Tidens tecken

I det nya årets första nummer av Svenska Dagbladet kunde man läsa en tankeväckande betraktelse av Kerstin Anér om mänskliga relationer i ett framtida samhälle, fattigt på både energi och människor. Det var befriande att en gång få se framtiden i ett historiskt, socialt och humant perspektiv, inte i ett övervägande teknologiskt och politiskt. Statssekreteraren för framtidsfrågor ger en kort och insiktsfull skiss av privatlivets och offentlighetens historia, och slutar med att efterlysa ”sociala uppfinningar”.

Begreppet ”social invention” har främst utvecklats av den amerikanske sociologen Robert Nisbet, t ex i hans samhälls och kulturkritik, Twilight of Authority 1976. Han driver där tesen att den sociala historien främst är de sociala uppfinningarnas historia, alltså strukturer som blir element i det sociala bandet, ”the social bond”. Historien visar perioder rika i sociala uppfinningar som medeltiden med klostret, gillet, universitetet, 1600-talet med de lärda akademierna och sällskapen och inte minst 1800-talet med t ex producent- och konsomentkooperation, försäkringsbolag och fackföreningar. Vårt eget århundrade däremot är återigen en nästan död period på de sociala uppfinningarnas område. Orsaken ser Nisbet i nationalstatens enorma makttillväxt, och den dyrkan den ägnats av det ”politiska kleresiet”, som trätt i dess tjänst. Därtill den militarisering av det moderna samhället som han med särskild bitterhet vänder sig emot.

Men nu skulle vi enligt samme författare beskåda statens förtroendekris, dess sviktande förmåga att framkalla omedelbara känslor av lojalitet och gemenskap. The Quest for Community hette Nisbets första betydande arbete från 1953, och sökandet efter gemenskap ser han i försöken att förnya den lokala gemenskapen i byalag och liknande, den nya regionalismen och den pånyttfödda känslan av tillhörighet till en folkgrupp, ”the new ethnicity”. Vi behöver sociala uppfinningar mycket mer trängande än tekniska.

Data för framtiden

Den svenska diskussionen om framtiden har varit egendomligt avgränsad till vissa områden, teknik och ekonomi. Verkligt alarmerande är jämförelsen mellan den självklara vördnad med vilken man mottar och accepterar ekonomiska data, och den misstro, det hån och de logiska felslut som följer på minst lika hårda data om befolkningsutvecklingen. De demografer som sökt underrätta opinionsbildare och andra om innebörden i det svenska födelsetalet har blivit beskyllda för rasism etc. och liksom i antiken budbärarna med oroande tidender, har de blivit summariskt avrättade.

För dem som hängivet arbetat för jämställdheten mellan män och kvinnor är det givetvis ett hårt tal att flera daghem sannolikt inte bidrar till flera barn, därför att bristen på barn är en brist på större familjer. Det mesta tyder på att barndaghemsplats underlättar kvinnligt förvärvsarbete, och att detta i sin tur tenderar att begränsa familjestorleken. Lika ovälkommet kan det vara att höra att, vid en viss gräns, en kvinna gör kommande generationer större nytta, också rent ekonomiskt, genom att vara hemma och föda ytterligare barn än genom att förvärvsarbeta.

Det är möjligt att de som sökt förmedla innebörden i den demografiska utvecklingen inte uttryckt sig tillräckligt hänsynsfullt och pedagogiskt, men den orgie i antiintellektualism och känslotänkande, som de framkallat är direkt oroväckande. När det årligen föds 30 000 barn färre än som vore behövligt för att reproducera befolkningen, är givetvis en hänvisning till en kö på två tusen för att adoptera barn helt irrelevant. Mest bisarrt är, att samtidigt som vi har en debatt om kärnkraftens risker, som mest handlar om generationer flera hundra år framåt, vägrar man att se befolkningsfrågan i ett längre perspektiv än något år.

En bidragande orsak till den pinsamma debatten är säkert också, att demografiska förändringar spelat en så ringa roll i den allmänna synen på utvecklingens drivkrafter eller symptom. I efterhand ter sig sambandet mellan utvecklingsoptimismen under ”rekordåren”, förra delen av 60-talet, och den samtida baby-boomen, som uppenbart. Likaså förhållandet att ungdomsrevolten, som följde på rekordåren, inträffade just när de stora årsklasserna från de sista krigs- och de första efterkrigsåren nådde högskoleåldern. Men spaningen mot framtiden har inte endast saknat en tillräcklig förståelse för den demografiska utvecklingen. Det finns uppenbarligen också andra konjunkturer, som kanske är lika viktiga som den ekonomiska. De litterära förändringarna är vi blott alltför vana vid att plocka in i ett snävt generationsperspektiv, men nog är det märkligt att så liten uppmärksamhet ägnats åt de andliga klimatskiftena. Nog finns det goda skäl att anse utvecklingen av kyrkobesök och kyrkotillhörighet som lika viktiga indikatorer på den sociala och kulturella trenden som litterära moden.

Den religiösa stabiliseringen

I dag kan man konstatera att stabiliseringen av den institutionella religionens ställning i den västliga världen är så gott som universell. Liksom den föregående kraftiga nedgången från slutet av 50-talet till början av 70-talet också var tämligen likformig. Data börjar hopa sig som visar att också den katolska kyrkan kan se slutet på den akuta krisen, alltså om vi ser till uttrycken i gudstjänstdeltagande, prästrekrytering etc.

Men tolkningarna av det nära förflutna och den religiösa konjunkturens samband med annan social och kulturell utveckling har ännu inte gjorts. Amerikanska data förefaller att visa, att nedgången i kyrksamhet på 60-talet var ett höggradigt generationsbundet fenomen. Det var årskullarna från kriget som försvann ur kyrkbänkarna, däremot i ganska liten utsträckning deras föräldrar och morföräldrar. Men vad finns det för samband mellan kollektivt religiöst beteende och den aktuella teologin? Varför skapade den ekumeniska sociala ”väckelsen” aldrig någon folkrörelse? Var den evangelikala vågen ett slags gräsrötternas protest eller vad?

Har vi endast bevittnat konsekvenserna av samhällets sekularisering och avvecklandet av kyrkornas traditionella ”maktställning” och därefter en stabilisering på en lägre nivå? Eller rör det sig också om en reell renässans för institutionell religion? Det ligger nära till hands att peka på den roll som religionen kommit att spela i Östeuropa som en proteströrelse. Men vi vet ingenting om hur sådana intryck skulle kunna förmedlas till kyrkobesöksdata i väst.

Här i Sverige ligger det kanske nära till hands att ställa samman den lilla stabiliseringen för kyrkorna med den ”nymoralism” som många velat spåra i reaktionerna mot porr och prostitution. Men om vi upplever något slags religiös renässans, borde den också ha avsatt spår i familjebildning och familjestabilitet, sociala fenomen, som vi av otaliga undersökningar vet är starkt avhängiga av traditionella religiösa faktorer. Kanske finns redan dessa tecken. I Sverige ökar åter äktenskapen, trots att färre kommer upp i familjebildningsåldern.

Det kan synas som om spekulationer på så lös grund är skäligen lönlösa, i avsaknad av resurser för att söka ställa olika slags serier i meningsfulla sammanhang, och göra ens den enklaste hypotesprövning. Men behovet att bilda sig en uppfattning om vart vi rör oss, och den totala hjälplösheten inför andra än tekniska och ekonomiska data (och den tilltagande osäkerheten i tolkningen av dessa) borde öka uppmärksamheten på andra trender. Och inte minst borde det skärpa kraven på aktuell och lättillgänglig demografisk information från Statistiska Centralbyrån. Sverige är ett veritabelt u-land i jämförelse med t ex Frankrike, Nederländerna och förbundsrepubliken.

Ett program

De som i svensk press recenserat Daniel Bells The Cultural Contradictions of Capitalism, förefaller att i stor utsträckning acceptera hans tes om motsättningen mellan den protestantiska arbetsetik som grundlagt det moderna kapitalistiska industrisamhället och den hedonistiska konsumtions- och njutningsfilosofi, som varit behövlig för avsättningen av dess varor och tjänster. Bell ser ett slags ny moralisk konsensus på religiös grund som den enda boten mot detta samhällsonda.

Det finns alltså en del som tyder på ett ökat intresse för religionen som social och kulturell faktor, ett tema som också är starkt framhävt hos Nisbet.

Vi tror att presentation av data som visar på kulturella och sociala förändringar och försök till tolkning av sådana tidens tecken är en av Signums viktigaste uppgifter. Det sagda kan också ses som ett slags programförklaring för den nya årgången.