”Gud eller galning”

Anade den lundensiske professorn Birger Bergh att han efter sin korta artikel med ovanstående provokativa rubrik i Uppsala Nya Tidning den 8 oktober skulle utropas till Guds väckarklocka för slumrande herdar (Kyrka och Folk 1976:50), en skandalmakare av samma format som den danske sexfilmaren Thorsen (insändare i UNT 15 okt), ett tacksägelseämne för alla kristna (G A Danell i UNT 16 nov), en tankeoredig inkompetent ofelbar påve ex cathedra och bokstavsträlande filolog som rör sig med teoretiska schabloner, medan livet rinner mellan fingrarna på honom (B Edmar i UNT 26 januari), och ett lämpligt objekt för predikan vid juldagens högmässa (Svensk Kyrkotidning 1976:/50/51)? Kanske inte, men ingenting tyder på att den utsikten skulle förmått honom att avstå från att kasta sin molotovcocktail. Hans egentliga syften med den har trots ganska tydliga varudeklarationer på det hela taget inte blivit förstådda, och han tvingas konstatera (UNT 11 jan) att de som han egentligen siktat på inte har känt sig träffade.

Vad var då det chockerande innehållet i Berghs första brevbomb till den svenska kristenheten? Ingenting annat än en självklarhet, kunde man tycka, i form av översatsen i en disjunktiv syllogism, som också kan återfinnas i en lärobok i elementär logik, tryckt i Barcelona 1964, och till helt nyligen använd i den katolska prästutbildningen, där jag läser: ”Antingen har Kristus fel, eller också tar alla de miste, som inte tror honom.” Resten får naturligtvis var och en fylla i själv och därefter dra den tvingande slutsatsen. (Ett annat exempel på samma sak lyder: ”Jorden står antingen stilla eller rör sig; nu rör den sig, alltså står den inte stilla”.) En liknande argumentation finner man i Tanquereys ”Brevior synopsis theologiae dogmaticae”, som varit följeslagare till åtskilliga kullar teologistudenter. Jag faller för frestelsen att – till åtminstone latinprofessorn Berghs uppbyggelse – citera ordagrant (nionde uppl. 1949, s. 65): talis affirmatio (dvs Jesu krav på tilltro till sin gudomliga sändning), si falsa esset, supponeret Jesum fuisse vere hallucinatum et quidem perpetuo, quod oriri nequiret nisi ex statu pathologico mentis aut voluntatis’ (originalets kursiv).

Jesus, säger Bergh, framträder med det oerhörda anspråket på att vara det unika uttrycket för Guds självuppenbarelse, ja han påstår att han själv är Gud och han legitimerar dessa utsagor genom att uppstå från de döda, allt enligt evangelierna, de enda egentliga källorna till kunskap om hans person.

Nu måste man vidare (och detta är inte en trosfråga, utan ett logiskt krav) gå med på, att det bara finns två alternativ: antingen hade Jesus rätt, och då var han verkligen Guds Son, eller också hade han fel, och då var han sinnesrubbad. Ingen människa som påstår att hon själv är Gud, utan att verkligen vara det, kan räkna med någon större förståelse från sin omgivning. Om man får tro evangelierna, framstod tolkningen av Jesu uppträdande som symptom på en allvarlig mental störning som ett naturligt alternativ inte bara för hans motståndare (Joh. 7:20, 8:48, 8:52, 10:20) utan också för hans egen familj (Mark. 3:21, det senare stället har tydligen ansetts så besvärande, att vissa nytestamentliga handskrifter i stället skriver ”hans omgivning, de skriftlärda och de andra”).

Detta sakförhållande, menar nu Birger Bergh, måste tvinga var och en till ett personligt avgörande: antingen hade Jesus fel i sina anspråk, och han kan och bör då ignoreras, eller också har han rätt, och det måste få genomgripande konsekvenser.

Slipper man vara kristen?

För att rätt förstå meningen med Berghs inlägg måste man också veta, att han själv anser att Jesus hade fel. Han är själv inte kristen, och han värjer sig inför möjligheten att den svenska folkkyrkotanken (som den kommer till uttryck i bl.a. Sv Ps 532) innebär, att han ändå måste klassas som kristen, och nu kommer den egentliga poängen i hans argumentation: kan man överhuvudtaget, enligt kriterierna för tillhörigheten till Svenska kyrkan, här i landet undgå att bli betraktad som kristen? Är ens egen deklaration, att man tar avstånd från kristen tro, ett tillräckligt skäl att slippa den kristna etiketten – eller är den kanske tvärtom beviset för en ännu djupare, äkta och mera ödmjuk kristendom, låt vara omedveten? Finns det alls någon utväg ur denna geniala labyrint? ”Att begära sitt utträde ur Svenska kyrkan har i det perspektivet samma religiösa relevans som att begära sitt utträde ur telefonkatalogen” (Bergh i UNT 11 jan).

Som man kunde vänta sig av det svenska religiösa debattklimatet var det nästan ingen som tog Bergh på allvar, i vart fall inte bland dem som han direkt apostroferade, de officiella talesmännen för Svenska kyrkan. Men likväl tycktes de kristna i Sverige i ett nu ha splittrats i två läger. Från det gammalkyrkliga, fundamentalistiska lägret hälsades han som ett bevis för att Guds fot icke trampar vanliga vägar (Jes. 41:3), medan övriga artikelskribenter uppenbart blev illa berörda. Martin Lönnebo konstaterar, att ”många Uppsalabor (fått) känna vinddraget från den s k Hedeniusdebattens tid” men beklagar att Bergh tagit till ”vassa ord”. Om mysteriet måste man tala lågmält: ”Inte sällan talar det ordlösa bäst: handlingen, havet, ljuset.” (UNT 9 nov).

Den klassiska liberalteologin i Emanuel Linderholms tappning vädrade morgonluft (i den ursprungliga betydelsen av uttrycket) i två inlägg av Birger Edmar (UNT 9 dec och 26 jan). Edmar hävdar, att Bergh gjort saken alldeles för lätt för sig. Edmars argument är följande: 1 Vi vet inte vad Jesus själv verkligen sagt och gjort utan är hänvisade till vittnesbörd från senare tid av skiftande trovärdighet, 2 kriteriet för att man är en sann kristen är, att man grips av Jesu egna ord, 3 Jesus har själv aldrig uppträtt som Gud, 4 kyrkan bör göra sig av med allt som skymmer den verklige Jesus, något omistligt som inte är av denna världen, 5 kyrkans misstag är att den vill förklara det oförklarliga med dogmer, att binda Gud vid stoftets fattigspråk, 6 kristendom är att leva av och i en osynlig verklighet (som inte kan uttryckas i ord). Berghs alternativ är därför felaktiga.

När Bergh bemötte Edmar (UNT 11 jan) konstaterar han, inte oväntat, att Edmars resonemang ”är fyllt av de mest häpnadsväckande inkonsekvenser”. För Edmar är dogmer något ”obeskrivligt fult, men han bidrar likafullt med en egen, nämligen att Jesus aldrig har framträtt med gudomsanspråk. Varifrån får Edmar sitt vetande annat än från sin otro?” Edmar replikerar (UNT 26 jan) att han inte lanserat någon ”dogm” utan framfört sin åsikt. Han säger sig nästan skämmas för ”att behöva bemöta ett så förnuftslöst påstående, att vetande bygger på tro, resp otro – det är ju tvärtom så att tron (otron) går utanför eller bortom vetandet”.

Vad saken gäller

Jag tror det kan vara nyttigt att anställa några reflexioner med anledning av det återgivna meningsskiftet. Vad saken gäller tycks vara följande:

1. – Finns det anledning att anta existensen av en transcendent verklighet?

2. – Är Jesu person till sitt väsen unik eller blott en (sublim eller bisarr) renodling av vissa naturliga mänskliga egenskaper?

3. – Kan man genom Nya testamentets

vittnesbörd dra några slutsatser om Jesu verkliga avsikter och anspråk? (Kan vi nå den ”historiske Jesus bakom trons Kristus”?)

4. – Är det möjligt att uttrycka en religiös uppfattning (t ex den kristna tron) i form av språkliga satser?

5. – Är i så fall dylika satser av den art att det går att bygga vidare förnuftsmässiga resonemang på dem?

Låt oss i tur och ordning granska hur debattörerna tycks ställa sig till dessa frågor.

1. Bergh förhåller sig neutral till denna fråga, eftersom han framställer en fråga som för sitt besvarande inte kräver något ställningstagande av ett så fundamentalt slag. För Edmar tycks svaret vara jakande såtillvida, att han talar om Gud som ”;livets Under och Mysterium . . . en osynlig verklighet”. Däremot tycks han avvisa tanken på att denne Gud eller denna verklighet kan ingripa i vår påtagliga tillvaro annan än möjligtvis på ett indirekt och immanent sätt.

2. Detta är ”Berghs problem”, om vi får kalla det så. Han tar själv inte ställning, utan bara förutsätter att dessa är alternativen. Edmar stannar för det senare alternativet.

3. Här skiljer sig Bergh och Edmar, som båda är klassiska filologer, på ett fundamentalt sätt. Berghs argumentation förutsätter en sådan möjlighet, Edmar är principiellt avvisande, men också en del av hans argumentation bygger på att möjligheten faktiskt föreligger.

4. Bergh svarar ja, Edmar tycks hävda motsatsen men måste rimligtvis mena, att hans termer ”Gud”, ”Under”, ”Mysterium” och ”osynlig verklighet” står för någonting som man ungefärligen kan komma överens om, om man vill undgå anklagelsen att tala rent nonsens.

5. Bergh tycks mena det, medan Edmar enligt ovan måste förneka det a fortiori.

Edmars hållning utlöser flera frågor, och de viktigaste synes vara följande: på vilket sätt skiljer sig Jesus i princip från t ex Sokrates, om vilken vi helt och hållet är hänvisade till Platons skrifter, eller en litterär fiktion med en bevisligen effektiv etisk förebildlighet och dragningskraft, som t ex starjetsen i Dostojevskijs ”Bröderna Karamasov”? Om svaret blir, att han principiellt inte skiljer sig från dem, vad finns det då för anledning att ägna just Jesus en så speciell uppmärksamhet? Måste inte i så fall berättelserna om honom i evangelierna (tagna som helhet, inte bara i vissa detaljer) framstå som tämligen bisarra? Vilken uppbyggelse kan hämtas ur alla underberättelser och helbrägdagörelser, om dessa inte skall läsas som uttryck för Jesu gudomliga legitimation, utan i stället fantasifulla överlagringar? Blir inte hela Jesu etik grotesk i sina kategoriska imperativ: Blir inte de flesta av de texter som läses varje söndag i våra kyrkor orimligt motsägelsefulla och i behov av ständiga korrigeringar, och borde man i så fall inte tillgripa Ockhams rakkniv, avskaffa kopplingen till den store motsägelsefulle, välja ut några inspirerande bibelord och, förslagsvis, Sokrates försvarstal som ämne för betraktelsen? Sokrates måste hur som helst framstå som eminent helgjuten och tilltalande vid sidan av alla förbannade fikonträd, gadarenska svin, avhuggna händer, gråt och tandagnisslan. Måste man inte riva för att få ljus och luft?

Mysterium och fattigspråk

Martin Lönnebo, författaren till den utmärkta boken ”Religionens fem språk” (se Signum 1975:5), har genom sitt inlägg ”Jag tror på ödmjukheten” velat rädda trons karaktär av mysterium också i insändardebatter. Denna avsikt är naturligtvis riktig, men jag tror att detta meningsskifte inte i första hand gäller lodningen av Mysteriet. Lönnebos eget språkbruk, ord som ”handlingen, ljuset, havet” är obrukbara här. Sådan poesi får en mening först sedan man omfattat mycket precisa satser, som t ex trosbekännelsens, om de alls skall uppfattas just så som Lönnebo själv avser. Mysteriet kan förvisso inte fångas i ”stoftets fattigspråk”, men det kan å andra sidan heller inte betyda vad som helst. Mystagogin måste föregås av katekesen.

Låt mig ta ett helt inomvärldsligt exempel: ordet ”sommarlov” uppväcker hos de flesta mycket bestämda, oftast tilltalande associationer. Det kan användas i Skolöverstyrelsens författningstexter och som metafor för allt som är ljust och angenämt i livet. Nu kan man givetvis invända: inget enda ord kan rimligtvis täcka hela den komplicerade verkligheten av sinnesintryck och upplevelser, detta trestaviga läte kan inte fånga hela sekvensen av ljusa barnaröster i ”Den blomstertid nu kommer”, glittrande fjärdar, smultron i vispgrädde, doften av nyslaget hö, känslan av sand mellan tårna, och så vidare. Den invändningen är riktig. Men vanligtvis uppstår inga missförstånd när vi använder ordet. Ingen tror t ex att vi i första hand menar ”självdeklaration”, ”tandutdragning”, eller ”hösttermin” med alla de komplicerade associationsvärldar som ligger bakom dessa ord. Därför fortsätter vi att använda ”sommarlov” och det fungerar i allmänhet.

Det står var och en fritt att bejaka eller förkasta den på urkyrkans tro grundade kristna bekännelsen. Man kan också tänka sig en religion som i sin lära räknar med att allt är sant, omistligt och gripande, bara det inte står i trosbekännelsen. Men om någon börjar kalla en sådan religion för kristendom bör man i begreppsklarhetens namn reagera, eftersom benämningen redan är upptagen.

Birger Bergh, ”Var och en sin egen evangelist ?”, UNT 11 jan 1977

Den kristna trosbekännelsen däremot använder ord, vilkas reella innebörd vi normalt inte kan föreställa oss utifrån egna erfarenheter. Likväl har kyrkan fortsatt att använda dem, därför att språkets begrepp och bilder är den enda gemensamma och någotsånär otvetydiga nämnaren för kommunikation människor emellan. Men ingen brukar komma till tro enbart genom att läsa bekännelseskrifternas formler. Tron uppväcks av mötet med Jesus och hans oförtäckta anspråk i evangelierna, genom exemplet av troende människor och hela det kristna livet i handling och gudstjänst, poesi, musik, gester, ljuslågor, färger och dofter. Men de ordlösa symbolerna eller poesins bildspråk skulle bli mer och mer urvattnade tecken som till slut helt miste sin innebörd, om de inte var uttryck för vissa bejakande utsagor av ett mera pregnant innehåll. Det förutsätter i sin tur, att den troende bejakar möjligheten att, låt vara provisoriskt, uttrycka en objektiv andlig verklighet i satser, som är underkastade motsägelselagen: de kan inte samtidigt betyda A och icke-A.

Den yttersta grundvalen för en sådan övertygelse, att det finns vissa utsagor, som är tillräckligt klara, pålitliga och otvetydiga för att människor i alla åldrar och med alla olika personliga och intellektuella förutsättningar skall kunna våga bygga sin existens på dem utan att först tillbringa åratal av exegetiska studier och filosofisk spekulation, är försanthållandet av att Gud själv har velat kommunicera med människorna. Bejakar man att världen och människan skapats av kärlekens och försynens Gud, måste man också med logisk nödvändighet bejaka möjligheten av att denne Gud vill meddela sig på ett för mänsklig fattningsförmåga tillräckligt entydigt och pålitligt sätt. Den kristna trosbekännelsen hävdar på allvar, att Gud har uttalat ett sådant Ord, som talar till både intellekt, känsla, samvete, längtan och alla andra dimensioner av den mänskliga personen.

Däremot kan ingen logik i världen tvinga någon att ta detta Ord ad notam.

”Och ni, vem säger ni att jag är?”

Not

1”Om ett sådant anspråk vore falskt skulle det förutsätta att Jesus skulle ha befunnit sig i ett permanent tillstånd av sinnesförvirring, som endast kan förklaras genom en patologisk rubbning av hans själs- eller viljeförmögenheter.”

Politiska perspektiv