Varje generation bidrar med sitt lidande till världsbilden

Vår civilisations väsentliga kännemärke är, att den är en sluten civilisation. Den saknar andligt mål: den tvingar oss till handling. Dess värden bygger på en värld av fakta: åtbörder, analogier och kontroll. Den gemensamma nämnaren för de asiatiska civilisationerna är tvärtom passiviteten som högsta mänskliga uttryck. Den människosyn vi ärvt av kristendomen vilar på ett intensivt medvetande om vår i grunden brustna existens. Denna brustenhet existerar inte för människan i Fjärran Östern. För henne är människan en plats, snarare än ett medel för handling. Om man ordagrant återöversätter titeln på den kinesiska versionen av ”Västerlandets frestelse” blir det ”Västerlandets förslag”.

Metafysikens primat, viljan att överlämna hela människan till metafysiken, har varit vägledande för de asiatiska civilisationerna och har medfört att de inte dragit någon nytta ens av sina största gestalter. Härav kommer deras stabilitet, ända till förra århundradet, härav kommer den fara som vi känner hota dem. Kina och Indien har alltid assimilerat sina erövrare, men dessa segerherrar har alltid varit uteslutande krigiska folk, som fick inställa sig i den kinesiska eller hinduiska ordningen om de skulle undvika att nå målet för sin erövring: herraväldets sysslolöshet. Vi drar för vår del med oss andra behov: var och en av våra segrar och handlingar är en kallelse till nya segrar och handlingar, och inte till vila. Cirkeln är sluten.

Att slå sig fri från livsrytmen i vår civilisation och att ställa sig vid sidan för att iaktta den med objektiv nyfikenhet, det kan tyckas vara att fördöma den. Den har inget annat mål än sin materiella utveckling: den föreslår oss inga andra meningar med livet än de allra lägsta. Men ett sådant fördömande är omöjligt: vår civilisation styrs av våra behov, vare sig dessa är ynkliga eller ej. Det som föds i oss av de två civilisationernas kamp är en sorts avslöjande som ligger i upptäckten av att ingen av dem är något självklart: att erfara sensationen att vår värld kunde vara annorlunda, att våra tankemönster kunde vara andra än de vi känner till, detta ger oss en möjlighet till frihet av enastående betydelse. När vi bor i Asien är utsikten över Europa oerhört talande för människorna i min generation. Den framställer våra problem i obarmhärtigt ljus, och detta därför att den bidrar till att utplåna föreställningen, att vår enda värld och dess begränsade verklighet är något nödvändigt. Vad vi har erövrat tycks mig vara framför allt det möjliga. Varje generation bidrar med sitt lidande till världsbilden, genom sitt behov att övervinna sitt eget lidande. Vår generations främsta gåva är enligt min fasta övertygelse förkunnandet av individualismens nederlag, nederlaget för alla de handlingsmönster och doktriner som åberopar sig på det förhärligade Jaget. Det i mina ögon mest slående draget på det intellektuella området i Västerlandet är den europeiska ungdomens känsla av att de måste bryta med ett århundrades strävan, även om denna känsla ännu inte är helt utvecklad. Artonhundratalets lidelse fann sitt uttryck i den våldsamma mänskliga självhävdelsen.

Välan, denna människa, detta jag, som står där på sina otaliga ruiner, som ännu behärskar oss, vare sig vi vill det eller ej, intresserar oss inte. Men vi är å andra sidan beslutna att inte ge efter för vår svaghet, vare sig den kommer i skepnad av en doktrin eller en tro.

Man har sagt att ingen kan handla utan tro. Jag tror att frånvaron av varje övertygelse, liksom övertygelsen själv, driver vissa människor till passivitet, men sporrar andra till extrem aktivitet.

Målet för den västerländska ungdomens sökande är en ny människosyn. Har Asien något att lära oss? Jag tror inte det. Snarast kan Asien visa oss vad vi själva är. En av de mest allmängiltiga andliga lagarna är, att övervunna frestelser omformas till självkännedom.

Övers. Anders Piltz