Ordensväsen

Docent Bengt Ingmar Kilström, som tidigare skrivit en bok om Franciskus och franciskanerna, fortsätter här med en studiebok om Dominikus och dominikanerna. Både källorna och sekundärlitteraturen för Dominikus’ liv och hans ordensgrundning är inte tillnärmelsevis så rika som för Franciskus. Man förstår, att författaren upplevde sin uppgift att skriva den här boken som svår.

På ett vederhäftigt och mycket tilltalande sätt har han ändå klarat denna uppgift, uppenbart inte minst tack vare den hjälp han fick från dominikanerna i Sverige vid sidan av ett omfattande studium av litteraturen (en och annan mindre lyckad formulering kunde lätt korrigeras i en 2:a upplaga. Jfr exempelvis s. 73 där den uppenbarade gudskunskapen sägs av Thomas av Aquino ha uppfattats som en ”övervåning i den byggnad som vår gudskunskap utgör”).

I ett inledningskapitel skisseras ordensväsendets innebörd och i synnerhet tiggarordnarnas betydelse under högmedeltiden. De tre följande kapitlen – Den helige Dominikus, dominikanerna i kyrkohistorien och Thomas av Aquino och den dominikanska lärdomstraditionen – utgör bokens särskilt lyckade höjdpunkt.

Beträffande dominikanernas verksamhet i Sverige under medeltiden – i provinsen Dacien – skulle recensenten ha önskat, utöver några sidor om Petrus de Dacia (som belyser hans förbindelse med Katarina av Stommeln) och ett kapitel med en yttre uppräkning av klostergrundningarna i Sverige, några idéhistoriska perspektiv: På vilket sätt har thomansk lärdomstradition tagit sig uttryck i Sverige? I vad män finns i enskilda bevarade manuskript (och bildmålningar?) spår av dominikansk predikotradition och -verksamhet m.m.? Sten Lindroths Svensk lärdomshistoria band l och Bengt Strömberg, Magister Mathias och fransk medikantpredikan, 1944, hade kanske kunnat ge uppslag för att komplettera framställningen.