Portugal

Ju mer tiden går, desto svårare förefaller det att få perspektiv på revolutionen i Portugal. Går det för sig att såsom sociolog studera ett händelseförlopp vari man själv har deltagit och alltjämt deltar? Kan man med stor iver arbeta för ett syfte och sedan kallt och obesvärat göra en undersökning? Kan jag leva i det som jag anser vara en ännu inte fullbordad revolution och samtidigt uttala mig lugnt och sansat om densamma? Eller bör jag istället gå med på att det inte finns annan analys eller teori än vad som kan härledas ur egen erfarenhet? Genom att förena egna erfarenheter med tankar, som direkt har flutit fram ur dessa erfarenheter, kanske jag kan ge en bättre översikt av det som har hänt än om jag skulle försöka mig på att ge en systematisk helhetsbild. Dagens sanning om revolutionen är för mig vad jag nu – så ärligt som möjligt – kan berätta om.

Ramen för revolutionen i Portugal har varit portugisernas individuella och kollektiva medvetande.

Allt som jag sedan två år har läst mig till om denna statsvälvning synes mig bygga på vissa givna förutsättningar. Dagen efter revolutionsdagen den 24 april 1974 påminde om den stämning som rådde i Italien efter fascismens fall och i Frankrike omedelbart efter befrielsen från den tyska ockupationen. Likheten blir än mer slående om man också betänker de problem som avkoloniseringen medförde. Skarorna av hemvändande kolonisatörer vållade problem för moderländerna. Algerietfrågan och de återvändande svartfötterna var problem av samma slag som dem som nu drabbade Portugal. Ett år efter revolutionen hotade nya politiska omstörtningar i stil med dem som skedde i Östeuropas folkdemokratier under åren 1945-48 eller motsvarande militärjuntans kupp mot socialistregimen i Chile för några år sedan. Med sådana förebilder framför ögonen var det svårt att riktigt vara oss själva. För att undvika faran av en vänster- eller högerdiktatur försökte man sig på att upprätthålla ett sken av att revolutionens frukt var en särpräglad och portugisisk form av socialism. En del av pressen har gått fram rätt hårt för att vidmakthålla detta missförstånd.

Landets mycket stora ekonomiska svårigheter gör det nödvändigt att vara försiktig. Det gäller att vandra på upptrampade stigar samt använda prövade ekonomiska styrmedel. Därför håller också Portugal på intet sätt en särpräglad ekonomisk linje. Men var det inte just önskan att skapa ett nytt samhälle som var revolutionens egentliga syfte?

Beträffande inrikespolitiken stod Portugal inför tre uppgifter, som alla pockade på snabb lösning. Det gällde avkolonisering, återställande av de mänskliga fri- och rättigheterna samt kamp mot sociala och ekonomiska orättvisor. Dessa uppgifter har mött många folk i både gången och närvarande tid. Intet nytt låg således i detta. Men trots allt fanns det något som var annorlunda. Den hopade verkan av dessa svåra uppgifter medförde – på grund av väsensskillnader och gällande konflikter – att allt fick annan natur än i historiskt givna exempel. Ting som tidigare hade nämnts med samma namn gällde nu för något annat. Vad som hände nu måste passas in och tolkas inom ramen för rådande omständigheter. Det visade sig att revolutionen upplöste tidigare rådande sociala och kulturella mönster. Dessa mönster styr mycket i ett samhälle, såväl beträffande ekonomiska förhållanden som beträffande politiska värderingar.

När förändringens vind blåser får man vissa möjligheter att välja för framtiden. Öppningen mot det nya och oprövade var både tvingande nödvändighet och en uppgift som skulle lösas. Den av oss gjorda analysen av det portugisiska samhället skulle visa att detta samhälle ingalunda enbart var på väg att utan återvändo industrialiseras med ekonomisk tillväxt som enda riktmärke, inte heller, var samhället på väg mot ett nästan helt fritt konsumtionsval eller mot förstatligande av hela samhällslivet. Det förefaller som om vägen till det samhälle, som ger alla lika möjligheter, skulle ligga öppen. I detta samhälle skulle den enskildes insats ej kvävas av kollektivets fordringar och en privatkonsumtion, som kompenserar förtigna personliga besvikelser, ej behövas. Sådan konsumtion har tidigare ofta medfört snedstyrning av produktionen. I det nya samhället skulle man ej behöva tillverka ting, som är väsensfrämmande för människans egentliga behov och produktionen skulle därför kunna riktas in på väsentliga saker samtidigt som man skulle kunna klara sig utan en anonym statsapparat, som kontrollerar allt och krossar det enskilda initiativet och därmed med tiden även friheten.

Var då denna strävan mot ett rättvisare samhälle något som var märkligt just för Portugal? Naturligtvis inte. Vi vet att det överallt i världen finns män och kvinnor som arbetar för ett bättre och mer rättvist samhälle samt att likartade medel används för detta syfte. Det var därför som vi ur vunna allmänna erfarenheter ville hämta kunskaper, som behövdes för att vi skulle kunna vandra vår egen väg. Vi trodde under år 1974 att vi inom detta begränsade geografiska rum – som utgör en av Europas utposter – i full frihet skulle kunna genomföra en alltigenom äkta revolution. Vi tvivlade heller inte på att denna revolutions framgång eller misslyckande skulle påverka omvärlden. Det gällde för oss att inte bara finna en väg att förvandla det portugisiska samhället utan också att hjälpa andra folk att finna sin identitet, det gällde att främja både utveckling och självständighet hos alla folk.

Var denna lust att ge exempel månne kvarlevor av landets svunna imperialistiska förflutna? Var det fråga om politisk okunnighet och aningslöshet från vår sida? Rörde det sig om ett enfaldigt försök att finna ett samband mellan vårt övergripande syfte och rådande ekonomiska och sociala krafter? Kanske fanns det också en del för oss okända orsaker som påverkade händelsernas gång. Men framförallt stod det klart för oss att det nu gällde att påverka vårt eget öde. Det gällde att bygga vår framtid med hjälp av vårt folks gemensamma önskningar. Det gällde att ge folket – och ”folket” är en term med kraftig klang på det portugisiska språket, som häri inbegriper hela den kulturella identiteten – rätt att tala i egen sak och gripa tag i sin egen historiska utveckling. Att lyckas med detta skulle innebära att vi på nytt återfann oss själva och att vi skulle kunna medverka i den nya världsordning, som vi tyckte oss skönja vid horisonten.

Maria de Lourdes Pintasilo är portugisisk ambassadör i Frankrike. Med författarens medgivande återger vi här en artikel, tidigare publicerad i Etudes, december 1976.

Tidigare talade jag om våra stora förhoppningar. Det finns dock skäl att understryka att meningarna var delade om vilka vägar som skulle användas för att nå det nya samhället. Genom kraften av folkets gemensamma förhoppningarna hölls vi samman trots att vi redan hade skilt oss från varandra i den politiska analysen. Vi skilde oss faktiskt från varandra till den grad, att vi inte kunde annat än välja olika vägar och skilda – för att inte säga motsatta – mål för vår politiska verksamhet. I början tolkade jag själv bara de politiska teoriernas mångfald som utslag av personliga missförstånd, vilka dock med hänsyn till tänkbara konsekvenser kunde anses som illavarslande. Mycket riktigt började snart vissa klyftor att uppstå och innebörden i de uppkomna motsättningarna att visa sig till och med beträffande de revolutionära målen. I det följande redovisas tre exempel på olika typer av grundläggande konflikter.

Ekonomisk analys

För många bestod analysen av den ekonomiska strukturen i att man brännmärkte allt det gamla som kapitalism och förkastade det som redan fanns. Det gällde inom denna riktning att först och främst sätta till en stark och centraliserad politisk kontroll över de ekonomiska krafterna. Det gällde att förstatliga tunga delar av näringslivet och därigenom göra staten oberoende av tryck från det privata kapitalet. Självfallet är detta en grov förenkling. I det följande kommer en mer förfinad analys att ägnas åt några faktorer, som i mina ögon har haft särskild betydelse.

Andra tolkade förhållanden i det gamla samhället i rent feodala termer. De ansåg att kapitalägarna hade fordrat lydnad av arbetarna och att dessa i sin tur hade haft rätt till visst beskydd av den egna arbetsgivaren. Även denna tolkning i feodala termer innebar dock att man utgick från att det rörde sig om ett kapitalistiskt samhälle med vinstbegäret som drivkraft. Men vinstmaximeringen som enda styrmedel – sådan vi känner principen från den moderna kapitalismen – hade dock aldrig kommit att dominera det ekonomiska livet i Portugal. Den gällde i sin renodlade form huvudsakligen inom bankvärlden och för ett dussintal förmögna industrikapitalister och deras lydiga tjänare, teknokraterna.

Hjulen i den förrevolutionära portugisiska ekonomin snurrade på ett något annorlunda sätt än vad som är vanligt inom den moderna kapitalismen. Det portugisiska näringslivet saknade också den betydelse för landet, den lönsamhet och den rörlighet, som allmänt anses som utmärkande drag för den moderna kapitalismen. Produktionen har delvis varit inriktad på produkter, som inte motsvarade verkliga behov. Storleken på företagen har i regel varit liten. Mer än 90% av industriföretagen har sysselsatt mindre än 100 anställda. Hantverksmässiga metoder har använts i stor utsträckning inom industrin. Detta gäller särskilt textil- och konfektionsindustrin samt inom livsmedelsindustrin. Internationellt sett har företagen i allmänhet varit föga konkurrenskraftiga. Bristen på yrkesskicklighet hos arbetarna medför att företagen ofta är föga lönsamma. Lyckliga improvisationer och allmän finurlighet hos den lokala arbetsledningen har ibland bidragit till att företag, som annars hade gått över styr, har kunnat hållas flytande. 60% av arbetarna har endast folkskoleutbildning och en stor del av dessa har inte ens gått igenom alla klasserna på grund av att de i förtid har gått ut i arbetslivet. Brist på utbildning gör att arbetarna blir beroende av företagen för sin utkomst. Genom att bindas upp av inlärda rutiner vid en fabrik har arbetskraften blivit föga rörlig samtidigt som marknadskrafterna har slagit hänsynslöst mot arbetare, som har varit sysselsatta inom konjunkturkänsliga delar av arbetsmarknaden. Arbetskraften har därför kunnat utnyttjas hänsynslöst av företagarna. Eftersom arbetarna har varit orörliga – bättre villkor har sällan stått att få på annan ort – har de varit benägna att trots allt betrakta den egna anställningen och troheten mot arbetsgivaren som en väsentlig trygghetsfaktor. Man har också varit mån om att behålla denna trygghetsfaktor inom familjen.

Att fullständigt analysera den portugisiska ekonomien ställer sig naturligt nog oändligt svårt. Det finns dock skäl att försöka redovisa den sneda ekonomiska analys, som enligt min mening, har medfört att de socialistiska politikerna har hamnat i en återvändsgränd. De politiska handböckernas antikapitalistiska lära ger ringa bot för landets nöd. Den läran räcker ofta nog inte längre än till att vräka det kapitalistiska produktionssystemet över ända. Negativa resultat i form av ökad frånvaro från arbetskraftens sida och genom att småföretagarna tidigt låter pensionera sig själva har visat sig. Den jämvikt som trots allt fanns under den tidigare ekonomiska ordningen har inte kunnat bibehållas. Vid tillämpning av de socialistiska lärosatserna om förstatligande av näringslivet har man inte tillräckligt väl beaktat nyttan av att ge visst spelrum åt samhället när det gäller att bestämma vad som var lämpligt att nationalisera. Man har därför gått miste om en naturlig inriktning på banker och några tunga nyckelindustrier – vilka var och en styr hundratals andra företag – som lämpliga objekt för samhällsägo. Frånvaron av klara riktlinjer när det gäller den statliga näringspolitiken har medfört att den statliga administrationen har blivit särdeles tungrodd. För närvarande måste arbetslöshets- och sjukförsäkringskassorna utifrån tillföras mer än hälften av de medel, som behövs för kassornas utgifter. Det är dock troligt att arbetarna – när staten har axlat sitt arbetsgivaransvar – framdeles kommer att öka sina bidrag till kassorna.

Förändringens sociala följder

En verklig revolution kräver att man är grundlig. Man måste nå samhällets rötter och man måste lyssna till folkets – ibland högljudda – röst och förvandla det som man har lärt till praktiska handlingslinjer, som kan uttryckas i operationella termer. Man bör komma ihåg att ett folk bara existerar i den mån som det har gemensamma mål och förhoppningar, samt att folket blott kan återfödas i den mån det under omständigheternas tryck för en tid svetsas hårt samman. Den tjugofemte april var också den dag då Portugals folk föddes på nytt. Nyktra konstateranden att det rörde sig om en framgångsrik statsvälvning, en militärrevolt eller om en ödesmättad historisk händelse kan inte beröva revolutionen dess innebörd. Revolutionen har på ett oerhört sätt ingripit i nationens hela sociala liv. Revolutionen är skiljelinjen mellan gammalt och nytt. Revolutionen är också ämnet för en kommande djupgående social omvandling. Efter de högstämda ord och uppstyltade beteenden, som hör den första revolutionstiden till, är det nödvändigt att förmå folket att gripa tag i det egna ödet. Det gäller nu för folket att ständigt övervinna svårigheter och motsättningar på vägen mot ett nytt samhälle. Alla de bland oss, som talade om en alldeles egen väg, tänkte sig redan under revolutionens första dagar att folket skulle rycka fram mot det nya samhället på en jämn linje utan att man skulle förlora kontakten med landets historia. Man hade också klart för sig att kunskapen om framtiden var oviss. Den roll man tilldelade folket innebar förvisso risker, men saken kan heller inte gärna vara annorlunda när det är fråga om ett folk på marsch.

Inom andra politiska läger var man mer benägen att anse att folket ännu inte var moget att styra sitt eget öde. För att politiska resultat skulle kunna nås borde den okunniga massan därför sättas i politisk skola. Eftersom man räknade med att folkets breda massa saknade politiskt omdöme borde det politiska budskapet ges form av lättbegripliga slagord. Man skapade ett politiskt radband för uppräkning av det som skulle bekämpas: Fascism, Kapitalism, Imperialism … Och visst går det att för en viss tid mana folket samman till gemensam kamp mot det förtryck som alla lider under. Men det duger inte att endast förklara sig vara mot vissa företeelser när det gäller att samla folket till fruktbart samhällsbyggande. Det förefaller som de som misstror folkets förmåga har tagit det utrymme, som finns mellan upptäckten att något bör göras och det tillfälle då man lägger handen på verktygen för att sätta igång arbetet. Det kan konstateras att en del av dem som var med den 25 april inte anser att de – när folket har genomfört sin revolution – behöver lyssna på massans i vag och trevande form framförda önskningar och förhoppningar. För dessa är det inte fråga om ett folk, som har väckts till politiskt medvetande, utan om ett folk som bör ledas enligt politiska lärosatser, som omfattas av en viss grupp politiska ledare.

Statsapparatens storlek

Den portugisiska statsförvaltningen har under de närmast förflutna femtio åren utvecklats i centralistisk och byråkratisk riktning. Statsförvaltningen har blivit mycket tungrodd och har dessutom trots centralismen splittrats på sektorer. Det rörde sig alltså om en stat där man försökte styra allt centralt från ovan. Viljan hos statstjänstemännen att anpassa statsförvaltningen till att bättre tjäna folkets intressen kommer att vara av stor betydelse för kommande regeringars funktionsduglighet. Strax efter revolutionen skakades statsförvaltningen av våldsamma konflikter mellan skilda kategorier av tjänstemän. En del administratörer och tekniker uppfattade förvaltningscheferna som någon typ av företagsledare, som det gällde att bekämpa. Alla som insåg statsförvaltningens betydelse för landet arbetade emellertid för att förvandla den gamla förvaltningen till en spegelbild av sitt forna jag. Det gällde att skapa institutioner som var mjukare till sin art och mer ägnade att tjäna ett demokratiskt statsskick. Den gamla statsapparaten hade genom sin övervakande organisation varit allestädes närvarande i samhället. Kraven på effektivitet i ekonomisk mening var små på den gamla statsförvaltningen, som på det hela taget arbetade utan politisk tillsyn. Nu gällde det att få fram institutioner för angelägna sociala och regionala syften. Reformen av förvaltningen skulle följa den rullande omdaning som pågick inom hela samhället. Alternativa system för ekonomisk decentralisering och för att tjäna de nya förhållandena inom arbetslivet inrättades allteftersom behov av nya offentliga tjänster uppstod. Den nya förvaltningen skulle utformas i nära samverkan med de människor den skulle betjäna. Betydelsen av närkontakt med gemene man när det gällde att utforma organ för exempelvis bostadsfrågor eller hälsovård ansågs vara uppenbar.

Många fann dock att det inte var nödvändigt att helt omstöpa förvaltningen. Att införa förbättringar på olika håll i en för övrigt oförändrad organisation ansågs vara tillräckligt. Det gällde närmast att byta ut förvaltningschefer som inte ansågs kunna företräda den nya regimen och i övrigt godtaga den befintliga, synnerligen ventralistiska statsförvaltningen. Denna ansågs sålunda kunna – med i stort oförändrad organisation – arbeta under vilket ideologiskt baner som helst. När man försökte genomföra en begränsad reform av förvaltningen uppstod genast svårigheter. En svårighet låg i en koalitionsregerings begränsade förmåga när det gäller övergripande reformer. När man försökte förbättra eller avskaffa murkna institutioner visade det sig snart att vissa delar av statsförvaltningen satte sig på tvären. Härigenom sjönk förvaltningens effektivitet än mer. En del förslag till reformer, som hade framlagts av regeringen, har därför inte genomförts.

Den politiska makten

Här närmar vi oss den stora frågan om själva makten. Är då regeringsmakt och verkställande makt en och samma sak? Självfallet inte. Själva den politiska maktfrågan ställdes på sin spets i samband med tjugofemteapril-revolutionen. Då rämnade det massiva stenblock, som tidigare hade utgjort den politiska makten i Portugal. Blocket flög i bitar när den politiska sprängsatsen exploderade. Och de politiska händelserna har i snabb följd avlöst varandra. Revolutionens vågor har böljat fram och åter. Till det yttre har revolutionen framträtt i form av otaliga möten i lokaler överallt i landet och såsom demonstrationer på gatorna. Personer som tidigare hade varit okända har plötsligt framträtt som politiska ledare för att i många fall lika snabbt försvinna och glömmas. De politiska partierna har dock varit snara att genom sina organisationer kanalisera den kraft som finns hos de politiskt väckta massorna. Partiernas kall att övertaga och förvalta den politiska makten har medfört att det i början böljande politiska livet har stelnat i organiserade former. Den första tidens stammande och trevande försök att draga fram den ideologi, som fanns förborgad inom folkets gemensamma medvetande, har fått vika för partiernas politiska arbete.

Krigsmakten – som upprätthöll en dialektisk förbindelse med partierna – bevarade ända till januari 1975 en skenbar enhet både vad gällde utstakade mål och i handling. Partierna och det pluralistiska samhället har dock numera gjort sig gällande också innanför kaserngrindarna, och numera kämpar skilda politiska meningsriktningar med varandra inom den militära organisationen. Krigsmaktens jämförelsevisa betydelse för revolutionen har också minskat. Militärerna är ej längre revolutionens enda löftesmän, och den militära organisationen kan på sin höjd räknas som en axel som går rakt igenom samhället. Med tanke på de delade meningar, som numera råder bland militärerna kanske man i stället kan tala om flera axlar.

Det är förvisso sant att det finns en regering inne i detta samhälle där allt är i rörelse. Regeringens auktoritet är dock för tillfället liten. Regeringen har svårt att verkställa sina beslut på grund av statstjänstemännens allmänna tredska och har dessutom råkat ut för en besvärlig konkurrens från de politiserande militärernas sida – dessa anser sig nämligen fortfarande vara revolutionens egentliga talesmän – samt lider dessutom av låg handlingsberedskap i egenskap av koalitionsministär. Det är troligt att den sittande ministären inom kort kommer att upplösas. Regeringsmakten har blivit ett sken och i någras ögon till och med ett gyckelspel. Som exempel må nämnas det stora handlingsprogram, som fastställdes av regeringen i oktober 1974. Programmet hedrade verkligen sina upphovsmän. I detta land frågar man annars ivrigt efter råd hos utlandet när det gäller rön för dagens praktiska statskonst. I programmet behandlades alla väsentliga delar av samhällslivet. I februari 1975 hade man bearbetat programmet på så sätt att en inre balans mellan skilda syften hade vunnits. Man hade också lyckats avstämma programmet mot det ursprungliga handlingsprogram, som hade kungjorts av de väpnade styrkorna i samband med revolutionen den 25 april 1974 och om vars socialistiska innehåll det inte kan råda något tvivel. Skilda riktningar inom både civila och militära kretsar motsatte sig emellertid den linje som hade utstakats i det nya handlingsprogrammet. Motsättningarna blev så stora att det räckte med kuppen den 11 mars 1975 för att definitivt spränga sönder den då existerande grunden för den politiska makten. Denna kupp innebar slutet för den politiska böljegång som hittills hade burit upp regeringsmakten, låt vara att denna ”makt” i viss mån hade varit ett sken. En ny tid skulle börja. En tid av kamp om den politiska makten. Vad som därefter har hänt är för dagen väl känt.

Mindre känt är att det förekom bittra politiska motsättningar mellan dem som gemensamt övertog makten i samband med revolutionen. Alla talade om demokratisering, men termen hade olika innebörd hos skilda grupper även under denna första tid. Man bör därför i varje särskilt fall försöka ta reda på vad de använda politiska termerna står för. Det talas om att den politiska makten skall tillhöra folket. Det är dock viktigare att få reda på hur det samhälle kommer att se ut som vederbörande politiker arbetar för. Även inom ramen för en demokrati kan samhället komma att gestalta sig på olika sätt. Många ansåg att folket först skulle få tillfälle att tillägna sig demokratin som ett värde i sig innan man gick vidare med att bygga upp ett nytt samhälle. Utländska iakttagare riktade också sina blickar främst mot själva demokratiseringen och talade gärna om ”den unga portugisiska demokratin” eller om ”demokratins läroår”. Man förstod helt enkelt inte att problemen fanns på annat håll. Den utländska pressen har haft svårt att förstå att de demokratiska idéerna fungerar på ett alldeles speciellt sätt i en revolutionär situation. Numera tycks man istället vilja tolka vad som händer i Portugal med hjälp av revolutionens speciella politiska termer. När en grupp officerare i augusti 1975 utgav ett upprop vari folket manades att vara på sin vakt mot totalitära tendenser ansåg en del utländska bedömare att det rörde sig om en grupp på revolutionens högerkant, som stod i motsättning till radikalerna.

Även i Portugal uppstod liknande svårigheter att bedöma situationen. Man trodde att det som var den formella demokratiseringsprocedurens höjdpunkt endast var ett utgångsläge och begärde ständigt mer frihet. Folkviljan blev härigenom synnerligen ostadig. Även om folket i val bestämt sig för en viss linje var man strax beredd att – tillfälligt uppviglad av en i många fall hätsk politisk talekonst – följa någon annan linje, som kort förut hade förkastats. Förvirringen kan medföra en fara för nedvärdering av själva det demokratiska systemet. Man kanske även börjar längta efter gamla tider då lugn och ordning rådde i landet.

Den övergripande och totala satsningen på reformer, den egna nationella linjen, ekonomin, grunden för kulturlivet, statsförvaltningen, den politiska maktkampen – det har framgått av min föregående redogörelse för dessa syften och områden att taket håller på att sänkas i Portugal och att luften börjar kännas kvalmig. Handlingsfriheten minskar. Vi börjar till och med förlora modet och fråga oss om det inte är så här det trots allt skall vara. Har vi inte redan förlorat den dröm, som vi tidigare hade om en portugisisk väg till socialismen? Har vi inte börjat lägga kråkvinkelperspektiv på det som vi en gång ansåg som något universellt? Vi talar ju redan om Nordportugal och Sydportugal som om problemen i de olika delarna av landet var fundamentalt olika. Trots allt tror jag inte att vi har kastat revolutionens vinster över bord eller att vi skulle ha förlorat våra höga mål ur sikte. När man är i centrum av händelserna förefaller det som om allt håller på att stagnera. I själva verket behövs nog bara en lätt bris för att luften skall kännas bättre och för att vi på nytt skall få tillbaka den första tidens nybyggaranda. Men något konstruktivt kommer inte att hända förrän vi lärt oss att fördomsfritt analysera vår situation. Utan fantasi gör vi på stället marsch. Krafttag behövs – även sådana som bara görs för övnings skull – för att vi skall kunna komma ur den meningslösa cirkel vari allt för närvarande löper. Framtiden fordrar onekligen mycket av oss.

Kristendomen och revolutionen

I ett sammanhang där de kristna frågar sig själva om sådana relationer som ”religion och politik”, ”tro och vetande”, ”tro och makt” kan det också vara skäl att spörja om de kristnas och kyrkans förhållande till samhället. Det är frestande att inte alls själv försöka svara på den sista frågan och istället hänvisa till vad som märks ute i samhället av de kristnas hopp, krav och kamp. För mig själv liksom för andra kristna gäller att vad som nu händer i Portugals historia på intet sätt ligger utanför eller vid sidan av det liv som vi lever såsom kristna. För oss innebär Kristi närvaro i världen något mer än fromma tankar och avsikter eller ett medvetande om att allt jordiskt trots allt är förgängligt. Kristus står mitt i händelsernas hjärtpunkt, nära den tro som prövas ute i samhället bland oss villrådiga människor.

Kristi ljus genomtränger det som är dunkelt i vad som sker och vi lär oss att tolka händelsernas rätta innebörd i skenet av detta ljus. När vi spanar efter ett mönster för ett nytt samhälle är Kristus bredvid oss. För vår del är det inte blott och bart fråga om tillämpning av några sedelärande läxor. Den moral som Kristus bjuder oss är något större än en samling regler för hur man bör skicka sig inom det redan etablerade samhället. Kristus fordrar av oss både personlig förnyelse och skapande förmåga. Inte heller försmår Kristus de villkor, som gäller oss människor inom ramen för det politiska maktspelet. Ett korsmärkt svärd hugger oväntat in på rättsröta och maktmissbruk. Samtidigt skänker Kristus frid och hopp åt dem som kämpar inom den pågående dialektiska striden. På samma gång visar oss Kristus det begränsade värdet av det som vi vinner i den politiska kampen och som firas vid våldsamma segerfester. Kristus visar oss hur ringa vi är mitt i våra ansträngningar och återger oss vår mänskliga sårbarhet också i framgångens och segerns ögonblick. Kristus erbjuder oss ett broderskap som inte kan ersättas ens med det bästa kamratskap. Det var därför som jag kunde uppleva mig själv såsom en fri människa även under revolutionens hetaste timmar då tusentals beslut raskt skulle fattas, då händelserna rullade vidare utan återvändo och då värjklingorna korsades.

När det har frågats hur jag såsom kristen upplevde och levde med i denna revolution har det slagit mig att min situation under revolutionen nog måste betecknas som synnerligen förmånlig. Genom att deltaga i revolutionen på det sätt jag gjorde blev det aldrig för min personliga del fråga om tid för någon villrådighet eller för makliga funderingar om vart det hela skulle bära hän. Jag var tvungen att arbeta hårt, ställdes varje dag inför nya problem och händelser samt försökte så gott jag kunde tolka innebörden i vad som hände. Jag upplevde mig själv under denna tid som verksam i de historiska händelsernas centrum och i samverkan med män och kvinnor av skilda åskådningar. Jag anser också att det har varit en stor förmån för mig att få medverka i dessa händelser och att därunder ha känt mig kallad och stödd av den kristna församlingens tro.

Själv hade jag – när revolutionen bröt ut – sedan länge sysslat med sådant som vid 1960-talets början kallades för socialt arbete och evangelisation. Under detta arbete hade jag tillsammans med skilda typer av människor, på landet med bönder och i staden inom universitetskretsar, kommit fram till vissa insikter i de sociala frågorna. Det blev därför en naturlig sak för mig – eftersom jag tidigare hade haft tillfälle att analysera Portugals ställning och utvecklingsmöjligheter – att när revolutionen bröt ut ställa mina krafter till förfogande för ett nytt samhälle med all den energi som en orubblig övertygelse gav. Under händelsernas gång hämtade jag kraft och styrka samt tillfälle till eftertanke inom den kristna församlingen. Inom församlingen pågick vid denna tid en ständig analys av de löpande politiska händelserna liksom också en betydande kraftsamling både vad gällde trons yttre manifestationer och vad gällde medvetandet om Guds närvaro i världen och ett inträngande i den kristna trons andra hemligheter. Genom detta stöd från den kristna församlingen var jag en privilegierad revolutionär. Och är det inte också ett trons privilegium att låta målet för vår gärning ständigt rycka framåt mot en yttersta horisont, en punkt där himmel och jord mötas – mot en punkt, som är oändligt långt borta, vid tidens yttersta gräns?

Översättare: Bengt Rur