Folkkyrka och folkreligion

Rubriken var också tema för den femte nordiska kongressen för religionssociologi som hölls i mitten av januari utanför Tammerfors. Den var föredömligt organiserad av Kirkon Tutkimuslaitos, Finlands kyrkas forskningsinstitut i staden. De nordiska religionssociologiska kongresserna ordnas vartannat år, alternerande mellan de olika länderna. För två år sedan var man i Sverige, och närmast dessförinnan i Norge. Någon gemensam organisation finns inte bakom arrangemangen, men hittills har det gått bra med en ad hoc kommitte från en gång till nästa.

Religionssociologi i Norden

Någon motsvarighet till det finländska Kyrkans forskningsinstitut finns inte i något annat nordiskt land. Sedan åtta år verkar detta i kyrkans och församlingarnas tjänst, med fyra heltidsanställda forskare och två biträden. Institutet finansieras av Kyrkans centralfond. De flesta projekt initieras och styrs av institutet självt. Under åren har en rad viktiga undersökningar om kyrka och samhälle, om kyrkans inre organisations- och arbetsförhållanden etc. fullbordats. Dessutom har man en viktig uppgift med internationell dokumentation och internationella kontakter. Åtskilliga undersökningar har intresse långt utöver det praktiskt kyrkosociologiska.

I dag är institutet det viktigaste centret för religionssociologisk forskning i Finland, men religionen har också uppmärksammats relativt mycket i den finländska sociologin, med dess starka rötter i antropologi och etnologi. Även den finländska religionsantropologin, som utvecklats ur folkloristiken, närmar sig religionssociologiska uppgifter när den sysslar med samtida företeelser.

Det är uppenbart att Finland är det nordiska land, där det religionssociologiska studiet är bäst utvecklat, men språksvårigheterna döljer lätt detta förhållande. Danmark var först med en egen religionssociologisk institution och fast tjänst, men pionjären Per Salomonsen har senare ägnat sig åt allmän sociologi och är nu professor i Århus. Ställningen vid den teologiska fakulteten i Köpenhamn har försvagats, men vid de teologiska fakulteterna liksom vid den kultursociologiska institutionen i Köpenhamn bedrivs forskning. I Norge skapades 1975 vid Oslo en religionssociologisk ”fackgrupp”, vilken har övertagit samordnings- och kontaktuppgifter som tidigare åvilade ett kyrkligt organ, Bispedemmenes Faellesråd. Någon egen institution eller lärostol finns inte.

I Sverige har sedan början av 60-talet Religionssociologiska institutet helt dominerat forskning och publikationer. Dess skapare Bernt Gustafsson rycktes hastigt bort 1975, just som han stod i begrepp att tillträda den professur för ämnet som tillkommit i Lund. Denna uppehålls av docent Göran Gustafsson, och har just ledigförklarats.

Folkkyrkans funktion

Om alltså religionssociologins arbetsvillkor är synnerligen skiftande i de nordiska länderna, var det ämne som föreslogs för två år sedan, Folkkyrka och folkreligion, så mycket mer gemensamt. I mycket är de lutherska folkkyrkornas ställning i samhället och folklivet nära sammanfallande i Sverige, Norge, Finland och Danmark. Sett ur de lutherska folkkyrkornas perspektiv är relationen med staten problematisk i en situation präglad av sekularisering och pluralism. I Norge har stat-kyrka-frågan gått in i ett skede av utredningar och reformförslag. Trots att Finlands kyrka i stort redan har den fria ställning, som av många eftersträvas för Sveriges och Norges del, är strukturfrågorna aktuella, och det finns inga tecken på att man mera allmänt skulle slå sig till ro med att ha fått ett friare läge med bevarad folkkyrkostruktur. Den finländska diskussionen visar att det problematiska ligger i själva folkkyrkofunktionen, alltså motsättningen mellan de få procent som möter upp till gudstjänst och den överväldigande majoritet som efterfrågar kyrkans övergångsriter.

Men denna situation visar ju också att det finns en ”folkreligion”, en spontan efterfrågan av kyrkans riter vid livets övergångs-, kris- och festtillfällen, som inte kan tolkas som en identifikation med det kristna budskapet och de kristna moralkraven.

Det finns ofta i religionssociologiska sammanhang en spänning mellan kyrkosociologi, dvs en mera pastoralt inriktad sociologi, som i renodlad form endast är ett slags kyrklig marknadsforskning, och en sociologi som arbetar med ett förutsättningslöst och mera allmänt religionsbegrepp. Denna motsättning är ofta överdriven och skenbar, men det var en brist vid kongressen, att det planerade sociologiskt och antropologiskt orienterade föredraget om modern folkreligion uteblev. Nu kom diskussionerna delvis att lida av en oprecis och teoretiskt okvalificerad användning av begreppet ”folkreligion”. Däremot fanns i föredrag och diskussioner lika mycket intresse för att söka förstå sociala företeelser och förlopp som för att skriva ut pastoralteologiska recept.

Ofta har man klagat över att religionssociologin varit alltför bunden av hårda data och deras tolkning. Men i Tammerfors var det lätt att inse vikten av data för att överhuvud få någon uppfattning av vilka förlopp man har att söka förstå. Endast Finland och Sverige har aktuell och någorlunda fullständig kyrklig statistik. Denna visar tämligen likartade utvecklingar. Också i Finland är 70-talet, efter en stark nedgång av kyrkobesöken under 60-talet, en tid av återhämtning och stabilisering för folkkyrkan. Alla förrättningssiffror ligger för Finlands kyrka klart högre än för Svenska kyrkan, mot en ganska obetydlig skillnad för kyrksamheten. Däremot är andelen av befolkningen som är medlemmar i Finlands kyrka mindre än andelen medlemmar i Svenska kyrkan. En större andel av de nyfödda döps i Finlands kyrka än andelen medlemmar av befolkningen. Detta sammanhänger givetvis med att Finlands kyrka inte som Svenska kyrkan kan ha odöpta medlemmar. Men påverkar detta förhållande främst medlemsandelen negativt eller påverkar det dopfrekvensen positivt, när dopet är enda möjlighet att förvärva medlemskap?

Den uppåtgående trenden för nattvardsfirande i Finlands kyrka liknar helt den svenska, lika långvarig och stabil. En jämförelse med svensk kyrkogeografi visar att de regionala skillnaderna är betydligt mindre uttalade i Finland. Helsingfors är inte lika långt under landets genomsnitt som Stockholm.

Personligt tankeutbyte vid kongressen föreföll tyda på, att man i Finland på ansvarigt håll är mera medveten om det senaste decenniets utveckling. Efter 60talets kortvariga episod med en ekumenisk och socialt aktiv teologi som öppnade sig mot sekulariseringen och ”världen” har åter de traditionella väckelserörelserna och andra evangelikala och konfessionella krafter kommit att dominera den kyrkliga scenen.

Här finns endast möjlighet att ta upp några föredrag och det meningsutbyte de utlöste. Särskilt sådant som är av mera allmänt intresse.

”Förrättningarna”

Döden och dess sociala roll är ett högaktuellt ämne, som ägnades ett norskt föredrag. Per Tanggaard hade gjort omfattande studier i dödens administration vid begravningsbyråer, och framhävde hur döden anförtrotts åt specialister och alltmer byråkratiserats. Men åtskilliga teser visade sig diskutabla. Är det riktigt att döden i vår tid skulle blivit särskilt ”avritualiserad”? Hur skall man tolka den starka tendensen till jordfästning i stillhet? Vilket är sambandet med kremationsseden?

Föredraget föranledde också diskussion om det historiska perspektivet, och vår benägenhet att sätta ett otydligt och underförstått ”förr” i motsättning till dagens bruk och värderingar. Privatiseringen av döden har sannolikt tilltagit ända sedan medeltiden. Bortträngandet av sorgen är däremot en relativt ny företeelse, eftersom det ostentativa sörjandet som social norm är högst ett par hundra år gammal. Det s k ”sorgearbetet” kan inte utan vidare betraktas och behandlas som ett slags psykologisk konstant.

Biskop John Vikström, Borgå, höll det grundläggande föredraget om folkkyrkan och folkreligionen, främst uppfattad som ”förrättningskristendom”. Klarare än som är vanligt i den svenska debatten visade han på riskerna för kyrkan med folkkyrkofunktionen, folkreligionens konservatism, ovilja till profil och gränsdragning. ”Om folkkyrkan vill i sig innesluta folkreligionen – och det vill den, eftersom den behöver folkreligionens många anhängare för att kunna fortleva som folkkyrka – så synes detta kunna ske endast på det villkoret att hon inte ställer folkreligionens anhängare inför alltför radikala avgörelser. Men om det går så att en organisation kan fortbestå och fortleva, endast om dess medlemmar inte tar dess ideal och normer på allvar, då kan det inte stå rätt till. En av folkreligionens faror består däri, att den kan förleda folkkyrkan in i en dylik återvändsgränd.”

Juoko Sihvo, föreståndare för Kyrkans forskningsinstitut, betonade i sitt föredrag mer en annan ”folkreligiös” sida av folkkyrkan, dess expanderande verksamhet på det diakonala-terapeutiska-själavårdande området, som ligger utanför det rent pastorala. Denna sektor har vuxit i Finland, men mött kritik från åtskilliga som liggande vid sidan av kyrkans centrala uppgift.

Folkkyrkans anställda och förtroendevalda

Ett annat finländskt föredrag om hur de anställda inom kyrkan själva uppfattade sin och kyrkans roll, gav ytterligare belysning åt folkkyrkans dilemma. De flesta var tillfreds med folkkyrkofunktionen, och den relativt stora minoritet som klagade över kyrkans vacklan och passivitet, hade svårt att ange klara alternativ. Även om många önskar en uppryckning och profilering, är konkretiseringen svår. En genomgående tendens var den passiva attityden till förrättningarna. Dessa uppfattades som en kontaktyta, en ”chans”.

Tf prof. Göran Gustafsson refererade en stor undersökning om kyrkofullmäktige i Svenska kyrkan, hur de väljs och vilka sociala och kyrkliga karakteristika de uppvisar. Resultaten rubbar på många slentrianmässiga föreställningar om dessa förtroendevalda. De är varken en del av församlingskärnan eller det kommunpolitiska B-laget, utan litet av vardera. Ung. hälften är regelbundna gudstjänstbesökare och lika många, men inte alldeles desamma, delar i stort Svenska kyrkans officiella tro. Andelen aktivt kyrkliga är klart större bland borgerliga än bland socialdemokratiska kyrkofullmäktige, men likheterna i attityder och värderingar är större bland kyrksamma av olika politisk färg, än t ex mellan okyrkliga och kyrksamma socialdemokrater. En förvånande stor del av kyrkofullmäktige är frikyrkomedlemmar, och ca en tredjedel är anhängare av en reformering av stat-kyrka-förhållandet. Med en förenkling kunde man kanske sluta sig till att antal listor, enhetslistors sammansättning och valdeltagande synes bestämmas av det allmänpolitiska läget mer än av det kyrkliga. Däremot är fullmäktiges attityder möjligen mer bestämda av kyrklig hållning än av politisk. Om kyrkofullmäktige i allmänhet skiljer sig i sociala karakteristika från kommunfullmäktige, fungerar kyrkorådet i allmänhet som föreningslänken mellan den borgerliga och kyrkliga kommunen. Frågan om kyrkofullmäktiges representativitet beror på kraven. De är en relativt god avspegling av valmanskåren i kyrkofullmäktigeval, men på olika sätt en sämre representation för såväl ”kyrkfolket” som för församlingsmedlemmarna som helhet.

Val av motsvarighet till kyrkofullmäktige är en aktuell fråga i såväl Finland som Norge, där man i stort velat undvika den ”politisering” som valen fått i Sverige. Men uppenbarligen finns ändå problem hur folkkyrkan skall i demokratisk ordning ges en representation på lokalplanet. I Danmark ligger saken såtillvida annorlunda till som samma organ där saknar direkt ansvar för den pastorala verksamheten.

Kyrkliga subkulturer

Några föredrag behandlade inte själva folkkyrkoapparaten i sig, utan kyrkliga riktningar som präglat folklivet, hur en sådan miljö skapats och hur den anpassar sig till eller upplöses av sociala förändringar. Kirsti Suolinna gav en skarpsinnig analys av den finska laestadianismen som ”periferirörelse”, vilken organiserat lokalsamhället till försvar mot storsamhällets normer och värderingar. När isoleringen bryts och migration från nordliga Finland blir vanlig, förvandlas laestadianismen till en ”statusrörelse”, dvs som drar gränsen mot världen inte längre geografiskt utan socialt.

Doc. Anders Gustavsson, Lund, höll ett instruktivt föredrag om prästen och församlingen, särskilt som detta gestaltats i västsvensk kyrklighet. Det förhållande som uppmärksammats i europeisk forskning, att de generella sociala och ekonomiska faktorerna som industrialisering, urbanisering, befolkningsförändringar, inte räcker för att förklara mer än en del av de regionala religiösa skillnaderna, fick här en klar belysning. För en församlings eller en bygds religiösa beteende måste ofta också rent kyrkliga faktorer tillmätas en väsentlig betydelse. Ett extremfall av detta är just västsvensk gammalkyrklighet, där all annan kyrklig organisation än församling och präst avvisats, och där fortfarande enskilda prästers personliga aktivitet i det förflutna ofta bättre förklarar dagens förhållanden än den socio-ekonomiska utvecklingen.

Internationell utblick

Kongressen efterlämnade intrycket av att de kyrkliga övergångsriternas egentliga sociala roll är ett föga utforskat fält. I kommentarbandet till den stora undersökningen om bilden av den tyska evangeliska kyrkan ”Wie stabil ist die Kirche” pekade Joachim Matthes särskilt på den dominerande roll som övergångsriterna har för människors uppfattning om och kontakt med kyrkan, och den relativt ringa uppmärksamhet de ägnas i den pastoralteologiska reflexionen.

Vid diskussionen av kongressens tema kunde man kanske beklaga att den nordiska teologiska och sociologiska forskningen har så liten kontakt med fransk debatt. Det är sannolikt att Frankrike kan uppvisa den mest djuplodande diskussionen om kyrka och folkreligion, med ett både historiskt och sociologiskt perspektiv. Det fanns i Tammerfors en tendens att betrakta folkreligionen som väsentligen ett privat och individuellt nyttjande av kyrkans ceremonier, men detta gör knappast den kollektiva, men oartikulerade karaktären hos folkreligionen rättvisa. ”Kollektiva trosföreställningar utan doktrin, kollektiva bruk utan teori”, som etnologen Varagnacs ofta citerade definition lyder. Just folkreligionens sociala förankring är föga uppmärksammad. ”Systemet av passageriter fortsätter att fungera som skärningspunkten (intersection) mellan folkreligionen och den kyrkliga organisationen” (Jacque Maitre, ”Religion Populaire” i Encyclopedia Universalis) men viktigt är också det ingenmans land mellan kyrklig och vetenskaplig domän, som ”delvis ockuperas av parareligiösa sociala föreställningar och bruk som astrologin”. Folkreligionen kan varken studeras som något slags kvarlevor eller som den kyrkliga marginalen.

Sociologi och teologi

Förvisso visade kongressen i Tammerfors att folkreligionen ur både teologisk och sociologisk synvinkel behöver behandlas med större allvar som ett fenomen i sig. Men diskussionerna syntes också relativisera den sociologiska innebörden av skilda modeller av förhållanden mellan stat och kyrka. Därvid förmedlades ett allmänt intryck av den teoretiska oklarheten i folkkyrkans struktur och funktion. Bemödandena att teologiskt begrunda folkkyrkan har knappast löst några av de sociologiska problemen för en organisation, som nödgas att för en majoritet av befolkningen fylla en ganska annorlunda funktion än den som dess målsättning talar om, och som dess funktionärer i första hand bekänner sig till.