En libanesisk tonårings utmaning

Idag har jag förstått varför varje vuxen saknar barndomstiden och dess fridfullhet. Jag har förstått att jag inte längre är det pigga, lyckliga, bekymmerfria barnet jag en gång var – barnet som gick och gömde på tusen och en myter i sitt undermedvetna – barnet som var med om ögonblick av fulländad glädje över skönheten i en solnedgång. Nu är stunden då jag genomskådat det där som luftslott, stunden då jag blivit påmind om vem jag är och fått veta vem jag blivit, och jag insåg att jag helst av allt hade velat slippa att förstå någonting alls. Jag har sett kriget.

Jag har sett kriget. Och den lilla flickan jag en gång var, hade alltid litat till människans medfödda godhet och det allomfattande broderskapet. Jag har sett människor torteras, stympas, misshandlas till döds av andra människor. Jag har sett personer levande släpas i marken efter bilar och hört deras rop av dödsångest som bara ökade segerjublet hos dem som körde.

Den stunden krossades min tillit till människan och hennes godhet. Denna människa som är i stånd att föra krig, var i mina ögon inte längre i stånd att bygga Freden. Denna människa som jag trott vara så stor och så samhörig med Gud, var i mina ögon ingenting mer än ett otyglat, förrymt vilddjur – – – ett vilddjur vars lägre natur och instinkter fått tillfälle att ta revansch på dess högre målsättningar. Jag som tytt mig till sanna diktare, till rena hjärtan och till storsinta ingivelser, har inte träffat på något annat i detta krig än tarvligheten hos en människa som är min avbild – – –

Jag har ställts inför människans välde och tyranni, och jag har letat överallt efter Guds sanna herravälde. Samma flicka som varje kväll innan hon somnade brukade be: ”Herre, tack för alla gåvorna du skänkt mig”, uttalar ännu ibland några böner till denna lomhörda Gud: ”Ge mig då bevis för att du finns, du som tigande ser de här ohyggliga mänskliga gräsligheterna, du som inte kunnat höja människan över hennes instinkters nivå.”

Och till sist har jag sett något som var nästan äcklande för den som trott på livet: Jag har sett döden i verksamhet. Varje dag braskar tidningarna som auktionsutropare: 250 – 300 – 350 döda! – – – En gevärskula är allt som behövs för att skövla den underbara värld som skyddande omger deras knappa liv, deras gäckande drömmar, deras förhoppningar och alla de lönlösa fintligheterna i livskampen.

Sedan dess har jag blick för människans ömklighet inför sitt eget öde och inför döden. Nu var det inte längre tomma ordalydelser att lära utantill jag mötte i Racines dramer: det var ju den mänskliga tragedi som avslöjade sig inför mina ögon och där jag själv var en vanmäktig rollinnehavare, en marionett som kunde tänka och var olycklig över att finnas till! – – – Livet, som tidigare betytt trotsandet av alla hinder, innebar nu att ta betäckning i något murrigt tillhåll för att lista sig till ett stycke ytterligare livstid. Människor stöp som käglor på ärmlängds avstånd från mig, som om de var poster på en lista och en efter en ströks ut av en osynlig, klåfingrig hand.

Jag försjönk i tankar om den bistra lott som tillfallit människosläktet, om livsmotsägelserna som gör de mest uthålliga bemödanden om intet och som alltid får levnadsloppet, hur haltfullt det än varit, att på slutet krönas av absolut intighet och evig tomhet – – –

Hur lycklig var jag inte i min barnatro att döden var en befrielse, en belöning till de ”rättfärdiga” – – – Idag avslöjar sig denna död för mig i sin pinsamma handgriplighet och sin fullkomligt kväljande ynkedom (– – –) Jag som trott att världen var ställd till mitt fria förfogande, jag ser min stund på jorden fyllas av sådant som att försöka riva loss en bit av min klänning för att dela tygstycket med dem jag håller av.

Idag skäms jag en smula över att använda tiden åt ovuxna nöjen, över att vara uppspelt när lidandet finns tvärs över gatan, över att visa en hård panna när så många överhängande angelägenheter pockar på uppmärksamhet. Mina gamla dagdrömmar har förlorat sin mening och blivit hjärnspöken under trycket av barska realiteter; jag har kommit att förstå varför Baudelaire sade: ”Människan är en drucken sjöman – vars självbedrägeri gör avgrunden bittrare” – – –

Men långt ifrån att förlora mig i dystra funderingar, dyrkar jag alltid den Gud vars namn är ”hoppet” och som är den förlistes yttersta hjälp: jag åkallar honom av all min kraft och all min varelse och jag finner min fristad i hans löften. Långt ifrån att överlämna mig åt upproret, skall jag med iver bekämpa det, jag skall strida, jag skall ge röst åt mitt uppror, i namn av mina gamla drömmar, i namn av min barndom som är förgången, i namn av den modiga och ädla kampen, ett uppror som aldrig varit dömt att misslyckas.