De unga kristna i DDR

Tre personer har lyckats väcka de svenska massmediernas intresse för situationen i Östtyskland – något som varken det olympiska guldmedaljregnet eller Amnesty Internationals rapporter om politiska fångar kunnat åstadkomma. De tre är pastor Brösewitz som brände sig själv i protest mot statens antikyrkliga ungdomspolitik och mot sina (protestantiska) ämbetsbröders tystnad (jfr SIGNUM 1976:9) – Wolf Biermann, kommunistisk ”vismakare”, en framstående poet med vass tunga, som inte tilläts återvända till ”det bättre Tyskland” – och Reiner Kunze, den kanske mest övertygande av de tre, en kristen författare som i ”De underbara åren” vågar tänka fritt – ”Jag är inte en republikens fiende. Jag är en lögnens fiende” – och som nu utsätts för en hetsig förtalkampanj.

Alla tre har någonting att göra med ungdomens situation. Hur denna situation verkligen är kan dock inte så lätt beskrivas. Informationen från DDR är propagandistiskt färgad, så att man måste läsa mellan raderna. Den senaste tiden har det förekommit en rad artiklar i västpressen, framför allt i de ofta välinformerade tidskrifterna ”Die Zeit”, ”Der Spiegel”, ”Herderkorrespondenz” och ”Stimmen der Zeit”. Dessa informationer bör helst kompletteras genom personliga samtal. I höstas hade jag möjlighet att besöka DDR och få privat kontakt med människor ur olika samhällsskikt. Så kunde jag samla färska intryck av vårt i mångt och mycket okända grannland.

Ungdomen prioriteras

Tyska Demokratiska Republiken (DDR) är en ung stat, även i fråga om befolkningssammansättning: ungefär sex miljoner eller 37 procent av invånarna är yngre än 25 år. Ungdomspolitiken intar en central plats. Staten gör stora ansträngningar att erbjuda de unga en bred skala av utbildningsmöjligheter. Det är ju de som skall bygga det socialistiska samhället och leda det in i det kommunistiska skedet, som partichef Honecker hoppas själv få uppleva.

Därför återkommer i politikernas och partifunktionärernas ställningstaganden till ungdomssituationen ofta begreppet ”den socialistiska personligheten”. Detta uppfostringsideal innebär bl a ett ja till den marxistisk-leninistiska världsåskådningen, till klasskampen under ledning av SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och till staten DDR. ”Till ledande funktioner hos oss kan endast sådana unga människor komma ifråga som har bevisat att de troget stöder vår stat, att de har antagit den socialistiska världsåskådningen och att de har markerat ett personligt engagemang” (E Honecker 1965).

Efter sovjetiskt mönster förekommer bara en enda ungdomsorganisation (FDJ – Fria tyska ungdomen) med sin barnorganisation (”Junge Pioniere Ernst Thälmann”). De skall ta hand om barn och ungdom efter skoltiden och under loven. Medlemsantalet uppgår bland barn till 90 procent (JP) och bland ungdomar till 75 procent (FDJ). Statens ungdomsorganisation är liksom undervisningen en fortsatt aktivitet med andra metoder. Negativt kan det tolkas som en oavbruten bearbetning, kontroll och ideologisk påverkan; partiet anser inte föräldrarnas inflytande vara så gynnsamt när det gäller att förmedla den rätta socialistiska andan. Positivt innebär det dock ett rikt erbjudande av alla möjliga fritidsaktiviteter, särskilt inom idrott. Det överstiger kanske t o m svensk fritidsservice, i varje fall när det gäller de organiserade ungdomarna (resten får nöja sig med smulorna).

I press, radio och TV ställs gärna de unga i rampljuset, och då inte bara OS-vinnarna. Man framhåller också att de tidigt får överta ansvarsfulla uppgifter i skolan, produktionen och samhället i övrigt. Vilka resultat har då denna prioritering av ungdomen gett? Hur mycket gensvar får statens intensiva satsning?

I en äldre undersökning (1967) ställdes frågan ”Är du stolt över ditt land?” De flesta tillfrågade ungdomarna (80 procent) svarade ja, även de flesta av dem som inte tillhörde FDJ (nära 75 procent). Däremot sjönk antalet bland studenterna till 54 procent – trots särställning och förmåner. Den självklara nationalkänsla som inpräntas redan i förskolan försvagas alltmer ju klarare skillnaden mellan teori och praktik, propaganda och verklighet framträder. Reiner Kunze och Wolf Biermann, båda arbetarsöner, är typiska representanter för den generation som växte upp i Efterkrigstyskland. De betraktar DDR som sitt hemland men tar avstånd från statsideologin. Ett annat exempel är Christa Wolf, ung lantarbetare som blivit högt dekorerad författare: hon föll i onåd när hon häromåret i ”Nachdenken über Christa T.” vågade reflektera över den konkreta DDR-realiteten.

Skola för opportunister

Med vackra ord beskriver det nya SED-programmet hur en DDR-gymnasist bör se ut: en allsidigt utvecklad personlighet som tack vare den marxistisk-leninistiska världsbilden kan förverkliga sin begåvning till det socialistiska samhällets bästa; den skall utmärka sig genom arbetsiver och försvarsberedskap, genom kreativt tänkande och självständigt handlande.

Och vad är fakta? EOS-skolorna (Erweiterte Oberschulen) som leder fram till studentexamen och som motsvarar ungefär våra gymnasieskolor är spärrade. För att komma in behövs ett genomsnittsbetyg av minst 4,0. Prestationskraven upplevs av många elever som stress. Det talas om neurotiska sjukdomar och t o m hjärtinfarkt hos 13- och 14-åringar. Ett veckoschema med 42 timmar i sjunde klassen anses vara normalt. I Sverige är det 35. Den som inte klarar prestationen gallras ut till särskolor: 75 000 av 2,6 milj skolpliktiga (3 procent).

Men även den elev som får utmärkta betyg i tionde klassen har inte utan vidare rätt att gå vägen till studentexamen och universitet. Slående exempel är pastor Brusewit´z dotter som var den bästa i klassen men fick lämna skolan, ja, som inte ens fick ett lärlingskontrakt, och Reiner Kunzes dotter som talar fem språk flytande men inte heller fick fortsätta i gymnasieskolan.

Höga prestationer är alltså förutsättningar, men inte villkor för urvalet. Enligt pedagogikprofessorn H Wench måste läraren ta hänsyn bl a till elevens beredskap ”att försvara våra framsteg mot imperialistiska aggressioner” och till elevens beteende, som skall ”motsvara samlevnadsnormerna i det socialistiska samhället”. Sådana urvalskriterier är naturligtvis tillräckligt tänjbara.

För skolungdomen ter sig därför jämlikhet som ett tomt begrepp. ”Pamparnas barn klarar sig alltid”, sägs vara en bitter kommentar bland lärare. Redan efter förskolan får läraren en skriftlig bedömning av barnet: inte bara dess sociala och intellektuella begåvning, utan också föräldrarnas politiska ställning och inställning. Även ”föräldrakollektiv” dvs kontaktpersoner mellan hemmet och skolan, brukar vara SED-medlemmar, åtminstone fr o m högstadiet.

Ett sådant system inbjuder till anpassning och opportunism. Den elev som vågar diskutera kommunismens dogmer, som aktivt deltar i kyrkliga sammanhang eller som törs kritisera systemet och funktionärerna anses som opålitlig och diskrimineras. Han har inga chanser till vidareutbildning (utom på omvägar genom yrkeslivet). Därför anpassar sig de flesta. Utåt beter de sig som trogna socialister och lojala DDR-medborgare. I verkligheten drar man sig från engagemang och döljer avvikande åsikter. ”Våra barn riskerar att bli tvetungade”, varnar en sociolog, och en präst påstår: ”Hittills har jag inte träffat en enda övertygad marxist – så snart vi fick tillfället att tala öppet”.

T o m under 8:e partikongressen medgav skolfunktionärer att ungdomen är likgiltig gentemot politiskt engagemang, men problemets orsak påtalades naturligtvis inte. Systemet i skolan och samhället tål inte några avvikelser från de officiella värderingarna. Nya synpunkter innebär alltid en risk: de kan uppfattas som västlig ideologi. När det är alltför besvärligt för eleven att spjärna emot reagerar han systemkonformt genom att endast ge det önskade svaret. Så får slagord och propagandafraser ersätta den kreativitet som skolprogrammet egentligen åsyftar.

Lösningen: att dra sig undan

Inte bara i skolan utan också i den frivilliga trosundervisningen efter skoltiden fungerar schabloner bäst. Präster beklagar hur svårt det är att få ungdomarna att lämna inkörda spår och tänka självständigt. Inte ens en inbjudan till katolska ungdomar att diskutera kommunismens tankar väcker något intresse. Det känns så jobbigt att fundera, argumentera och välja ståndpunkt, tycker många. Hellre låter man propagandan bara rinna av.

Endast ett fåtal elever i varje skolklass visar sig tilltalade av världsåskådningsdebatten. Så medgav en funktionär till en katolsk tonåring: ”Ni kristna är de enda som är engagerade i den ideologiska diskussionen.” Både övertygade kommunister och kristna är oroade över bristen på självständigt omdöme i världsåskådningsfrågor. Majoriteten undviker ett ställningstagande genom flykten till det privata. Fenomenet är vanligare hos unga arbetare än hos skolungdomar. Efter dagens ideologiska påverkningar drar man sig tillbaka till sitt hem, till sin soffa och en öl, till trivsel utan andliga ambitioner. Man pysslar med sin trädgård eller bil, talar om semestern vid Östersjön och nöjer sig med TV:s underhållningsprogram från väst. Denna opolitiska och materialistiska småborgaridyll – tydligen ännu starkare utbredd än i västländerna – är något av en inre emigration.

”I socialismens hus är gubbstugan reserverad för oss kristna, kanske också likboden. Det skall vi dock inte ta så allvarligt, utan släppa in uppståndelsens friska luft i det för oss tänkta rummet”.

Biskop Krusche (1976)

Andra flyktfenomen bland ungdomar i DDR är alkoholism, kriminalitet och självmord. För första gången påtalades indirekt ungdomsfylleri i tidskriften Deine Gesundheit i juli 1976, men siffror och statistik över dessa problem bland tonåringar publiceras inte. Självmord förekommer inte alls som dödsorsak i statistiken. Pga de stränga tullkontrollerna har narkotika inte kommit in i landet.

Nålstickspolitik

I denna situation står kyrkan och de unga kristna. Efter förföljelserna i början av 50-talet har partiet och myndigheterna pendlat in i ett ställningskrig med mindre vapen. Påtryckningar, kontroller och trakasserier är för kyrkfolket och prästerna en otrevlig vardag men inte något existentiellt hot (som t.ex. i Tjeckoslovakien). ”De väntar på att vi dör ut”, sade en kyrkoherde till mig, ”och tror att de bara behöver hjälpa till lite grand. Vi kan leva, vi kan arbeta, materiellt har vi det någorlunda drägligt tack vare de västtyska katolikerna: vi har ett eget förlag och ger ut två, visserligen statligt censurerade, kyrkotidningar. Jämför vi oss med kristna i de andra öststaterna, inklusive Polen, så är vår situation ganska hyfsad.”

Faktiskt är nästan allt tillåtet som sker inom kyrkorummet. T.o.m. Wolf Biermanns första uppträdande i DDR efter elva är påtvungen tystnad skedde i en protestantisk kyrka i Prenzlau; det skedde vid en sammankomst deklarerad som gudstjänst. Myndigheterna vet också att det händer ett och annat i kyrkliga sammanhang som skulle kräva myndigheterna godkännande (t.ex. gruppresor, stencilering av visor, ungdomsläger m.m.). Men man ser mellan fingrarna. Det handlar knappast om en ideologisk töperiod utan om taktiska motiveringar. Å ena sidan undertecknade regeringen Helsingfors-dokumenten om de mänskliga rättigheterna – en bumerang för regeringen, när den ser på de 125 000 ansökningar om utresetillstånd och andra oväntade reaktioner av folk som tar underskrifterna på allvar. Ett entydigt förtryck av religiösa grupper skulle väcka ont blod i onödan och försvaga DDR-ledningens prestige. Å andra sidan har staten ett stort deficit i handelsbalansen – fördubblat på ett år, 1974-75 – och är mycket mån om all västvaluta som kan flyta in i landet. De många miljoner DM (beloppets storlek publiceras inte) som årligen betalas av kyrkorna i Västtyskland till renovering av byggnader, tjänstebilar, kyrkbyggen och prästlöner i DDR vill regeringen inte sätta på spel genom en alltför hård linje i kyrkopolitiken. Mjölkkon skall inte slaktas.

Denna officiella vapenvila mellan stat och kyrka stördes i höstas av pastor Brusewitz’ självbränning. Det var dock inte den första protesten mot statens ungdomspolitik och dess diskriminering av unga kristna. Redan tidigare (17 nov 1974) upplästes ett herdabrev i alla katolska gudstjänster. Däri påpekade biskoparna i ovanligt skarpa ordalag statens antireligiösa indoktrinering och krävde rätten till kristen uppfostran. Dåförtiden var den officiella reaktionen en pinsam tystnad. Efter Brusewitz’ död däremot drämde man till: SED-tidningen Neues Deutschland förtalade pastorn som mentalsjuk, och funktionärer framträdde gång på gång som påstod att de kristnas situation i DDR är klanderfri.

Jugendweihe

Från början fanns dock ett stridsäpple mellan stat och kyrka som vållade mycken irritation: Jugendweihe (ungdomsvigning), en borgerlig ceremoni som skulle tränga undan konfirmationen. Själva löftet som avläggs under högtidligheten innebär ingen bekännelse till marxism eller ateism. Det är hellre ett löfte att bygga en bättre värld, tillsammans med det egna folket och i gemenskap med alla folk. Förberedelsen däremot har materialistisk och antireligiös karaktär. Fast handboken i den nyaste upplagan har trappat ner denna aspekt av förberedelsen, anser både staten och kyrkorna Jugendweihe som en bekännelse. Biskoparna avvisar unga katolikers deltagande i ceremonin ”så länge den ateistiska tendensen hos Jugendweihe och dess karaktär av kultersättning inte ändras”. Staten däremot anser Jugendweihe som ett ja till DDR och som ”conditio sine qua non” (absolut villkor) för studentexamen och universitet. De kristna sitter mellan två stolar: antingen betalar de ett högt pris för sin vägran att delta, nämligen diskriminering i vidareutbildning och yrke, eller också deltar de i Jugendweihe med dåligt samvete. Att de flesta andra deltagarna endast betraktar tillställningen som en pliktuppfyllelse och förberedelserna som en del av skoltiden, är en klen tröst. Därför är det bara en minoritet som vågar och orkar vägra. Enligt Neues Deutschland deltog 1975 96.7 % (279 000) av alla 14åringar – en siffra som dock av initierat folk i DDR betecknas som socialistiska önskedrömmar.

Kyrkan som frihetens ö

Trakasserier och diskriminering av unga kristna innebär trots allt fördelar: kyrkan luttras och förnyas. Visserligen krymper antalet kyrkomedlemmar mer och mer. Av DDR:s 17 milj invånare är 1,1 milj katoliker och 8,5 milj protestanter. Bara uppskattningsvis 15-20 procent av de nyfödda döps och inte mer än 14 procent av ungdomarna deltar i kristendomsundervisningen (utanför skolan). Samtidigt observeras ett förbryllande intresse för religion under de senaste åren. Antalet evangeliska teologistudenter har stigit till 885. Jazzmässor, ungdomsgudstjänster, vallfärder och andra aktiviteter i gudstjänstsammanhang är mycket väl besökta; intressant nog är en stor del av dem som kommer inte ens döpta. En ungdomspräst tolkar den nya väckelsen bland de unga så här: ”Av ungdomarna hör vi om och om igen: Partiet ger svar på alla frågor, bara inte på frågorna om att åldras och dö. Dessutom är kyrkan för många så främmande att hon åter blir intressant med sitt annorlunda språk, sina riter, sin miljö.” Ett moment av stor betydelse är möjligheten att tala fritt, även över frågor som är tabu. Kyrkan framstår som ett frihetens område, där man kan lita på prästen, där man kan vädra åsikter utan att befara repressalier och där små grupper av likasinnade upplever samhörighet utanför de så ofta omtalade socialistiska kollektiven.

Dessutom vinner kyrkan gehör därför att hon mitt i den ständiga strömmen av fraser och halvsanningar talar om värden. Förkunnelsen som täcks av de kristnas liv skiljer sig välgörande från propagandan.