Språken och människan

Raissa Maritain berättar i början av Les grandes amities (1941) om familjens successiva inlemmande i det franska samhället efter flykten undan judepogromerna i tsartidens Ryssland. Det började på Gare du Nord en kall höstdag där fadern väntade på perrongen med några ryskjudiska vänner. Han hade själv åkt i förväg. För föräldrarna innebar omställningen att en rad praktiska problem måste ordnas. Härvid var hjälpen från trosfränderna ett stöd då ingen av dem kunde ett ord franska. Raissa som var 11 år och systern som var några år yngre kastades genom skolan direkt in i en verklighet där anpassningen till det nya språket blev det primära. Här kunde ingen träda in i deras ställe. De reflexioner författarinnan ägnar just denna fas av sitt liv knyter an till en problematik som kommit allt mer i blickfånget, nämligen barnets väg till ett främmande språk. Raissa Maritain hävdar att ett barn inte arbetar kontrastivt med två språksystem när det konfronteras med ett nytt språk i dess egen miljö. Det är inte heller uteslutande fråga om ordinlärning och minne. Det är inte så att bit läggs till bit, utan barnet når snabbt fram till en insikt om en speciell form av språket där alla enskildheter finns liksom inneslutna. Och därmed är det inte fråga om ett främmande språk längre, barnet har snabbt klivit över tröskeln till ”sitt eget språk”. ”Det är precis som poesin, en gåva”. När hon på 40-talet blev tvungen att lämna Europa och tillsammans med sin man Jacques Maritain söka sig en fristad i Amerika ställdes hon åter inför uppgiften att lära sig ett nytt språk och hon upplevde därvid en fundamental skillnad: bit måste läggas till bit och vägen tycktes så oändligt mycket mödosammare.

Psykologisk och neurofysiologisk forskning har bekräftat detta. Efter puberteten avtar denna förmåga, eller blir just som Raissa Maritain upplevde det mer teoretisk. Den intellektuella tillfredsställelse snut språkstudier kan ge vid vuxen ålder är nog många beredda att skriva under på. Men har man erfarit hur lätt det gick när man var barn kan säkert den nya upplevelsen ändå färgas av en viss frustrering ibland.

Redan efter något år öppnade sig poesins värld för Raissa på franska. Hon kunde läsa Corneille och Racine, säger hon. Hon kom in i de vuxnas värld. Hon upptäckte ”ordens harmoni och musik underkastad rimmets och rytmens hemlighetsfulla regler”. En erfarenhet det ryska språket aldrig hunnit bibringa henne.

Risken fanns nu att det nya skulle ta överhand helt, att gemenskapen med det hon lämnat bakom sig skulle sjunka undan. Hemmet värnade dock om det ryska och långt senare skulle hon återuppta läsningen av rysk litteratur och ta den till sig.

Det fanns således en balans mellan det nya och det gamla. En nödvändig förutsättning för den språkliga jämvikt som kallas tvåspråkighet. Vi vet hur ofta i vår tid av ständiga uppbrott barn till gästarbetare genom det sociala trycket från den nya omgivningen lätt tappar kontakten med ursprunget, ja, rent av skäms för det föräldrarna representerar och försöker slå vakt om. En liten zigenarpojke från Finland intervjuades i TV i ett program om invandrarna i Fittja och han tyckte att mammans och systrarnas kläder inte såg kloka ut. I en intervju med en spansk flicka bosatt i Frankrike jag läste för lite sedan framgår det hur ett rent främlingskap kan smyga sig in i förhållandet till ursprungsmiljön. ”Jag vill stanna i Paris. Spanien är bra för semester. Men i Spanien talar folk för fort och för högt. De skrattar på gatan. Jag är inte van vid sådant. Alla säger att jag talar franska som en fransyska. Alltså är jag verkligen fransyska.” Bakom ett sådant uttalande ligger absolut ingen förmätenhet. Men säkert många bittra erfarenheter av t.ex. antydningar från franska klasskamraters föräldrar om hur studietakten försinkas på grund av invandrarbarnen, hur de egna barnen inte kommer att kunna hävda sig i konkurrenssamhället. Att då en dag få höra att man talar franska som en infödd måste vara en seger, men säkert ingen lättköpt sådan. Hur enkelt det än kan tyckas vara att lära språk som barn får man aldrig glömma att en av grundförutsättningarna är det sociala klimat man omger barnet med. Det får inte vara så att det för att överleva måste säga nej till sitt ursprung.

Tvåspråkighet blir inte med nödvändighet följden av att ett språk talas hemma och ett annat med kamraterna. Allt för lätt hamnar modersmålet i underläge när man lever i en främmande miljö. Sätts på undantag. Kanske på grund av bristande kontakt med skiftarbetande föräldrar. För få möjligheter till teoretisk undervisning i det egna språket. Därvid kan den språkliga mognaden för att ta emot det nya bli otillräcklig liksom utvecklingsmöjligheterna för det som varit uttryck för ens emotionella liv begränsade.

”Språkömsning är en ytterst känslig process, individuellt och socialt. De tidiga barnaårens språk präglar personligheten. Det intima ordförrådet, de livgivande konnotationerna och de emotionella uttrycksmöjligheterna går förlorade i ett senare förvärvat språk”. (Svenskan är det första främmande språket, Karl Hampus Dahlstedt).

Risken för halvspråkighet ligger alltid på lur. Dilemmat kan träffa en hel folkgrupp. I Katalonien har modersmålet, katalanskan, under de sista 40 åren aldrig fått den teoretiska underbyggnad som tillkommer nationalspråket kastilianskan som omedelbart inträder som skolspråk. Följden har för generationer katalaner med enbart folkskola som bakgrund blivit att många känt sig sakna hemortsrätt i någotdera. Liknande är fallet med de flesta minoritetskulturer som lever i skuggan av ett nationalspråk. För Spaniens vidkommande innebar slutet på inbördeskriget inte bara att minoritetskulturerna helt sattes ur spel, oändligt många spanjorer blev politiska flyktingar som sökte en fristad i andra länder. Med anledning av amnestin i juli (dock ej fullständig) har man i en spansk veckotidning intervjuat ett par av dessa spanjorer som efter 40 år skall kunna återse sitt hemland. Bland dem är Maria Casares, en av Frankrikes mest betydande skådespelerskor, dotter till den spanska republikens siste premiärminister Casares Quiroga. Hon var i tonåren när hon kom till Frankrike och hon säger att spanska aldrig lyckats släppa greppet om henne helt. Trots att hon genom sitt yrke blivit tvungen att leva så intimt med ett främmande språk. Hon förbjöd sig själv rent av att läsa spanska böcker, omedvetet gjorde sig annars den spanska accenten gällande i franskan. ”Jag var tvungen att helt såga av Spanien” och ändå säger hon: ”När jag är trött tränger sig spanskan på.” Det är ännu ett naket vittnesbörd om de krav exilsituationen kan ställa. I soffan bredvid henne sitter Rafael Alberti, en av de stora exilpoeterna. Han var redan en verksam diktare när han tvingades lämna Spanien. Han säger bl.a. att det är en nåd att Latinamerika fanns, där man kunde fortsätta på sitt eget språk, och genast finna en publik och arbeta vidare för Spaniens sak. Avgörande insatser inom spansk tanke fortsattes i exilen. Madariaga och Americo Castro bildade skolor inom historieforskningen. I Buenos Aires skapade spanjorer förnäma förlag. Att kunna leva vidare med sitt språk lindrade mycket landsförvisningens bitterhet, menar Alberti. Han berättar vidare hur han under besök i Paris strax efter andra världskriget kom i kontakt med intellektuella tyskar som flytt undan nazismen. De var helt blockerade på grund av språksvårigheterna, de befann sig i ett vacuum, ur stånd att skapa. Många tog livet av sig.

Våra egna proletärförfattare i 30-talets Paris har vittnat om hur kampen för tillvaron bl.a. innebar att man hjälpligt kunde ta sig fram i platsannonserna. Tack vare en beundransvärd målmedvetenhet skulle med tiden vissa av dem nå fram till en sådan förtrogenhet med språket att en ny litteratur, en ny kultur skulle öppna sig med konsekvens för det egna skrivandet.

Ivar Lo Johansson skriver från sitt vagabondliv i Frankrike om hur han successivt lyckades bryta ensamhetens cirkel tack vare allt större förtrogenhet med språket. Ironiskt tecknar han i början av boken bilden av penningstarka turister med engelska som modersmål i vilkas priviligierade status ingick lyxen att slippa lära sig franska. ”För den rike resenären är klenhet i språket nästan en fördel. Paris är till just för den förmögne främlingen vilken blott på en vink kan göra sig dess behag tillgängliga. Med honom är parisarens överseende ändlöst. Icke någon torde väl heller här känna bättre trivsel än de hundratals engelsmän och amerikanare vilka aldrig vare sig gitta eller hinna lära sig franska. De få betala dyrt därför, men de har i förväg räknat därmed” (ur Vagabondliv i Frankrike).

Språk har allt mer blivit en nödvändig ingrediens i den moderna människans utrustning. Språkcirklarna är flitigt besökta av en generation som i det avseendet ligger efter och som känner ett behov att ta skadan igen. Men där finns också de som deltar på grund av kärlek till språk för språkens egen skull. Denna fascination har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Som lärare i språk ler man varje nytt läsår igenkännande åt dessa några som alltid finns, som nästan på egen hand upptäcker de romanska språkens möjligheter till komparativa iakttagelser, om de nu har spanska och franska i sina kombinationer. Dessa några som njuter av grammatiken ju mer komplicerad och formrik den är. Fascinatiog! Goethe fascinerades formligen av de romanska språken, han hade själv velat tillhöra den romanska rasen. Han karaktäriserade italienskan som änglarnas, spanskan som fåglarnas och franskan som mänsklighetens språk. Borges, den argentinske författaren har många gånger uttryckt sin beundran för musikaliteten i engelskan och gärna identifierat sig med anglosaxisk kultur. Känner kanske någon igen sig i upplevelsen av språk som ett vällustigt ackompangemang till det halva uppvaknandet vid en station nattetid då man från sin sovkupe nås av hälsningsfraser, högtalarmeddelanden, ibland obegripliga ibland med sin successiva dialektala färgning vittnande om resans framåtskridande i natten.

Att redan från barnsben ha levt i kontakt med två språk tränar uppmärksamheten på språkliga fenomen. Man blir mer lyhörd än andra. Guillaume Apollinaire som hade polska och italienska som modersmål berättar hur han i början av sina franska studier förundrades över allt i det franska språket. I berättelsen om en hjälte som efter ett långt tal ”se tut” uppfattade Apollinaire det som ”se tue” (tar livet av sig), vilket fick den av uppläsningen exalterade 7-åringen att tro att alla talare i Frankrike tar livet av sig efter att ha talat. Då det ju betydde tystnade, teg. Apollinaire skulle bli en av surrealismens märkligaste diktare i Frankrike, kanske tack vare att han hela sitt liv behöll en viss känsla av förvåning, en viss oanfrätt oskuld till franskan. Den absurda teaterns främsta företrädare Ionesco, Adamoff, Beckett, Arrabal kom samtliga att skriva på ett språk som inte var deras modersmål. En speciell känsla för franskans sårbara sidor (homonymikonflikter etc) ledde dem från oskyldiga ordlekar fram till betydelseförskjutningar med påföljd att de satte den etablerade verkligheten på basis av språkliga konventioner i gungning. Hos samtliga är språket något negativt som förlamar tanken, som förhindrar den verkliga kommunikationen mellan människor. Nämligen när det urartar till att bli en degel som färdigproducerar utsagorna och gör dem till stelnade formuleringar, automatismer. För personlighetsdaningen är känslan för det egna språkets liv och möjligheter fundamental, för tillgodogörande av främmande språk en grundförutsättning. Språken och människan är en berikande kombination först när modersmålet får sin beskärda del.