. K. Chesterton, Greenes religiösa antipod, påpekat: det räcker inte med att ”läsa sin bibel” – man måste läsa alla andras biblar.

Tydligt att Greene är en föga intellektuell kristen. Man tror, eller tror inte. Varför och närmare besett vad tycks ej bekymra. Det är en grotesk tanke att den avsigkomne viskyprästen i Makten och härligheten skulle erinra sig vad han till äventyrs en gång för länge sedan i seminariet hört om S:t Thomas. Rose i Brighton Rock – kanske det närmaste Greene kommit ett helgon – vet förmodligen inte så värst mycket mer om trosläran än smugglarkungen Harry Lime, när han dör – som katolik – för sin väns pistolkula i Wiens kloaker.

Tydligt är också att vi möter en i egentlig mening begränsad kristen världsbild; som antytts ovan. Livet är lidande. Helt visst. Men katedralen är inte alltid mörk när vi andra träder in. Alltjämt gäller för många att ”jag skall träda fram till Herrens altare, till Gud min ungdoms glädje”. Visst är världen full av fähundar: men kanske inte i alla fall fullt så många? Och i alldeles vanliga människors – om sådana finns – liv finns andra odörer än urinoarens, andra ljud än trafikbullrets, oftare än man skulle tro, om någon föreställde sig att Guds skapade värld vore inskränkt till Greeneland.

Lidandet, nåden, undret – detta är, synes det mig själva grundfakta i Greenes värld, som i allas. Är lidandet för Greene en förutsättning för nåden, frågar mig en boksynt soldat, general Stig Löfgren, vars omdöme betyder mer för mig än de flesta i litterära ting. Svaret är ja. Och, kan man tillägga, det kan man lätt inhämta inte i engelska romaner utan i påsknattens liturgi. Felat culpa: förräderiet och tortyren, för att uppståndelsen skulle kunna komma.

Verklighetens värld

Nåden, vad är det? Eftersom kristendomen i Greenes värld uppenbarligen ej bringar vad vi vanligen kallar lycka, gäller den den andra världen, evigheternas värld. Redan detta är svårt nog att uthärda för moderna människor. Skulle en enda människas eviga välfärd vara viktigare än framgången för en latinamerikansk revolution? Det verkar nog som om Greene i eftertankens stund menar det. I så fall: vilken människas? Svaret är givet i det av Greene själv aldrig identifierade citatet ur balladen om riddaren som störtade av hästen: ”Between the stirup and the ground he mercy asked and mercy found.” Vem var han, som i sitt yttersta ögonblick fann nåden mellan stigbygeln och marken? En skurk och bondeplågare, en utpressare och yrkesknekt och våldtäktsman, rimligen att antaga. Men – mellan stigbygeln och marken …

Redan detta är för många av oss bekymmersamt nog. Vart bär det hän med de kristna värdena, med de värderingar som vårt samhälle (av politiker och präster) uppges vila på om sådant kan gå för sig? Frågan är så gammal som kyrkan. Det kristna svaret tycks uppenbart: vänta och se, snart nog är du i evigheternas värld själv.

Nära samman med detta hänger frågan om undret. Det blev en gång en tämligen yvig debatt om detta i anledning av romanen Slutet på historien. Kan en människas liv när det slutligen gäller, avgörande påverkas av en sådan sak som att hon för länge sedan utan att veta det, då eller långt senare, blivit döpt? Det enkla kristna svaret är självfallet: ja. Dopet är ett sakrament – in under Frälsarens död, in i Hans rike.

Konstigt nog ansågs Greenes berättelse även av en del kristna orimlig. Kritiker fann den estetiskt ohederlig. Bägge slags invändningar ter sig lika konstiga. Det märkliga med underverk är att de inträffar; och att de är obegripliga. Ingen kristen kan ju annars känna sig väl till mods inför det största av mirakel. ”Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon ty de var rädda.”

Och om dessa ting hör till verklighetens värld, varför skulle just då en kristen författare avskärma en väsentlig del av verkligheten? Kanske är det just där den hjärtpunkten finns och problemet ligger. Om undret, det överraskande, det skrämmande, det som ingen vill tro på, det som Kyrkan vilar på och stillsamt förkunnar varenda dag från solens uppgång ända till dess nedgång – om allt detta är fel, varför skulle man då vara kristen? Då vore ju alltihop bara dumheter, som aposteln Paulus så korrekt påpekar.

När allt kommer omkring tror jag därför att det kanske mot hans eget ord är riktigt att kalla Graham Greene en katolsk författare; även om man som läsare inte på kort sikt, alltså här i livet, finner mycket tröst och livsglädje.

Mellan stigbygeln och marken finns säkert något för oss alla. Spännande vad.