Gud och evolutionen

Under den senare hälften av 1800-talet blev det vanligt att tala om ett krig mellan vetenskapen och religionen. Men under 1900-talets gång avtog den fiendskapen gradvis. När påven Johannes Paulus II följde i Andra Vatikankonciliets spår, inrättade han i början av sitt pontifikat en kommission som skulle se över och korrigera domen mot Galileo Galilei vid rättegången 1633. År 1983 ledde Johannes Paulus II en konferens som firade 350-årsminnet av utgivningen av Galileis Discorsi e dimostrazioni matematiche [Samtal och matematiska bevis om två nya vetenskaper, övers. av Kajsa Zaccheo, Atlantis 2005], vid vilken han påpekade att erfarenheterna från Galileifallet hade lett kyrkan ”till en mer mogen attityd och en mer korrekt uppfattning om den auktoritet som hon själv äger”, som hjälper henne att bättre skilja mellan ”trons väsentligheter” och ”en viss tidsålders vetenskapliga system”.

Vetenskapens och trons olika kompetensområden

Från den 21 till 26 september 1987 arrangerade påven en konferens om vetenskap och religion på sitt sommarresidens Castel Gandolfo. Den 1 juni 1988, när han gjorde en utvärdering av resultatet av konferensen, skickade han ett positivt och uppmuntrande brev till direktorn för Vatikanobservatoriet och förespråkade en medelväg mellan å ena sidan en total åtskillnad och å andra sidan en sammanslagning av de två disciplinerna. Han föreslog ett program för dialog och samverkan, i vilket vetenskapen och religionen varken skulle försöka ersätta varandra eller ignorera varandra. De bör istället tillsammans sträva efter en grundligare förståelse av varandras kompetenser och begränsningar, och de bör i synnerhet leta efter gemensamma ståndpunkter. Vetenskapen bör inte försöka att bli en religion, men religionen bör inte heller försöka ersätta vetenskapen. Vetenskapen kan rena religionen från misstag och vidskepelse, me¬dan religionen renar vetenskapen från avgudadyrkan och falska absoluta anspråk. Varje disciplin bör därför bevara sin integritet och ändå vara öppen för den andra disciplinens insikter och upptäckter.

Det mänskliga livets särart

I ett mycket uppmärksammat tal om den biologiska evolutionen inför Påvliga vetenskapsakademien den 22 oktober 1996 påpekade påven att det visserligen finns flera olika versioner av evolutionsteorin, men att den mänskliga kroppens utveckling från lägre livsformer är ”mer än en hypotes”. Han insisterade dock på att mänskligt liv skiljer sig från alla andra former av liv genom en ”ontologisk skillnad”. Uppkomsten av den andliga själen hos människan [the spiritual soul], säger påven, kan inte förstås enbart utifrån det rent materiella och den är inte heller endast ett fenomenologiskt uttryck för materia. Tron gör det möjligt för oss att intyga att den mänskliga själen är skapad på ett omedelbart sätt av Gud.

vissa kretsar tolkade påven som om han hade accepterat den nydarwinistiska uppfattningen att evolutionen kunde förklaras tillräckligt bra enbart utifrån slumpmässiga mutationer och naturligt urval (survival of the fittest) utan varje slags styrande syfte eller mål. I ett försök att reda ut denna missuppfattning publicerade kardinal Christoph Schönborn, Wiens ärkebiskop, den 7 juli 2005 en debattartikel i New York Times, i vilken han citerade en rad uttalanden av Johannes Paulus II som pekade på motsatsen. Till exempel förklarade påven vid en allmän audiens den 19 juli 1985: ”Evolutionen av människor, vars utvecklingssteg och mekanismer vetenskapen försöker klarlägga, visar på en inre finalitet som väcker vår beundran. Denna finalitet, som leder varelser i en riktning som de själva inte är ansvariga för, förpliktar oss att anta existensen av ett medvetande som är dess upphov, dess skapare.” I anslutning till detta sade påven att enbart ge slumpen äran för den mänskliga evolutionen skulle vara en abdikation av den mänskliga intelligensen.

Kardinal Schönborn kunde också citera påven Benedictus XVI, som i mässan vid sin installation som påve, den 24 april 2005 slog fast: ”Vi är inte någon tillfällig och meningslös produkt av evolutionen. Var och en av oss är ett resultat av Guds tanke. Var och en av oss är önskad, var och en av oss är älskad, var och en av oss är nödvändig.”

Kardinal Schönborns artikel tolkades av många läsare som ett förkastande av evolutionen. Några debattinlägg anklagade honom för att favorisera en reaktionär form av kreationism och för att motsäga Johannes Paulus II. De tycktes oförmögna att förstå att kardinalen använde sig av ett klassiskt filosofiskt språk och att han inte uttalade sig för någon särskild vetenskaplig uppfattning. Hans kritik riktades istället mot de nydarwinister som uttalar sig i filosofiska och teologiska frågor utifrån naturvetenskapliga metoder.

Nydarwinist och kristen samtidigt?

Flera auktoriteter inom dessa frågor, som Kenneth R. Miller och Stephen M. Barr, hävdade i sina svar till Schönborn att man kan vara nydarwinist inom vetenskapens domäner och samtidigt rättrogen kristen på det teologiska området. Genom att på så sätt skilja mellan olika kunskapsnivåer medgav de att det som är slumpmässigt ur ett vetenskapligt perspektiv samtidigt kan ingå i Guds eviga plan. Gud, så att säga, kastar tärning men kan genom sin omfattande kunskap förutse resultatet från all evighet.

Denna kombination av darwinism inom vetenskapen och teism inom teologin är kanske i sig hållbar, men det var faktiskt inte den uppfattningen som Schönborn avsåg att kritisera. Som han klargjorde i en efterföljande artikel i tidskriften First Things (januari 2006), tog han avstånd ifrån de många nydarwinister som hävdar att det inte finns något annat sätt att undersöka naturen än det som utförs på ett reduktionistiskt mekanistiskt sätt, som försöker förklara allt i form av kvantitet, materia och rörelse, vilket utesluter vissa typer av skillnader och avsikter i naturen. Han citerar en sådan nydarwinist som påstår: ”Modern vetenskap innebär uttryckligen att världen är organiserad i enlighet med deterministiska principer och slumpen. Det finns inga som helst målinriktade principer i naturen. Det finns inga gudar och ingen formgivande kraft som går att upptäcka med hjälp av förnuftet.”

Kardinal Schönborn gjorde den skarpsinniga iakttagelsen att positivistiskt sinnade forskare börjar med att metodologiskt utesluta det som kallas form- och finalorsakerna. Efter att ha beskrivit naturliga materiella processer enbart i termer av verkansorsaker förkastar de varje annan form av förklaring. De tillåter helt enkelt inte frågorna om varför något (inklusive mänskligt liv) överhuvudtaget existerar, hur vi skiljer oss från djuren, och hur vi bör leva våra liv.

Dawkins och Dennetts korståg mot religionen

Under de senaste åren har det kommit en flod av ateistisk litteratur som gör anspråk på vetenskaplig auktoritet, särskilt utifrån darwinistiska evolutionsteorier, för att visa att det är irrationellt att tro på Gud. Titlarna på några av dessa böcker är avslöjande: The End of Faith av Sam Harris, Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomenon av Daniel Dennett, The God Delusion av Richard Dawkins och God: The Failed Hypothesis av Victor J. Stenger. De nya ateisterna skriver med en entusiasm som hos evangelister och religiösa predikanter när de sprider sitt ateistiska budskap.

Dessa författare är för det mesta överens om att hävda att evidens (dvs. skäl, fakta eller argument) i den naturvetenskapliga betydelsen, är den enda giltiga grunden för varje slags tro. Naturvetenskapen gör objektiva observationer med hjälp av våra mänskliga sinnen och instrument, den bygger modeller eller hypoteser för att förklara de observerade fenomen. Den prövar sedan hypoteserna genom att härleda konsekvenser och se om dessa kan verifieras eller falsifieras genom experiment. Alla fenomen i världen antas på så sätt kunna förklaras med hänvisning till inomvärldsliga krafter. Om Gud inte är en verifierbar hypotes som kan prövas med naturvetenskapliga metoder, hävdar de, finns heller ingen grund för religiös tro.

Richard Dawkins, en av de ledande språkrören för denna nya anti-religion, är representativ för gruppen. Alla bevis för Guds exi¬stens är ogiltiga, hävdar han, eftersom de bland andra svagheter lämnar frågan ”Vem skapade Gud?” obesvarad. ”Tro”, skriver han, ”är den stora undanflykten, den stora ursäkten för att undvika nödvändigheten av att tänka och att utvärdera bevis … Tro, i betydelsen övertygelse som inte är baserad på bevisade fakta, är den avgörande svagheten i varje religion.” Alldeles till sig av sin egen ideologi talar han om ”det religiöst indoktrinerade medvetandets enfald”. Han talar storstilat om att religionen ”nu helt har ersatts av vetenskapen” i sökandet efter förklaringar av vad mänskligt liv är och hur det universum som vi befinner oss i är uppbyggt.

Katoliker känner inte igen beskrivningen av tron

Dawkins beskrivning av religiös tro som ett irrationellt engagemang – som en tro utan skäl eller mot bättre vetande – framstår som konstig för en katolik. Första Vatikankonciliet (1869–1870) fördömde fideismen, läran om att tro och förnuft inte har med varandra att göra. Konciliet insisterade på att tron måste stå i samklang med förnuftet. Johannes Paulus II utvecklade samma tanke i sin encyklika Fides et Ratio [se Tro och förnuft, Katolska Bokförlaget, Uppsala 1999, övers. anm.] och påven Benedictus XVI vidhöll i sin akademiska föreläsning i Regensburg den 12 september 2006 [se Signum nr 7/2006, övers. anm.] den nödvändiga harmonin mellan tron och förnuftet. I detta sammanhang uppmanade han till ett återupptäckande av förnuftet i dess hela räckvidd, för att motverka den moderna vetenskapens tendens att begränsa det mänskliga förnuftet enbart till det empiriskt verifierbaras område.

Evolutionen som Guds verktyg – teistisk evolutionsteori

Katoliker som är experter inom biologins område intar olika ståndpunkter i evolutionsfrågan. Som jag har visat accepterar en grupp, genom att förklara evolutionen med slumpmässiga mutationer och survival of the fittest, den darwinistiska beskrivningen som riktig på en vetenskaplig nivå, medan man avvisar darwinismen som ett filosofiskt tolkningsschema för verkligheten i dess helhet. Denna första grupp hävdar att Gud, som från evighet ser evolutionens resultat, använder evolutionens naturliga process för att utföra sin plan med skapelsen. I Fred Hoyles’ [astronom, 1915–2001] efterföljd, talar vissa medlemmar i denna grupp om den ”antropiska principen”, som säger att universum är ”fininställt” från skapelsens första ögonblick för att möjliggöra uppkomsten av mänskligt liv.

Ett sentida exempel på denna uppfattning återfinns i Francis S. Collins bok från 2006, The Language of God. A Scientist Presents Evidence for Belief. Collins är en världsberömd expert inom genetik och mikrobiologi och uppfostrades utan någon som helst religiös tro, men blev kristen efter att ha avslutat sin utbildning inom kemi, biologi och medicin. Hans yrkeskunskaper inom dessa områden övertygade honom om att de mänskliga genernas och genomens skönhet och symmetri kraftfullt vittnar om en vis och kärleksfull skapare. Men Gud behöver inte, anser han, göra några särskilda ingrepp i evolutionen av den mänskliga kroppen. Collins förespråkar en teistisk evolutionsteori, som han kallar BioLogos-uppfattningen.

Även om Collins inte är katolik, hänvisar han uppskattande till Johannes Paulus II:s syn på evolutionen i dennes budskap till Påvliga vetenskapsakademien år 1996. Han bygger vidare på insikterna hos den anglikanske prästen Arthur Peacock, som bland annat har skrivit en bok med titeln Evolution: The Disguised Friend of Faith. Han citerar med tillfredsställelse president Bill Clintons ord, som vid ett firande i Vita Huset av The Human Genome Project i juni 2000 förklarade: ”Idag lär vi oss det språk med vilket Gud skapade liv. Vi vinner alltmer vördnad för komplexiteten, skönheten och undret i Guds mest gudomliga och heliga gåva.”

Den teistiska evolutionsteorin avstår, liksom darwinismen, från att hävda att det förekommer några gudomliga ingripanden i evolutionsprocessen. Den medger att uppkomsten av levande kroppar, inklusive den mänskliga, kan förklaras på den rent empiriska nivån utifrån slumpvisa mutationer och naturligt urval.

Den teistiska evolutionsteorin avvisar emellertid Dawkins och hans anhängares ateistiska slutsatser. De fysikaliska vetenskaperna är inte, hävdar den, den enda godtagbara källan till sanning och visshet. Vetenskapen har en verklig, men begränsad, kompetens. Den kan berätta en hel del för oss om de processer som kan observeras eller kontrolleras av sinnena och instrumenten, men den kan inte besvara de djupare frågor som rör tillvaron som helhet. Långt ifrån att kunna ersätta religionen förmår den heller inte att förklara vad som fick världen att bli till, inte heller vilken vår yttersta bestämmelse är, eller hur vi bör handla för att vara moraliska människor.

Den darwinistiska evolutionsteorins fördelar

Sett som vetenskapligt system har den darwinistiska evolutionsteorin ett antal tilltalande inslag. Dess stora fördel är dess enkelhet. Genom att ignorera de särskilda skillnaderna mellan olika slags varelser och för vilket ändamål dessa agerar, reducerar den darwinistiska evolutionsteorin hela evolutionsprocessen till materia och verkansorsaker. På sin egen nivå producerar den tänkbara förklaringar som många forskare finner tillfredsställande.

Intelligent design och ”luckornas Gud”

Trots dessa fördelar har den darwinistiska evolutionsteorin ännu inte segrat helt, inte ens bland forskarna. En inflytelserik grupp forskare stöder en teori som kallas intelligent design. Michael Behe, professor vid Lehigh University, hävdar att somliga levande organ är ”irreducibelt komplexa”. Han menar att de inte skulle kunna uppkomma enbart genom slumpvisa mutationer, eftersom ett sådant organ som endast hade några men inte alla essentiella egenskaper redan från sin uppkomst inte skulle kunna börja existera och heller inte därigenom kunna erhålla någon fördel som hjälper det att överleva. Det skulle exempelvis inte vara meningsfullt för pupillen att utvecklas om inte näthinnan fanns med, och det skulle vara meningslöst om det skulle finnas en näthinna utan pupill. Som ett illustrativt exempel på ett sådant irreducibelt komplext organ utpekar Behe det som kallas ett bakteriologiskt flagellum, en sinnrik anordning att simma med som vissa bakterier använder.

Här hamnar vi i en dispyt mellan mikrobiologer som jag inte tänker försöka avgöra. Till Behes och hans skolas favör skulle man kunna säga att möjligheten av plötsliga genomgripande förändringar orsakade av en högre intelligens inte kan uteslutas på förhand. Å andra sidan bör man heller inte bryta mot principen att Gud inte ingriper i världens ordning om det inte finns något särskilt nödvändigt skäl. Om exempelvis uppkoms¬ten av organ som bakteriologiskt flagellum kan förklaras genom gradvis ackumulering av mindre slumpvisa variationer, bör den darwinistiska förklaringen ha företräde. Rent pragmatiskt är det dessutom oförsiktigt att bygga sin argumentation för tron på sådant som vetenskapen kanske ännu inte kan förklara idag. Historien lär oss att ”luckornas Gud” [God of the gaps] ofta visar sig vara en illusion.

Biologins lagar och mekanikens

Den darwinistiska evolutionsteorin kritiseras också av en tredje grupp, en som inkluderar filosofer som Michael Polanyi [1891–1976], vilka lutar sig mot Henri Bergsons och Teilhard de Chardins arbeten. Filosofer med den här inriktningen, bortsett från deras inbördes olikheter, är överens om att biologiska organismer inte enbart kan förstås utifrån mekaniska lagar. Biologins lagar är, utan att i något avseende motsäga fysikens och kemins, mer komplexa. Levande organismers beteende kan inte förklaras utan hänsyn till deras strävan efter liv och växt. Växter avslöjar sin inneboende strävan att leva och växa genom att sträcka sig mot solljus och näring. Denna inre finalitet gör dem kapabla till framgång eller misslyckande på ett sätt som stenar och mineraler inte är. På grund av den ontologiska avgrund som skiljer det levande från det icke-levande, kan livets uppkomst inte förklaras enbart på grundval av mekaniska principer.

I samklang med detta sätt att tänka hävdar den engelske teoretiske fysikern John Polkinghorne att den darwinistiska evolutionsteorin inte kan förklara varför flercelliga växter och djur uppstår, när encelliga organismer tycks anpassa sig till omgivning tämligen väl. Det finns tydligen i universum en drivkraft mot högre och mer komplexa former. Professor John F. Haught vid Georgetownuniversitetet i Washington D.C. noterade nyligen, i ett försvar för samma åsikt, att naturvetenskapen får fram exakta resultat genom att enbart hålla sig till mätbara fenomen och utesluta djupare frågor om mening och avsikt. Därigenom bortser man från subjektivitet, känsla och inre drivkrafter, vilka alla är oumbärliga för en fullständig förståelse av tillvaron. Materialistisk darwinism kan inte förklara varför universum ger upphov till subjektivitet, känsla och inre drivkrafter.

Formorsakens förklarande kraft

Den thomistiske filosofen Etienne Gilson [1884–1978] hävdar i sin bok From Aristotle to Darwin and Back Again från 1971 att Francis Bacon och andra gjorde sig skyldiga till ett filosofiskt felslut när de uteslöt två av Aristoteles fyra orsaker från vetenskapens område. De försökte att förklara allting mekanistiskt genom att endast hänvisa till materiella och verkande orsaker och bortse från form- och finalorsaker.

Utan formorsaken skulle det bli omöjligt att redogöra för enheten och den särskilda identiteten hos någon substans eller något väsen. Hos människan är det själen som gör organismen till en unik enhet och skänker den dess mänskliga karaktär. När de materiella komponenterna sönderfaller går också formen förlorad och kroppen upphör att vara en mänsklig kropp. Det skulle därför vara meningslöst att försöka definiera människor enbart i termer av deras kroppsliga komponenter.

Finala orsakssammanhang är särskilt viktiga inom de levande organismernas sfär. Kroppsorganen hos djur och männi¬skor är inte begripliga utan beskrivning av deras syfte eller finalitet. Hjärnan är inte begriplig utan hänvisning till tankeförmågan, som är dess syfte, inte heller är ögat begripligt utan hänvisning till synfunktionen.

Dessa tre tankeströmningar är alla användbara inom ramen för en kristen naturfilosofi. Även om jag själv lutar åt den tredje varianten, så konstaterar jag att det också finns mycket kompetenta personer som bekänner sig till teistisk darwinism respektive intelligent design. Alla dessa tre kristna perspektiv på evolutionen bejakar att Gud spelar en avgörande roll i processen, men de uppfattar Guds roll på olika sätt.

Enligt den teistiska darwinismen initierar Gud processen genom att från skapelsens första ögonblick (Big Bang) frambringa materien och de element som gradvis kommer att utvecklas till växter, djur och slutligen till mänskligt liv på den här jorden och kanske också på andra ställen i universum.

Enligt intelligent design sker inte utvecklingen utan gudomliga ingripanden på vissa nivåer, genom frambringandet av så kallade irreducibelt komplexa organ.

Enligt det teleologiska synsättet däremot beror evolutionens inneboende drivkraft och dess utveckling mot allt högre existensformer på Guds dynamiska närvaro i sin skapelse. Många anhängare av denna tankeströmning skulle säga att övergången från fysisk-kemisk existens till biologiskt liv och de vidare övergångarna till djurliv och mänskligt liv, kräver ytterligare akter av gudomligt skapande.

En stor del av vetenskapssamhället motsätter sig starkt varje teori som skulle inkludera Gud i evolutionsprocessen, så som den andra och tredje teorin gör. Kristna darwinister riskerar ibland att gå sina ateistiska kollegor tillmötes alltför långt. De kan vara överdrivet inställda på att medge att hela utvecklingsprocessen sker utan inblandning av någon högre verkande kraft. Det är teologernas sak att fråga sig om det är i sin ordning att bannlysa Gud från hans egen skapelse på detta sätt.

Deismen

För flera hundra år sedan hävdade en grupp filosofer som kallas deister uppfattningen att Gud skapade universum och i samma ögonblick upphörde att ha något fortsatt inflytande. De flesta kristna sade bestämt nej till detta och hävdade att Gud fortsätter att handla i historien. Under seklernas gång gav han profeterna uppenbarelser, utförde han mirakler, sände han sin egen Son att bli männi¬ska, uppväckte han Jesus från de döda. Om Gud är så aktiv i den övernaturliga ordningen och framkallar verkningar som är offentligt observerbara, då är det svårt att principiellt helt utesluta ingripanden i evolutionsprocessen. Varför skulle Gud vara förmögen att skapa världen ur intet men sedan oförmögen att handla inom den värld han har skapat? Tendensen idag är att säga att skapelsen inte var fullständig vid universums början utan att den fortsätter under det att universum utvecklas i komplexitet.

Philip E. Johnson, ledare inom intelligent design-rörelsen, har anklagat kristna darwinister för att ha hemfallit åt en moderniserad deism, som fördriver Gud ”till skuggriket före Big Bang”, där han ”inte får göra något som kan orsaka problem mellan teister och naturalistiska vetenskapsmän”.

Gud har skapat själen – hur är det med kroppen?

Den katolska kyrkan har konsekvent hävdat att människans andliga själ inte är ett resultat av någon biologisk orsak utan att den är omedelbart skapad av Gud. Denna lära väc¬ker frågan om inte Gud med nödvändighet är involverad i utformandet av den mänskliga kroppen, eftersom den mänskliga kroppen blir till i och med att själen ingjuts. Den mänskliga själens uppkomst gör kroppen till en pendang till själen och därmed mänsklig. Även om det är svårt för forskarna att ange en bestämd tidpunkt när den antropoida kroppen blev en mänsklig kropp, skulle det likväl vara absurt att hävda att exempelvis schimpansen har en kropp som är helt identisk med den mänskliga.

Vägar till tro

Ateistiska scientister skriver ofta som om det enda giltiga sättet att resonera är som följer: att göra precisa observationer genom mätningar av fenomen, att uppställa hypoteser för att redovisa beläggen och att därefter bekräfta eller falsifiera hypoteserna genom experiment. Jag har svårt att föreställa mig någon som den vägen kommer till tro på Gud.

det är naturligtvis sant att naturens skönhet ofta har fått människor att tro på Gud som skapare. Guds eviga makt och majestät är uppenbar för alla genom tingen som Gud har gjort, säger S:t Paulus. För folket i Lystra förkunnade Paulus att Gud lämnat vittnesbörd om att han finns, ”från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje” [Apg 14:17]. Kristna filosofer har utformat rigorösa argument baserade på dessa spontana insikter, men dessa argument bygger inte på modern vetenskaplig metod.

det kan vara intressant att veta att den framstående biologen Francis Collins kom till tro på Gud inte så mycket genom att betrakta skapelsens skönhet och ordning – hur imponerande den än må vara – utan som ett resultat av en moralisk och religiös erfarenhet. Hans läsning av C.S. Lewis övertygade honom om att det finns en högre morallag som vi ovillkorligen är underkastade och att det enda tänkbara upphovet till denna lag är en personlig Gud. Lewis lärde honom också att lita på den naturliga instinkt med vilken det mänskliga hjärtat oundvikligen sträc¬ker sig mot det oändliga och det gudomliga. Varje annat naturligt begär – exempelvis de efter mat, sex och kunskap – har ett verkligt objekt. Varför skulle då den starka längtan efter Gud vara ett undantag?

Att tro på Gud är naturligt och tron kan bekräftas genom filosofiska bevis. Ändå misstänker jag att kristna i allmänhet inte tror på Gud på grund av dessa bevis utan snarare därför att de vördar Jesu person, som undervisar oss om Gud genom sina ord och handlingar. Det är ju inte möjligt att vara en Jesu efterföljare och samtidigt vara ateist.

Ateisternas bristande kunskaper om de troendes andliga erfarenheter

Scientister som Dawkins, Harris och Stenger verkar veta väldigt lite om de troendes andliga erfarenheter. Som Terry Eagleton skriver i sin recension av Dawkins bok The God Delusion: ”Föreställ er någon som talar om biologi och vars enda kunskap är The Book of British Birds och ni får en ungefärlig uppfattning om hur det känns att läsa det Richard Dawkin skriver om teologi … Om inbitna rationalister som Dawkins blev ombedda att uttala sig om Sydafrikas geopolitik, skulle de utan tvivel sätta sig in i frågan så ordentligt de bara kunde. När det däremot handlar om teologi, då duger vilken gammal lumpen parodi som helst.”

Somliga av dagens naturvetenskapliga ateister är så uppfyllda av metodologin inom sin egen disciplin att de tror att denna metod är den enda sättet att lösa varje slags problem. Men det krävs andra metoder för att hantera frågor av annat slag. Naturvetenskap och teknologi (naturvetenskapens avkomma) är fullständigt olämpliga inom moralens område. Samtidigt som naturvetenskap och teknologi ökar den mänskliga makten oerhört, är denna makt ambivalent. Den kan resultera i gott eller ont; samma uppfinningar kan användas konstruktivt eller destruktivt.

När naturvetenskapen får övertaget tenderar den att göra allt som ligger inom dess förmåga, utan hänsyn till moraliska restriktioner. Som vi har sett under senare generationer har teknologi som inte kontrollerats av moraliska måttstockar hemsökt världen med en aldrig tidigare skådad fasa. Att skilja mellan rätt och felaktig maktutövning och att motivera människor att handla rätt, även när det inte passar deras bekvämlighet, kräver en återgång till moraliska och religiösa normer. Samvetets bud visar tydligt att vi inte kan undfly en högre lag som kräver av oss att vi beter oss på ett visst sätt och som förklarar oss skyldiga om vi inte lyder den. Att vända sig till naturvetenskapen för att få veta något om denna högre lag skulle vara meningslöst.

Religionens överlevnadsvärde enligt darwinistisk teori

Några evolutionsteoretiker säger att moral och religion uppstår, utvecklas och består i enlighet med darwinistiska principer. Religionen har, säger de, ett överlevnadsvärde för individer och samhällen. Men detta så kallade överlevnadsvärde, även om det skulle vara verkligt, säger oss ingen¬ting om sanningen eller falskheten i något enda moraliskt eller religiöst system. Eftersom frågor av detta högre slag inte kan be¬svaras av naturvetenskapen har filosofin och teologin fortfarande en avgörande roll att spela.

Justin Barret, en evolutionspsykolog som är verksam i Oxford, är också praktiserande kristen. Han tror att en allvetande, allsmäktig och fullkomligt god Gud utformade människorna till att stå i ett kärleksförhållande till honom och till varandra. ”Varför skulle inte Gud formge oss på ett sådant sätt så att vi uppfattar tron på en gudom som helt naturlig?” Även om dessa mentala fenomen kan förklaras vetenskapligt, innebär inte den psykologiska förklaringen att vi måste sluta tro. ”Anta att vetenskapen lägger fram en övertygande förklaring till varför jag tror att min fru älskar mig”, skriver han, ”ska jag då sluta tro att hon gör det?”

En metafysiskt grundad syn på mänsklig kunskap kan föra oss vidare i sökandet efter en religiös sanning. Den kan ge oss skäl för att anse att den naturliga böjelsen att tro på Gud, som är tydlig bland alla folk, inte exi¬sterar förgäves. Biologi och psykologi kan undersöka fenomenen så att säga i ett perspektiv underifrån. Men teologin ser dem uppifrån, som ett verk av Gud, som kallar oss till sig i djupet av vår varelse. Vi är, så att säga, programmerade att söka evigt liv i gemenskap med Gud, det personliga upphovet och målet för allt som är sant och gott. Detta naturliga begär att skåda honom, även om det kan hållas tillbaka under en tid, kan inte utrotas.

Naturvetenskapen kan sprida ljus över de naturliga processerna och kan kraftigt öka människans makt över naturen. Använd på rätt sätt kan naturvetenskapen påtagligt förbättra förutsättningarna för livet här på jorden. Framtida vetenskapliga upptäckter om evolutionen kommer förmodligen också att berika religionen och teologin, eftersom Gud uppenbarar sig själv genom naturens bok liksom genom frälsningshistorien. Vetenskapen, däremot, gör oss en björntjänst när den hävdar att den är den enda giltiga kunskapsformen och tränger undan den estetiska, den interpersonella, den filosofiska och den religiösa kunskapen.

De senaste utbrotten av ateistisk scientism är ett olycksbådande tecken. Om de inte utmanas kan denna arrogans leda till ett återupptagande av den vettlösa krigföringen mellan vetenskap och religion som härjade under 1800-talet och på så sätt undergräva harmonin mellan de olika typer av kunskap som gemensamt har lagt grunden för vår västerländska civilisation. I motsats till detta kan den sorts dialog mellan evolutionsteorin och teologin som påven Johannes Paulus II förordade övervinna främlingskapet och leda till verkliga framsteg för både vetenskap och religion.

Översättning: Per Lindqvist

Kardinal Avery Dulles innehade vid slutet av sitt liv Laurenc J. McGinley-professuren i Religion and Society vid Fordham University.

Artikeln var ursprungligen publicerad i First Things oktobernummer 2007.