Gudaföderskan i ortodox tradition

Gudaföderskan, Jungfru Maria, är en gestalt som är viktig för den ortodoxa och särskilt den rysk﷓ortodoxa kulturen. Hon finns som en andlig verklighet, som en bild och som en metafor till hjälp för bön, kontemplation, argumentation och självförståelse. Jag vill här framför allt använda mig av den ortodoxa hymnografin för att ge en uppfattning av Mariakulten i den ortodoxa kulturen och framför allt i Ryssland. Ett studium av innehållet i denna föreställningsvärld kan måhända också bidra till förståelsen av det ryska i all dess komplexitet. Min synpunkt är kulturhistorikerns och inte den ortodoxa teologens.

Paradoxens och den mystiska erfarenhetens Gudsmoder

Theotokos, Gudaföderska, kallas ofta jungfru Maria i ortodoxt språkbruk, ett namn som tilldelades henne vid kyrkomötet i Efesos år 431. Maria födde ett gossebarn som samtidigt är Gud, det är en paradox som östkyrkan ständigt erinrar sig, en paradox som finns i själva hennes namn. Gud föds inte, han finns från begynnelsen men samtidigt föds han av en jordisk kvinna. Theotokos kallas också ofta Gudsmoder i ortodox fromhet och kanske först i tredje hand Jungfru Maria.

Marias storslagna namn Theotokos gör att man ofta skildrar henne som en drottning i ikonmåleri och hymnografi. På julikonen, till exempel, ligger Gudsmodern på en purpurfärgad madrass likt en bysantinsk kejsarinna mitt i ett bergigt öde landskap framför stallet. Det vilda förstärks av att stallet är en grotta och inte ett uppbyggt hus. Så ser ju stallet också ofta ut i medeltida konst i Västeuropa. Maria är kejsarinna och enkel flicka på samma gång och i samma motiv. I Romanos julkontakion från 500﷓talet blir stallet till ett hov och Maria iklädes en huvudroll i handlingen. (Kontakion är en av den tidiga östkyrkans viktigaste hymngenrer. I omkring 25 hymner skildras den religiösa händelsen på ett livfullt sätt, ofta med hjälp av dialog):

En jungfru föder i denna dag den översinnlige.

Och jorden bjuder ett stall till behag för den ouppnåelige. Änglar och herdar höja hans liv med jubelljud.

Vismän bilda hans hov i kungaskrud.

Ty oss är givet i denna dag ett nyfött barn av evighet Gud.

Till Betlehem! Där öppnas oss ett Eden,

vars frukt skall läska oss på vandringsleden.

Förborgat i ett skjul är paradiset!

Där sprang en telning ur det torra riset

– där står i dag Försoningen i blom.

Där är den brunn som aldrig rinner tom,

Det vatten som kung David eftertrått.

Där stillar jungfrun som ett barn har fått

den törst som Adams släkt och David led.

Det stall som skänkte oss av jungfruns kved

Ett nyfött barn, av evighet Gud!

översättning hjalmar gullberg

Den bysantinska hymnografin och ikonografin återkommer ständigt till detta under – flickan som föder ett gossebarn som också är Gud, Marias sköte som blir vidare än himlarna, men som samtidigt förblir en livmoder. Gudsmodern blir ett med kosmos, ett faktum som både samverkar med och står i motsats till en intim mänsklig nivå. Denna motsats är kanske den allra viktigaste i den ortodoxa hymnografin. Många nivåer däremellan av vardagsliv och samhällsliv saknas däremot i den ortodoxa föreställningsvärlden. Vi möter aldrig Maria i vardagsgöromål eller enbart i rollen som en ung kvinna. Mötet mellan den mänskliga och den kosmiska nivån är både hisnande och överväldigande i den ortodoxa hymnografin, som i denna hymn vilken sjungs vid intåget med brödet och vinet under den särskilt högtidliga Basiliusliturgin:

Över dig, Benådade,

glädjer sig hela skapelsen,

änglarnas skara

0ch människornas släkte,

Du helgade tempel

och ordets paradis,

jungfrurnas stolthet

Du från vilken Gud

blev kött och blev ett barn,

vår Gud som var till före tiden.

ty han gjorde ditt sköte till en tron

och din livmoder vidare än himlarna.

över Dig, Benådade,

glädjer sig hela skapelsen,

Ära vare Dig.

Samtidigt som Maria förkroppsligar denna paradox är Maria också övervinnandet av denna motsats, i henne finns själva gränsen mellan himmel och jord, men också upphävandet av denna gräns. Som Gregorios Palamas (1296–1359), en av den ortodoxa kyrkans stora teologer, har uttryckt det:

Jungfrun ensam dväljs på gränsen mellan skapat och oskapat, och de som känner Gud känner också i henne det oändligas boning.

Gudsmodern står på tröskeln mellan himmel och jord. Därför symboliserar hon också kyrkan, precis som i väst. Gudsmodern är vacker, det är ett av hennes epitet. Hon förkroppsligar här den ortodoxa traditionens och särskilt den ryska tankens starka estetisering av tron. Vi möter den också starkt i senbysantinsk tid som i denna predikan av Gregorios Palamas:

Det var nödvändigt att hon som skulle föda den skönaste av alla människobarn själv var beundransvärt skön.

Den jordiska och den himmelska skönheten förenas i Gudsmoderns gestalt.

Gudsmodern är en människa, men hon står samtidigt över alla änglarna i sin härlighet, som det heter i en av hymnerna i nattvardsgudstjänsten:

Sannerligen är det tillbörligt

att prisa Dig salig, o Gudaföderska,

Du evigt saliga och helt otadliga,

Du vår Guds Moder,

ärorikare än kerubim

och utan jämförelse mer prisad än serafim,

Du som utan att förtäras födde Gud, Ordet;

Du som är Gudaföderska, vi prisa Dig.

översättning: kristoffer klasson

I varje nattvardsgudstjänst framstår Maria som en gestalt högre än ärkeänglarna, en människa kan bli mer än en ängel. Den rysk-amerikanske ortodoxe teologen John Meyendorff sammanfattar det teologiska innehållet i denna hymn i sin bok Bysantinsk teologi: ”vilken heder större än denna kan komma en människa till del? Kan det finnas en klarare grund för en kristen, teocentrisk antropologi?”

Gudsmoderskulten står också för en särskild kvinnlig tillbedjan. Det är framför allt de troende kvinnorna som vänder sig till henne. Hon blir för dem ett särskilt mönster att följa. Som den ryske prästen och religionsfilosofen Sergej Bulgakov skriver: ”I Gudsmoderns person förverkligas gudssonskapet för hela den kvinnliga delen av människosläktet, det som på mänskligt språk skulle kunna kallas gudsdotterskap.”

Bönens och den mystiska erfarenhetens Gudsmoder

Maria är samtidigt gudalik och mänsklighetens företrädare inför Gud. I en av de vanligaste sammansättningarna av ikoner, triptyken kallad De-esis, Bönfallande, syns Kristus tronande omgiven av Gudsmodern på ena sidan och Johannes Döparen på den andra och sedan olika helgon på var sin sida av Kristus. Hon finns här som mänsklighetens advokat och medlerska inför Kristi tron på yttersta domen. På ikonerna föreställande apokalypsen sitter Gudsmodern som en stillsam trösterska mitt i all dramatik och fasa.

Den medeltida ortodoxa apokryfen ”Gudsmoderns vandring bland plågorna” berättar om hur Gudsmodern gör en rundvandring i helvetet beledsagad av en ärkeängel. Det är ett liknande motiv som i Dantes Divina commedia, men flera hundra år före Dante. Maria vill få veta om syndarnas öde. De plågor hon ser är så fasansfulla så hon ber Herren att ge dem nåd. Herren bestämmer att alla syndare utom de som plågat hans son till döds skall ha permission från sina plågor från påsk till pingst varje år.

Gudsmodern får uttrycka den ortodoxa traditionens längtan efter att också minska syndarnas lidande, något som blir särskilt aktuellt i en tradition som saknar föreställning om skärseld. I den ortodoxa läran finns bara himmel och helvete och inget däremellan. Den ortodoxa tanken leder ofta till spekulationer om allas upprättelse, om apokatastasis, att alla blir frälsta och att helvetet är tomt, en tanke som östkyrkans fäder flera gånger emellertid förklarat vara kättersk. Ingen uttrycker denna längtan efter allas återupprättelse bättre än Gudsmodern.

De ryska helgonen möter Gudsmodern i sina fromma syner. Dessa uppenbarelser är höjdpunkten i deras helgonlegender. Rysslands nationalhelgon Sergij från Radonezj (från 1300-talet) mötte Gudsmodern när han sjöng Akathistoshymnen. Legenden berättar:

Och sedan hördes en röst: Den allrarenaste kommer. Och ett stort ljus omgav helgonet, starkare än den skinande solen, och sedan ser han den allrarenaste med två av apostlarna, Petrus och Johannes, skinande i ett outsägligt ljus. Och när helgonet fått se detta ljus föll han ned och kunde inte stå ut med det olidligt starka ljuset.

Outsägligt ljus, det är den ortodoxa mystikens kanske viktigaste begrepp, det är det ljus asketen erfar under sin kontemplativa bön. Sergijs vision påminner om Kristi förklaring – när Kristus omgavs av ett strålande ljus på berget, dit han gått med tre av sina lärjungar. På samma sätt som Kristi sanna identitet uppenbaras på Kristi förklaring, röjs Gudsmoderns identitet i detta avsnitt av vitan genom en röst. Jungfru Maria omges av Petrus och Johannes medan Kristus omgavs av Moses och Elias på berget. Två av lärjungarna från Kristi förklaring, Petrus och Johannes, uppenbarar sig också i Sergijs vision. Men vad som är viktigt är här att Gudsmodern ersatt Kristus i Sergijs möte med det gudomliga ljuset. Gudsmodern framstår här som förmedlare mellan himmel och jord och förknippad just med en ljusvision eller rättare sagt ljusvisionernas ljusvision, Kristus på berget Tabor.

De ortodoxa hymnerna och ikonerna tillägnade Gudsmodern ser henne som samtidigt en del av och delaktig i Guds frälsningsverk. Liksom Kristus är den andre Adam som upprättar världen är Maria en andra Eva som ställer till rätta den synd som kom till världen genom kvinnan: Fröjda Dig, härskarinna, fröjda Dig, allraheligaste, fröjda Dig, Du Guds kärl, fröjda Dig, ljusets hållare, Adams återlösning och Evas förlossning, heliga berg, strålande helgedom och odödlighetens brudgemak.

I böneliv och fromhet intar Gudsmodern ofta samma plats som Kristus. I lära och teologi är så naturligtvis inte fallet. I bönegudstjänsterna till henne heter det: ”Heliga Gudsmoder, fräls oss”. Andemeningen är att Gudaföderskan frälser genom sina förmedlande böner till Herren, men denna fortsättning underförstås endast i bönegudstjänsten, vilket leder tanken till att hon själv har en frälsande kraft. Sergej Bulgakov menar att hon genom den nåd som vederfarits henne är gudalik: ”Gudsmodern är inte Gud till väsendet, hur helt och fullständigt hennes gudomliggörande än är, utan genom nåden”.

Den brinnande bönen till Gudaföderskan är en viktig del, ja kanske för många troende den viktigaste delen av bönelivet. I den mycket älskade allmänna bönegudstjänsten till Maria ber den troende:

Må vi ivrigt hasta fram till Gudaföderskan:

syndare och ödmjuka och låt oss nedfalla i ånger, ropandes ur själens djup,

härskarinna förbarma dig över oss och hjälp oss,

skynda dig, vi förgås av våra felstegs mångfald, sänd inte bort dina tjänare tomhänta,

ty vi har dig som vårt enda hopp.

De troende ber till Gudsmodern, samtidigt som hon av de ortodoxa asketerna ses som den fullkomliga bedjerskan, som genom sina böner gav plats åt det verkliga och bokstavliga Gudsmottagandet i sitt inre.

Umilenie

Det finns i den ortodoxa föreställningen om Gudsmodern både en teologisk sida och en intimt mänsklig. Det kan vi se uttryckt i de två vanligaste Gudsmodersikonerna: Vägviserskan (Hodigitria) och Ömhetens Gudsmoder (Eleousa, på kyrkoslaviska och ryska Umilenie). I Vägviserskan visar Gudsmodern med sin hand på Jesusbarnet i hennes famn, att han är vägen. Jesusbarnet håller en bokrulle i handen, symbolen för att han är Logos, Ordet. Det är en teologisk ikon som framhåller att Kristus är frälsaren och att Maria är Theotokos, Gudaföderska, men det finns nästan inget av moder-barnrelation i motivet. Det finns något avmätt och strängt över hela motivet. Det är teologiskt.

Den andra typen, Ömhetens Gudsmoder, Umilenie, en ikon som skapades i Bysans på 1100-talet, visar däremot en öm relation mellan Moder och Barn. Den mest berömda av alla Ömhetens Gudsmoder är Gudsmodern från Vladimir, en bysantinsk ikon som kom till Ryssland på 1100-talet, först till Vladimir och som sedan fördes till Moskva.

Många av den ortodoxa kyrkans hymner uttrycker denna innerliga Mariafromhet. Denna ömhet framhäver modersrollen och det finns till och med ikoner med ett diande Jesusbarn. Modersmjölken blir ett ofta återkommande motiv i hymnerna. Gudsmodern som föder Jesus blir inte bara berättelsen om Guds unika människoblivande utan får också bli en urbild för varje födelse.

Innerligheten som uttrycktes i denna ikon var ny för Bysans vid denna tid och kom sedan att bli ett mycket viktigt inslag i rysk fromhet. Denna särskilda känslosamhet har ibland uppfattats som ett särskilt ryskt karaktärsdrag, som en av den ryska själens viktigaste beståndsdelar. Ömhetens Gudsmoder förknippades sedan med 1800-talets romantiska föreställningar om Maria, bokmärkenas Maria.

Umilenie är alltså beteckningen för Gudsmoderikonen fylld av innerlighet och moderskänslor. Umilenie kom också i den fornryska andligheten att beteckna det tillstånd som asketerna uppnådde under sina kontemplativa böner. Kirill från Belozersk, ett annat av de stora ryska helgonen, bad inte asketernas traditionella Jesusbön, utan en bön till Gudsmodern, när han lämnat klostrets praktiska liv för att ägna sig helt åt askes: ”Sedan uppstod en önskan hos honom att lämna klostrets kök för att genom tigandet i cellen samla mera umilenie. Och han bad Den allrarenaste att ge honom umilenie som han hade haft tidigare.”

Tigandet innebär här inte att Kirill inte talar med de andra munkarna utan är en term för dåtidens asketiska praktik, det som på grekiska kallas hesychasm. Det var en bönelära och en andlig skola för munkarna som innebar särskilda regler för fasta och böneteknik. För Kirill är umilenie ett lika viktigt begrepp som asketernas apatheia, besstrastie, lidelsesfrihet som annars är det vanliga ordet för det tillstånd den bedjande inträder i under sina kontemplativa övningar.

Umilenie används på kyrkoslaviska som översättning av en hel rad olika grekiska begrepp, till exempel för sjunde steget i Johannes Klimakos Stegen, penthos, sorg, liksom också kanlanyxeos, ånger och eleousa, barmhärtighet. Detta sammanfall av dessa grekiska ord vid översättning till kyrkoslaviska leder till formandet av ett särskilt umilenie-begrepp på kyrkoslaviska, ett begrepp som förknippas med Gudsmodern, och som blir ett särskilt ryskt bidrag till den kristna asketiska terminologin. Den ryska askesen söker sin förtröstan hos Gudsmodern mycket mer än Bysans heliga män och kvinnor.

De båda ikontyperna, Hodigitria/Vägviserskan och Eleousa/Umilenie/Ömheten visar något av motsägelsefullheten i den ryska Mariafromheten.

Moder och Jungfru

Särskilt i rysk tradition förknippas Gudsmodern med gamla föreställningar om Jorden som en modersgestalt, Modern – den fuktiga jorden. I Gudsmodersfromheten kunde hedniska föreställningar kristnas och kristna föreställningar få ett ännu mera komplext innehåll. Gudsmoderns knytning till fruktbarhetsföreställningar finns emellertid redan i den bysantinska traditionen, vilket framgår till exempel i denna hymn tillägnad Theotokos födelse. Det handlar här, liksom i berättelsen om Abraham och Sara i Gamla testamentet, om barnlöshetens plåga och glädjen över budskapet om att ett efterlängtat barn skall födas:

Marken som tidigare var ofruktbar

föder en fruktbar jord,

och ger mjölk åt den heliga frukten

från hennes ofruktsamma sköte.

Fruktansvärda under:

han som uppehåller vårt liv, hon som mottog i sin kropp himmelens bröd,

diar vid sin moders bröst.

En av gestalterna i Dostojevskijs roman Onda andar sammanfattar denna nära förbindelse mellan Mariakult och dyrkan av jorden, som finns i den rysk-ortodoxa traditionen:

Hon är den stora modern, människornas hopp. Guds moder är den rena jorden och där finner människan sin stora glädje. Och varje jordisk sorg och varje jordisk tår är en glädje för oss; och när du vattnar jorden under dig med tårar till ett djup av en halv aln skall du genast finna glädje i allt. Och ingen sorg skall mera finnas för dig, ty detta är profetens ord.

Marias föräldrar, Joakim och Anna är viktiga gestalter i hymnografin och ikonografin tillägnad Gudsmoderns födelse. Ikonen som visar dem föreställer deras omfamning utanför Jerusalems port när de rusar varandra till mötes för att berätta att de var och en på sitt håll fått en uppenbarelse från en ängel att de skall få sitt efterlängtade barn. Ibland ser man dem också kyssas, ett av de få tillfällen då sådan närhet skildras i ikonmåleriet. Det är en ikon som likt hymnografin är ett moderskapets och barnafödandets lov:

Ofruktsam, barnlös må Anna

idag glädjestrålande klappa i händerna.

Må det jordiska bära ljus.

Må konungarna dansa.

Må prästerna fröjda sig i sina lovprisningar,

och må hela världen ställa till fest.

Ty se drottningen och Faderns oförvitliga brud av Jesse rot har slagit ut.

Ej längre skall kvinnorna föda barn i sorg,

ty glädjen har blommat fram,

och livet har fått ny gestalt för alla människor på jorden.

Ej längre avvisas Joakims gåvor.

Ty Annas klagan har förvandlats till glädje

och hon säger: Gläd er med mig hela utvalda Israel,

ty idag har Herren givit mig sin härlighets levande palats

till gemensam fröjd och glädje och frälsning för själarna.

Marias jungfrufödelse blir inte i den ortodoxa hymnografin (utom i undantagsfall) ett ringaktande av förbindelsen mellan man och kvinna. Det är undret i sig som är det viktiga, påpekar Sima, en av gestalterna i Boris Pasternaks roman Doktor Zjivago. I en analys av den i den för ortodoxa kyrkan så viktiga typologiska bibeltolkningen där Kristi födelse jämförs med judarnas övergång av Röda havet säger hon:

Havet blev på nytt oframkomligt och jungfrun förblev orörd: I det andra fallet ger en flicka – en högst vanlig figur, som den antika världen inte skulle ha ägnat någon uppmärksamhet – i hemlighet och i skymundan livet åt ett gossebarn, föder livet till världen, livets under, allas liv, ”Livet för alla”, som han sedan skulle kallas. Hennes barnafödande är inte bara illegitimt ur de skriftlärdas synpunkt, utomäktenskapligt. Det strider också mot naturens lagar. Flickan föder inte bara i kraft av nödvändigheten utan genom ett under, genom inspiration. Det är på samma inspiration som evangeliet vill bygga upp livet, när det i strid mot varje form av tvång ställer undantaget mot det vanliga och helgen mot vardagarna.

Den ortodoxa traditionens djupsinniga spekulationer om Gudsmodersgestalten gjorde det sedan naturligt för sekelskiftets ryska filosofer av den symbolistiska skolan att förena ortodox och särskilt rysk Mariafromhet med romantiska spekulationer om det evigt kvinnliga och olika visioner om tillvarons enhet och helhet. Den störste av dessa filosofer, Vladimir Solovjov, utarbetade i slutet av 1800-talet föreställningen om den gudomliga visheten, Sofia, en kvinnlig förenande kraft i tillvaron, en kraft som sammanlänkar Gud och människa, himmel och jord, människa med människa, natur och människa. Mariakulten var här den ryska grunden till denna föreställning. De två filosoferna och tillika ortodoxa prästerna Pavel Florenskij och Sergej Bulgakov utarbetade denna tanke om den gudomliga visheten i början av 1900-talet till en lära som till slut kom att bannlysas av den ryska ortodoxa kyrkan, när den kunde tolkas så att de två teologerna menade att det fanns en fjärde kvinnlig hypostas i Treenigheten – Sofia. Den folkliga fromheten liksom sekelskiftets tänkare, påverkade av den litterära symbolismen, sökte i Mariagestalten ett kvinnligt drag i gudomen.

Det är därför som den store ryske poeten Alexander Blok (1880–1921) kunde med en sådan lätthet förena ikonernas Gudsmoder med den personifierade kvinnliga visheten, musan och sitt eget sökande efter mänsklig kärlek. Själva kulturtraditionen gav förutsättningar för en sådan tolkning:

På templets portar jag gläntar,

mina enkla böner jag ber.

Den sköna damen jag väntar

I helgonlampornas sken.

Vid portens gnissel jag ryser.

Pelarskuggan fläktar så kallt.

Men i mitt ansikte lyser

hennes bild, hennes drömda gestalt.

Så sköna är silverbeslagen

kring Kvinnan, Evig och Öm!

Där uppe svävar kring taken

leende, saga och dröm.

Heliga, ljuvt brinner ljuset.

Dina drag är så tröstrika nu!

Jag hör inte sorlet och bruset,

men jag tror: att den Ljuva är – Du.

överersättning: nils åke nilsson

Marias tre roller

Maria är Guds moder. Samtidigt är hon Guds brud. I den ortodoxa ikonografin framstår hon dessutom som Kristi dotter, nämligen i det ikonmotiv som kallas Gudsmoderns avsomnande (en parallell till den katolska kyrkans helg Marie himmelsfärd). På denna bild ser man den döda Gudsmodern och ovanför henne i en mandelgloria Kristus hållande Marias själ som ett litet barn. Det är en omvändning av motivet på Gudsmoderikonerna. Här syns inte längre Maria med Jesusbarnet utan Jesus med Mariabarnet. Som Julia Kristeva har påpekat så innesluter den ortodoxa Gudsmodern alla tre kvinnorollerna: moder, hustru och dotter. Mariabilden i den ortodoxa kyrkan är ytterst mångfacetterad och får spegla människan och hennes förhållande till Gud, till sig själv och till sin nästa på ett mångfaldigt sätt.

Lidande och uppståndelse

Maria finns med vid korset och vid Kristi gravläggning. Kristi död och begravning skildras liturgiskt i den ortodoxa kyrkan som en symbolisk begravning av Kristus på långfredagen. Istället för kista med en död används en tygikon, en sindon, på slaviska plasjtjanitsa, som föreställer den döde Kristus vars huvud vilar i Marias armar. Det är en motsvarighet till västkyrkans Pietá-motiv.

Många av de hymner som sjungs under långfredagen uttrycker Marias sorg och med den alla människors sorg över den döde Kristus och en allmänmänsklig sorg över dödens makt. En hel grupp av hymner som sjungs på långfredagen handlar om Maria vid korset eller vid Kristi döda kropp.

Det sista uttrycket för sorgen över Kristi död skildras i en hymn som först sjungs under långfredagen men sedan också strax före klockan tolv på påskaftonens kväll strax innan uppståndelsebudskapet skall ljuda. När denna hymn sjungits färdigt bärs tygikonen bort från kyrkans skepp in i altarrummet:

Gråt inte över mig, Moder,

när Du i graven ser Din Son,

som Du utan säd mottog i Ditt sköte.

Ty jag skall uppstå och förhärligas

och i härlighet utan ände

skall jag såsom gud upphöja dem,

som i tro och längtan lovar Dig.

Under 1300-talet skapades en hel hymngenre, stavrotheotokion, som skildrade Maria vid Kristi kors, en hymngenre inte bara avsedd för långfredagen. I alla dessa sorgehymner liksom i ikonerna har den ryska kvinnan kunnat få tröst hos och identifikation med Gudsmodern. Flera av dessa hymner anknyter till folklorens begråtelsegenrer, som till exempel denna:

När den oklanderliga jungfrun

betraktade Dig idag upphängd på korset,

O, Ord,

jämrade hon sig

i sitt moderliga inre

och sårad bitterligen

suckade hon

ur djupet av sin själ,

och randande kinderna med sitt hår,

utmattade sig alltmer

och slog sig för bröstet

och ropade i sin sorg:

O, Gudomliga barn,

O, världens ljus.

Varför har du gått ned från mina ögon,

Du Guds lamm?

Därför samlades de okroppsligas här i bävan

och sade

O, obetvingliga Herre,

Ära vare Dig.

Som en kontrast till alla dessa sorgesånger finns glädjen i Kristi uppståndelse under påsknatten, en glädje i vilken Gudsmodern också är delaktig. En av påsknattens uttrycksfullaste hymner blandar Bebådelsebudskapet med ängelns budskap till kvinnorna vid den tomma graven:

Ängeln ropade till den Benådade,

Rena Jungfru, gläd Dig!

och åter säger jag: Gläd dig!

Din son har på tredje dagen uppstått ur graven

och uppväckt de döda.

Fröjda er, alla folk!

”Fröjda Dig” är kanske den vanligaste hänvändelsen till Gudsmodern i den ortodoxa hymnografin. Det är mer än det vanliga koine-hälsningsordet, det är ett glädjens modus som uttrycks i texterna. Kanske man kunde säga att all övrig Maria-hymnografi egentligen är en komplettering, en amplifikation, till änglahälsningen vid Bebådelsen.

Kyrkoåret och kyrkorummet

Den ortodoxa traditionen har efter hand utvecklat en cykel av gudsmoderfester som speglar festerna tillägnade Kristus. Den ortodoxa kyrkan firar inte bara Kristi födelse utan också Gudsmoderns födelse, hennes inträdande i templet (den förra också känd i den katolska traditionen). Den sistnämnda festen är alltså en parallell till Kyndelsmäss: när Jesusbarnet tas till templet 40 dagar gammalt. Det ortodoxa kyrkoåret inleds den första september och den 8 september firas Gudsmoderns födelse, där man bland annat sjunger följande hymn:

Din födelse, O Gudaföderska,

förkunnade glädje för hela världen.

Ty från Dig har rättfärdighetens sol stigit upp, Kristus vår Gud.

Genom att lösa upp förbannelsen har han givit sin välsignelse.

Genom att göra döden om intet

har han givit oss det eviga livet.

Gudsmoderns avsomnande är den sista stora festen på kyrkoåret, den 15 augusti (i katolsk tradition känd som Marie himmelsfärd). Det är en fest som på samma sätt som påsken inte slutar i död utan i liv och i glädje:

O, ofattbara under!

Livets källa läggs i en grav,

och griften blir en stege till himlen.

Fröjda dig, Getsemane,

Gudaföderskans heliga jordlott.

Låt oss troende som fått Gabriel till ledare ropa:

Du benådade, gläd Dig, Herren är med Dig,

han som skänker världen stor barmhärtighet genom Dig.

Marias liv omsluter det ortodoxa kyrkoåret, hon är en del av denna tiden, Kristi död och uppståndelse bryter sig loss och bildar sin egen tid.

Den symboliska begravningen av Kristus på långfredagen, som är en viktig del av den ortodoxa passionsveckans gudstjänster, motsvaras i rysk tradition av en symbolisk begravning av Gudsmodern på hennes dödsdag, en gudstjänst skapad efter mönster från Kristi begravning. Det är en ceremoni som inte är känd i den grekiska kyrkan. Uppståndelsen motsvaras av Gudsmoderns avsomnande och upptagande i himlen.

Många av den ortodoxa kyrkans Gudsmoderfester är okända för väst. Det finns en helg tillägnad hennes gördel, en annan tillägnad hennes mantel. På torsdagen i påskveckan firas Gudsmodern som ”den outsinliga källan”. Det är ett av hennes tillnamn, ”den livgivande källan”, som har fått en självständig roll och blivit till en egen högtid genom att epitetet förknippats med en särskild källa, den livgivande källan.

I rysk tradition har det dessutom under århundradenas lopp skapats sekundära Gudsmoderfester, fester som inte är tillägnade Gudsmodern direkt utan någon av de mest berömda avbildningarna av henne, Gudsmodern från Vladimir, Gudsmodern från Kazan. Det är Gudsmoderfester som är mycket älskade och som gör många av dagarna i det ryska ortodoxa kyrkoåret röda. Gudsmoderfesterna, de primära och de sekundära, gör att det ryska kyrkoåret innehåller otroligt många helgdagar. Vissa av dem som Gudsmoderns födelse, Inträdandet i templet, Gudsmoderns avsomnande har alltså sin motsvarighet i katolsk tradition, vissa finns inte alls i väst och vissa finns inte ens i den grekiska traditionen. I nattvardsgudstjänsten handlar flera av de centrala fasta hymnerna om Gudsmodern, till exempel ”Sannerligen är det tillbörligt” som jag redan citerat och som också blivit titeln på den grekiske skalden och nobelpristagaren Odysseus Elytis mest kända diktsamling, Axion esti: I vigilians (vigilia är beteckningen på den sammanslagna kvälls- och morgongudstjänsten som firas på lördag kväll eller på aftnarna före stora helgdagar) oföränderliga del ingår både Ave Maria i en ortodox version och Magnificat med tilldiktade verser. I gamla ryska gudstjänstböcker står det att Ave Maria skall sjungas med ”sötsång” och det trefaldiga sjungandet av denna hymn är en av vigilians bönemässiga höjdpunkter. Även om en helgdag är ägnad Kristus eller ett helgon finns det särskilda hymner kallade theotokia som skildrar den firade händelsen ifrån ett Mariaperspektiv. Maria är om möjligt ännu viktigare i gudstjänst, ikonmåleri och folklig fromhet än i teologin.

Gudsmodern finns i kyrkan framme i ikonostasen både i olika festikoner och i ikonen till vänster om mittporten i ikonostasen, carskie vrata. Hon finns också traditionellt i den välvda absiden framme i altaret och är på det sättet ständigt i den troendes blickfång.

Att beskriva Theotokos

Det hav av epitet som används om Gudsmodern, epitet som samtidigt är sanna och falska, visar på hymndiktarnas ständiga, samtidigt lyckade och misslyckade försök att finna namn och bestämningar som passar henne. Det är den mystiska erfarenhetens möte med ordet, ett möte som samtidigt både är fruktbart och fåfängt:

Vad skall vi kalla dig, o benådade?

Himmel?

För att du lät rättfärdighetens sol gå upp.

Paradis?

För att du lät oförgänglighetens blomma växa upp.

Jungfru?

För att du förblev obesudlad.

Rena Moder?

För att du höll i din famn Sonen, allas Gud.

Bönfall honom att frälsa våra själar.

Hymndiktarna använder paradoxer, oxymoron och alla möjliga andra stilgrepp för att visa det motsägelsefulla och outsinliga innehållet i hennes gestalt. Denna retorik kontrasteras sedan mot den enkla folkliga fromheten som är en så viktig del i den ortodoxa Gudsmoderkulten. Gudsmodern själv ses i Akathistoshymnen som retorikens besegrare, i hennes gestalt finns en sådan motsägelsefullhet att retoriken inte kan uttrycka den.

Dessutom, vad som är en lek med ord i retoriken är sanning, verklighet och kropp i Gudsmoderns gestalt:

Mångordiga vältalare vi ser stumma som fiskar inför Dig, Gudsmoder,

ty de förmå ej förklara, huru du Jungfru förbliver

och dock kunde föda […]

Fröjda Dig, Du avslöjade de visa som ovisa,

fröjda Dig, ty Du utskämde de ordskickliga som ordlösa,

fröjda Dig, ty tidens klyftiga män vart narrar;

fröjda Dig, ty fabeldiktarna förbleknade.

fröjda Dig, Du som rev sönder atenarnas flätverk […]

Maria är också hymndiktarnas och kanske alla poeters beskyddarinna. Hon som själv sjöng sin Guds lov i Bibelns Magnificat. I verserna till Magnificat, som egentligen är den andra hälften av nattvardsgudstjänstens hymn ”Sannerligen är det tillbörligt”, som framförs i den ortodoxa morgongudstjänsten, besjunger sedan de troende i sin tur Gudsmodern:

Högre vördad än keruber

och ojämförligt mera ärad än serafer,

du som utan att förtäras födde Gud Ordet,

sanna Gudaföderska, dig prisar vi storligen.

Akathistoshymnen, som är en Gudsmoderhymn från 500-talet, är egentligen det enda kontakion som sjungs i sin helhet i den grekiska traditionen. Dess särprägel i jämförelse med andra kontakier är att varannan strof avslutas med ordet halleluja och varannan strof avslutas med 13 upprepningar av orden ”fröjda Dig”, var och en följd av epitet till Gudsmodern, till exempel: ”Fröjda Dig, Du som planterat vårt livs Planterare”. Den sista opariga ”Fröjda Dig” fungerar som refräng och avslutar också inledningsstrofen ”Fröjda Dig, Du oförmälda brud”. I akathistoshymnen blomstrar den antika och bysantinska retoriken. Kontakiongenrens berättande puls omintetgörs nästan helt i dessa mängder av epitet och i denna upprepning av orden Fröjda Dig bortåt 150 gånger. Hymnen förenar alltså antik retorik och östkyrklig mystik på ett fascinerande sätt, som vi kan lägga märke till i andra strofen av hymnen:

Den främste ängeln sändes från himlen

för att säga till Gudaföderskan, Fröjda Dig.

när han såg hur Du, Kristus, förkroppsligades

genom den okroppsliga rösten,

då förskräcktes han, stannade och ropade sålunda:

Fröjda Dig, Du genom vilken fröjden skall skina fram.

Fröjda Dig, Du genom vilken förbannelsen skall vika.

Fröjda Dig, Du den fallne Adams återupprättelse.

Fröjda Dig, Du Evas tårars befrielse.

Fröjda Dig, Du för mänskliga tankar svårbestigliga höjd.

Fröjda Dig, Du även för änglarna svårbetraktade djup.

Fröjda Dig, ty Du är Konungens tron.

Fröjda Dig, ty Du bär på den som bär på allt.

Fröjda Dig, Du som visar på solen.

Fröjda Dig, Du den gudomliga inkarnationens sköte.

Fröjda Dig, Du genom vilken skapelsen förnyas.

Fröjda Dig, Du genom vilken skaparen blir ett lindebarn.

Fröjda Dig, Du oförmälda brud.

Akathistoshymnen har i rysk tradition lett till skapandet av en ny genre med mängder av hymner skrivna efter detta mönster, inte bara till Gudsmodern utan också till Kristus och olika helgon. Akathistos är dock framför allt en mariologisk genre och i rysk tradition så sjungs sådana hymner kanske flera gånger i veckan under kvällens gudstjänst.

Samtidigt som Gudsmodern skildras med den antika retorikens och den tidiga kristendomens alla raffinerade sätt är Gudsmodern i den ortodoxa föreställningsvärlden mycket folklig: någon att finna tröst och glädje hos, någon att be om hjälp i ett svårt liv. Det utsökta retoriska möter i Ryssland en nordisk naturkänsla. Processioner med Gudsmoderikoner ut på de ryska vägarna, ut över de ryska fälten med ett sjungande folkhav var en av den ryska förrevolutionära ortodoxins viktigaste manifestationer. Under sovjettiden var sådana processioner i stort sett förbjudna men börjar nu återkomma. Även andra ikoner bärs runt, men det är framför allt Gudsmodern som förunnas denna ära. Många av Rysslands kyrkor har namn efter Gudsmoderikoner som i sin tur alltså ofta är Gudsmoderepitet. Kyrkor i det ryska landskapet med namn som ”Den oväntade glädjen” välsignar det ryska landskapet på ett särskilt sätt. Sergej Bulgakov har i sin bok om Maria till och med velat se himlens blåhet som en vision av Theotokos: ”Gudsmoderns princip symboliseras av skrudarnas blåa färg, av himlens azur. Denna azur är skapelsens sång till Herren och om Herren, ära och lovprisning”.

Krig, tröst och förhållandet mellan väst och öst

Samtidigt som Gudsmodern är vidare än himlarna sågs hon som Konstantinopels beskyddarinna och uppfattas som Rysslands bevarare. I Akathistoshymnens första strof framstår Gudsmodern som en krigsgudinna, som en motsvarighet till antikens Pallas Athena. Flera av de epitet som används om Gudsmodern har en nära parallell i antika hymner till gudinnor. Proemiet till akathistoshymnen är en segersång efter en hävd belägring av Konstantinopel:

Jag, din stad, o Gudaföderska,

skriver ned åt dig,

stridens härförerska, segersånger

fyllda av tacksamhet

eftersom jag befriats från

det förfärliga,

och befria mig från allehanda faror,

du som har den obetvingliga makten,

för att jag skall ropa till Dig,

fröjda Dig, obrudade Brud.

Den religiösa texten spelar här en roll i kejsarmaktens militära kamp mot sina fiender, en tradition som sedan kom att fortsättas av de ryska hymndiktarna. Det finns en mängd ikoner och en mängd berättelser om under som är förknippade med militära segrar. Gudsmodern från Tichvin hjälpte ryssarna till seger mot svenskarna på 1600-talet, Gudsmodern från Vladimir har räddat ryssarna både mot tatarerna och fransmännnen. Före slaget vid Borodino 1812 bars ikonen runt i procession i det ryska lägret. Hymnografin till dessa ikoner och dessa ikonfester anknyter ofta till dessa militära segrar.

Många under som förknippas med Gudsmodern i den ryska traditionen har med människolivet att göra: botandet av sjukdomar, tröstandet av sorg: en ikon kallas ”Den oväntade glädjen”, en annan ”Uppsökaren av de förlorade”, en tredje ”Trösta min sorg”. Det är ikoner som uttrycker ett helt lidande folks behov av tröst och stöd. En strof från en rysk akathistoshymn visar Gudsmodern som det enkla folkets trösterska:

Fröjda Dig, de sårades Beskydderska.

Fröjda Dig, de sörjandes Trösterska.

Fröjda Dig, de fattigas Hjälperska.

Fröjda Dig, de sjukligas Helerska.

Fröjda Dig, de svagas Stärkerska.

Fröjda Dig, de fångnas Befrierska.

Den intimt mänskliga nivån möter ett kosmiskt perspektiv och Gudsmodern som himladrottning. Gudsmodern åkallas både i intimt mänskliga sammanhang och för nationens stärkande och fortlevande. Under nöden efter revolutionen 1917 målade Petrov Vodkin ”Petrograd 1918” som föreställer en lidande mor med sitt barn efter mönster från Gudsmoderikonerna. Skaldinnan Anna Achmatova låter i sin diktcykel ”Rekviem” de ryska kvinnornas öden när deras män och söner gått under i Stalins läger speglas i Mariagestalten i dikten ”Korsfästelsen”:

Gråt icke moder, över mig i graven

En kör av änglar prisade den stora timmen,

och himlarna smälte i eld.

Till fadern sade han: ”Varför har du övergivit mig?”

Och till modern: ”Gråt inte…”

Magdalena slet i sig och grät.

Den älskade lärjungen stod förstenad.

Men ingen vågade titta

åt det håll där modern stod.

Epigrafen är början på den hymn som sjungs vid svepeduken, den hymn som jag citerade tidigare i denna artikel. Gudsmodern har fått gestalta de lidande ryska mödrarnas sorg under krig och terror, också under Brezjnevtiden fick Gudsmodern bära människornas sorger och förhoppningar. När kvinnorna i Petersburg började protestera mot det dubbla förtryck som de utsattes för: från det politiska systemet och männen, gjorde de det i namn av Maria, som blev namnet på de ryska feministernas tidskrift. De ryska feminsterna är till skillnad från feministerna i väst ofta kristna och ser Maria både som sitt hopp och sitt ideal.

Den ortodoxa Gudsmodern brukar också ibland av ortodoxa tänkare jämföras med den västerländska Mariabilden, till exempel med Den sixtinska madonnan. De västerländska framställningarna uppfattas då som alltför realistiska för att uttrycka ett andligt innehåll. Gudsmodersikonen blir en del i en polemik mellan öst och väst. Sergej Bulgakov skriver om sin upplevelse av Den sixtinska Madonnan:

Varför förställa sig: jag såg inte Gudsmodern. Här finns det skönhet, blott en underbar mänsklig skönhet med dess religiösa ambivalens, men utan nåd. Att be inför den? Det skulle vara alldeles omöjligt! […] Det är ingen Gudsmoderikon, det är inte en ikon av den allrarenaste och ständigt varande jungfrun.

Vad som skiljer Gudsmodern från västeuropeiska Mariabilder är kanske framför allt blandningen av skarpsinnig teologi och kosmisk poesi, liksom den olösta motsatsen mellan det kosmiska och det intimt mänskliga. Det finns en motsägelsefullhet och en komplexitet i Theotokosgestalten i ortodox fromhet som gjort att modernister som Boris Pasternak i Ryssland eller Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf i vår tradition har uppskattat den ortodoxa Mariakulten. Hjalmar Gullberg har översatt Romanos Julhymn från 500-talet som med Maria i centrum handlar om Kristi födelse. Jag inledde denna artikel med att citera två strofer ur denna översättning. Gunnar Ekelöf lärde känna Akathistoshymnen och skaffade flera ikoner med Mariamotiv. Akathistoshymnens omkväde: Haire nymfe anymfevte, ”Fröjda Dig, Du oförmälda Brud” återkommer som epigraf i flera av hans dikter.

Gudsmoderns betydelse i ryskt medvetande framgår också av ett annat och oväntat sammanhang. De ryska svordomarna utgörs nästan enbart av hädelser kring Gudsmodern och hennes namn. Det är i all sin vulgaritet och i all sin negering egentligen bara ytterligare ett tecken på Gudsmoderns makt över de ryska sinnena.

Vilka särdrag har den ryska Mariafromheten givit den ryska traditionen? Jag skulle här vilja sammanfatta dessa som följer: paradoxen, vördnaden för jorden, mystik som sedan förenas med patriotism, ja ibland med nationalism. Det finns också ett drag av en särskild sentimentalitet som finns i begreppet umilenie. Kanske denna Mariatillbedjan också givit den ryska tanken en särskild kvinnlig karaktär.

Maria i ortodox fromhetstradition är en av den östeuropeiska kulturens stora tankar med ett djupt och brett innehåll. Maria finns för den ortodoxa traditionen både som en andlig verklighet och ett särskilt tankemönster, eller som hymnen uttrycker det: ”O, ofattbara under”.

Artikelförfattaren är docent i slaviska språk vid Stockholms universitet

Litteratur

Per Beskow, Maria i kult, konst, vision, Delsbo 1991.

Sergej Bulgakov, Kupinaneopalimaja, Paris 1927.

Paul Evdokimov, The Art of the Icon: a Theology of Beauty, Redondo Beach 1990.

Lothar Heiser. Maria in der Christus-verkundigung des orthodoxen Kirchenjahres, Trier 1981.

Kristus är uppstånden. Ortodoxa hymner för stora fastan och påsken, Skellefteå 1998.

Mother Mary, The Festal Menaion, London 1977.

John Meyendorff, Bysantinsk teologi. Historik och lära, Skellefteå 1995.

Ulf Thomas Moberg, Gunnar Ekelöf framför bilden, Stockholm 1999.

Boris Pasternak, Doktor Zjivago, Stockholm 1970.

Jaroslav Pelikan, Mary through the Centuries. Her Place in the History of Culture, New Haven 1996.

Romanos Julhymn. Ett nyfött barn av evighet Gud. Tolkning och inledning av Hjalmar Gullberg, Skellefteå 1994.

Översättningarna av hymnerna är gjorda av Folke Sandgren och Per-Arne Bodin där annat ej anges.