Från Christofer Columbus till det mångkulturella USA

Den 12 oktober 1492 landsteg Christofer Columbus på en av Bahamaöarna. Han reste där ett kors och kallade ön San Salvador (”Frälsaren”). Inför 500årsjubileet av Amerikas upptäckt har de nordamerikanska biskoparna skrivit ett herdabrev, där temat är 500 år av evangelisation.’ Dokumentet är i första hand riktat till katolikerna i USA, men eftersom evangelisationen från början var gemensam för hela den amerikanska kontinenten, behandlas även inslag från den katolska missionshistorien i Latinamerika och Canada.

Redan på förberedelsestadiet har detta jubileum utlöst kraftiga reaktioner, inte minst från den amerikanska ursprungsbefolkningen och de svarta. Folkmord med utrotning av indiansk kultur, slavhandel, rasism och århundraden av förtryck och orättvisor är inte något att fira, menar man. Upptäckten av Amerika och den därpå följande kolonialpolitiska utvecklingen är istället en djupt tragisk historia, en anledning till sorg. Denna mörka sida av historien förbigås ingalunda i biskoparnas herdabrev. I inledningen finns en form av syndabekännelse, där man ber den inhemska befolkningen om förlåtelse för den behandling man utsatt den för i kyrkans namn. Eftersom temat är evangelisation och evangeliet i sig manar till omvändelse och försoning, anger biskoparna vägar till att sona och gottgöra tidigare brott.

I mars 1989 träffades USA:s ärkebiskopar, påven och prefekterna för de romerska kongregationerna för att tala om evangeliet i Förenta Staternas kultur och samhälle. Denna fråga vidareutvecklas i herdabrevet, där man betonar att evangeliet rör alla aspekter av mänskligt liv och att det omdanar den mänskliga gemenskapen inifrån.

Hur skall man då se på katolska kyrkan i dagens USA? Låt oss för en stund lämna herdabrevet och med hjälp av den nordamerikanske teologen Avery Dulles kasta en hastig blick på det komplicerade förhållandet mellan katolicism och amerikansk kultur.’ Dulles konstaterar till att börja med att det inte finns en amerikansk kultur. Med undantag av en minoritet ”infödda amerikaner” består Nordamerikas befolkning av en stor blandning invandrare, med efterföljande generationer, från nästan alla europeiska länder, från Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och Fjärran Östern. Under kolonialepoken var den brittiska kulturen förhärskande. Den har fortfarande ett visst historiskt företräde men har fått ge vika för en senare utveckling. Vår tids elektroniska revolution – förbunden med popkultur, underhållningsindustri, konsumtion och livsnjutning – står i bjärt kontrast till den anda som präglade 1600-talets puritanska kongregationalister.

Fyra katolska grundlinjer

I det mångkulturella USA har katolikerna delade meningar om hur man bäst kan möta utmaningarna från det sekulära samhället. Dulles urskiljer fyra katolska grundlinjer: traditionalism, neo-konservatism, liberalism och profetisk radikalism.

Merparten av den traditionella linjens företrädare accepterar Andra vatikankonciliet men strävar ändå efter att återupprätta en kyrka i förkonciliär anda. De ser en motsättning mellan sin katolska tro och det sekulära samhället samt menar att kyrkan måste sätta sig till doms över vissa omoraliska företeelser i samhället, även om hon därmed skulle bli avvisad och inträngd i ett ghetto. Särskilt värnar de om att de sexualmoraliska normerna upprätthålls. Med sin hållning representerar de en – som de själva tycker – välbehövlig motkultur.

De s.k. neo-konservativa avvisar traditionalismen, eftersom de finner den orealistisk. Istället lyfter de fram det amerikanska frihetsidealet och de grundläggande principerna i den amerikanska författningen, som de söker förankra i den katolska tron och naturrätten. Kyrkans uppgift blir då att utveckla en religiös filosofi, som kan stärka och förnya den amerikanska demokratin. Johannes Paulus II:s socialencyklika och Troskongregationens instruktioner angående befrielseteologin från 1984 respektive 1986 står i samklang med amerikanska demokratiska principer, enligt den neo-konservativa synen, och befäster därmed den harmoni som man tycker sig finna mellan författningen och den katolska naturrätten. Företrädarna för den katolska liberalismen önskar att kyrkan moderniseras enligt ett sekulärt, demokratisk mönster. Man tar avstånd från det man menar vara medeltida auktoritetstro och hyllar subsidiaritet och decentralisering. Man vill att prästerna skall ha frihet att gifta sig och att kvinnor skall kunna prästvigas. I enskilda frågor som t.ex. familjeplanering, skilsmässa och omgifte bör katolikerna ha frihet att avvika från kyrkans officiella ståndpunkt, menar de liberala.

Alltsedan turbulensen under 60-talet har en profetisk radikalism gjort sig gällande i kyrkan. Under senare år har miljöaktivister sökt utarbeta en skapelsecentrerad teologi, där man tar avstånd från den traditionella läran om syndafall och återlösning. Katolska feminister går till storms mot ”androcentriska” (manscentrerade) drag i bibeln och liturgin. De radikala katolikerna opponerar sig mot kapitalism, konsumtion, militarism och rasism samt bekämpar varje form av etablissemang, vare sig det är inom eller utanför kyrkan.

Inom samtliga fyra förhållningssätt kan man finna både starka och svaga punkter. Såväl den traditionella som den radikala gruppen önskar att kyrkan skall bilda en motkultur, men utvecklingen efter Andra vatikankonciliet har snarare gått i den andra riktningen, mot kulturanpassning. Den sista generation som genom sin uppfostran fått en stark känsla för sin katolska identitet är enligt Dulles dagens medelålders katoliker. Yngre katoliker betraktar sig först och främst som amerikaner, medan deras katolska identitet kommer i andra hand. De ungas kultur präglas av massmedia, film, TV och rockmusik, som bildar en sorts filter, varigenom även katolicismen passerar.

Här lämnar vi Dulles’ analys och återgår till biskoparnas herdabrev. Genom den breda inriktningen på evangelisation bör det kunna ge impulser åt samtliga fyra grupper ovan. Det gemensamma, katolska arvet tydliggörs genom en relativt lång, historisk genomgång av den katolska evangelisationen i framför allt Nordamerika och Canada. Biskoparna framhåller att de givetvis är medvetna om att andra samfund gjort värdefulla insatser för evangelisationen i dessa områden men av naturliga skäl handlar herdabrevet endast om den katolska historien.

Mer än hälften av dokumentet upptas av historiskt material. Där tillhandahålls en intressant samling fakta om hur evangeliet slog rot i den amerikanska jorden genom enskilda europeiska missionärers uthålliga insatser, om det humanitära arbetet bland afro-amerikanerna, om uppbyggnaden av sjukhus och skolor bland fattiga etc. Det skulle vara värt att nämna många namn och händelser ur denna rika historia. Av utrymmesskäl nöjer jag mig dock med att lyfta fram det som inträffade i Mexico 15 31, eftersom den händelsen står som symbol för den process där kristendomen, inkräktarnas religion, fick fäste i indianernas egen kultur på deras villkor. Jungfru Maria uppenbarade sig som en ung mesris-kvinna för den indianske bonden Juan Diego på den plats där vallfärdskyrkan vigd åt ”Vår Fru av Guadalupe” nu finns. Tillsammans med sitt folk var Juan Diego vid tillfället utsatt för stort lidande och förnedring. Jungfru Maria tröstade honom och lovade honom skydd och befrielse. Hon visade honom på sin Son och innan hon försvann lämnade hon sin bild på Juan Diegos mantel. Händelsen, som blev avgörande för trons förmedling till ett helt folk, visar evangeliets möjlighet att anta inhemska uttrycksformer.

Den historiska genomgången av hur evangeliet har penetrerat samhällslivet generation efter generation ger anledning till en förnyad reflexion om evangelisationen idag. Biskoparna använder här samma terminologi som påven och talar om en ”ny evangelisation”. (Jfr Signum 2/1991, s. 35.) Man kan undra över innebörden i detta uttryck, eftersom evangeliet är ett och detsamma i alla tider. I herdabrevet ges ingen närmare förklaring utan man citerar endast påvens kommentar att det behövs en ny evangelisation vad avser intensitet, metoder och uttrycksformer. Ny skulle i så fall närmast vara en förstärkning av ordet förnyad.

Evangeliet i samhället

Med stöd från historien talar biskoparna om evangeliets omskapande kraft, inte bara när de gäller individer utan också i samhället som helhet. Trots de stora problemen i dagens USA finns det också hoppfulla tecken. Ett sådant är det numerära antalet amerikanska katoliker. Idag utgör katolikerna 28 % av befolkningen, vilket betyder att katolska kyrkan är det största samfundet i USA. Omkring år 2050 kommer förmodligen katolikerna att vara fler än det sammanlagda antalet kristna i övriga samfund. En tredjedel av alla amerikaner under 20 år är idag katoliker. Det finns en katolsk representation inom alla sektorer av utbildningväsendet och de samhällsekonomiska instanserna.

Rent numerärt har alltså katolska kyrkan i USA resurser att göra sin röst hörd. Kyrkans mångkulturella sammansättning är en rikedom i sig. Man kan se tillbaka på ett rikt andligt och kulturellt arv, som förpliktar i dagens situation.

Evangelisationen idag står dock inför stora problem och utmaningar, helt andra än på Columbus tid. En del av problemen finns inom kyrkan själv. Många amerikanska katoliker har slutat gå i kyrkan, andra säger sig inte ha något intresse för evangelisation. I en nyligen gjord enkät var det bara 49 % av katolikerna som ansåg det viktigt att hjälpa nödlidande. Motsvarande siffra är högre i andra kristna samfund. Biskoparna anknyter till det aktuella 100-årsjubileet av socialencyklikan Rerum novarum och påminner om att amerikanska biskopar alltsedan 1919, vid tiden för det sociala återuppbyggnadsprogrammet, har arbetat med frågor som rör samhällsetik, fred, ekonomisk rättvisa, rättigheter åt diskriminerade samhällsgrupper etc. Man tydliggör att den politik som förs idag inom t ex utbildningssektorn, hälso- och socialvård delvis bygger på värderingar som står i strid med evangeliet. Biskoparna hänvisar till herdabrevet från 1987, ”Ekonomisk rättvisa för alla. Katolsk sociallära och amerikansk ekonomi”, vars syfte var att bidra till en rättvisare ekonomisk fördelning. De konstaterar dock att detta dokument mött motstånd på många håll.

Solidariteten och det etiska ansvaret har allmänt försvagats. Egoism och ha-begär leder till olagliga manipulationer, som tränger undan respekten för gemensam egendom, vilket märks t.ex. i de stora bedrägeriskandalerna på Wall Street. En religiös relativism breder ut sig hand i hand med en extrem individualism, där man varken har behov av en gemenskap eller av en trostradition, med vilken den privata föreställningen skulle kunna jämföras.

Biskoparnas ärende är dock inte att ge en negativ samhällsbeskrivning. Efter att ha konstaterat de uppenbara, allvarliga bristerna går man vidare och lyfter fram de möjligheter till omvändelse och försoning som evangeliet ger. Man ser 500-årsjubileet av evangelisationen som ett tillfälle till omprövning, bot och försoning. Så länge minoritetsgrupper i USA och folk i tredje världen exploateras kan inte evangelisationen sägas vara avslutad. Biskoparna uppmanar de amerikanska katolikerna att i bön och handling särskilt komma ihåg de befolkningsgrupper som lidit mest av Amerikas upptäckt, dvs. indianerna, afro-amerikanerna, mestiserna och mulatterna. ”500-årsjubileet kallar oss som kristna att på nytt engagera oss och sona det onda från det förgångna och i nutiden, samt att energiskt arbeta för den fred och rättvisa som proklameras av evangeliet. Må vi stå på våra latinamerikanska bröders och systrars sida i deras kamp för värdighet, frihet, fred och rättvisa”, säger biskoparna i herdabrevets avslutning.

Noter

”Le V:e centenaire de la decouverte de 1’Amerique: Un appel pour une nouvelle evangelisation. Lettre pastorale des eveques des EtatsUnis”, La Documentation catholique, No 2023, s. 241–255.

Avery Dulles s J., ”Katholizismus and amerikanische Kultur – der riskante Dialog”, Stimmen der Zeit, Heft 3, März 1991, s. 163–171.

”Economic justice for All: Catholic Social Teaching and U.S. Economy.” Origins NC documentary service, 1986 No 24.