Vatikanen och Kina

På senare år har man vant sig vid att Vatikanen antingen har iakttagit tystnad eller också yttrat sig försiktigt positivt till förhållanden och händelser i folkrepubliken Kina, skriver Norbert Sommer i januarinumret av ”Die katholischen Missionen”. Det verkade som om man gjort en tyst överenskommelse att bortse från de alltjämt bestående motsättningarna och de bittra erfarenheterna från det föregångna. Ty inte heller från Pekings sida har det på flera år gjorts några målmedvetna antireligiösa attacker i pressen.

Med Maos död 9 sept ändrades plötsligt detta förhållande. ”L’Osservatore Romano” pekade visserligen i en förstasidesartikel på ”värdefulla aspekter” på Maos uppbyggnadsinsats, men skildrade samtidigt med stor utförlighet de metoder varmed ”många miljoner människor på ett rigoröst sätt inlemmats i en militär och polisregim”; i artikeln hänvisades också till ”utrotningen av hundratals politiska motståndare eller sådana som ansågs vara det”. Varje form av religiöst liv är radikalt utrotat i Maos Kina, hette det vidare. Kampen mot den katolska kyrkan har ofta antagit dramatiska dimensioner (jfr Signum 1976:4 s 129).

En liknande ton anslogs efter Maos död i Vatikanradion. Om resultatet vore det enda kriteriet vid bedömningen av värdet av en människas livsverk, skulle Maos gärningar framstå som ett storslaget hjälteepos. Men om man inte bara räknar med resultatet utan också metoderna blir bilden mera negativ. Särskilt de kristnas stora lidande i Kina får inte glömmas. Man får hoppas att deras hårda öde skall bidra till att kyrkan åter en dag får möjlighet att verka öppet i Mittens rike.

Senare följde i ”L’Osservatore Romano” en utförlig kommentar under rubriken ”Kyrkan och Kina”. Här fortsattes på den inslagna vägen. Efter en skildring av den katolska kyrkans historia i Kina meddelas att antalet idag levande präster uppskattas till 500 å 600, och regelrätt vigda biskopar till tio. Sedan 15 år finns det inget prästseminarium i Kina. Kyrkans situation betecknas som ”en smärtsam realitet”. Den kommunistiska regimen har från början visat fientlighet mot kyrkan. Ändå har många katoliker bevarat sin tro.

Artikelns slutappell antyder vilka Roms motiv är när man nu plötsligt öppet har intagit en kritisk hållning. Det förefaller som om besvikelsen över att ingen reaktion kommit på påvens talrika budskap och antydningar på senare år tagit överhanden. Tydligen hoppades Paulus VI i det längsta att Mao Tse-tung på något sätt ändå skulle ge något i gengäld för hans långtgående medgivanden. Då denna önskan inte gick i uppfyllelse, drog man på kyrkligt håll än en gång bittra slutsatser. Samtidigt tycks man emellertid i Rom hoppas att snart komma till tals med de nya makthavarna. I slutet av artikeln förespråkas ivrigt en dialog, som samexistensen mellan troende och icketroende ändå måste möjliggöra trots alla olikheter mellan tron och den rådande ideologin.

Eljest kunde man konstatera vitt skilda reaktioner i kyrkliga kretsar på Maos bortgång. Sålunda demonstrerade katoliker i New York under en sorgehögtid med standar med texten ”Mao alla kinesers ärkefiende” och ”Ingen religionsfrihet i Maos Kina”. Samtidigt lät katoliker i Frankrike läsa mässor för den avlidne. I den amerikanska senaten föranledde Maos död senatorn Barry Goldwater att i skarpa ordalag påtala förtrycket av religionssamfunden i Mao Tse-tungs Kina för att på så sätt ge en motvikt till den på sistone alltför ”förklarade” bilden av folkrepubliken i den amerikanska pressen.

Slutligen uppstod det förvirring när ett amerikanskt stiftsblad meddelade att Mao Tse-tung döptes 1936 av en franciskansyster när han låg intagen på franciskanernas sjukhus i provinsen Shensi under den långa marschen. Denna historia var i omlopp redan 1970. Den sades bygga på uttalanden av den idag i Taiwan bosatte kinesiske kardinalen Paul Yupin. Hittills har någon klarhet ej gått att få i denna fråga.

Det vilar också en viss hemlighetsfullhet över den konferens med representanter för 30 ordnar som hölls i Rom i oktober 1976 om kyrkans uppdrag och evangelisation i Kina. Konferensen, som anordnats av Vatikanen, skall visserligen såsom flera gånger uttryckligen betonades ha planerats för Maos död, men åtskilliga punkter är ändå oklara. Sålunda omtalade Vatikanens presstjänst gentemot nuvarande praxis inte att deltagarna mottogs av påven; ej heller nämndes något om vad Paulus VI kan ha sagt till dem.

Nästan samtidigt, fast ingalunda i medveten samordning, samlades katolska teologer och sinologer i Brugge i Belgien till en överläggning om den kinesiska utmaningen och möjligheten till en dialog mellan maoismen och kristendomen. Utmaningen förefaller större än man från början velat medge, och bemästrandet av det urgamla ”problemet Kina” synes svårare än många väntat.