”Dabru Emet”

På senare år har en dramatiskt förändring utan motstycke ägt rum i relationerna mellan judar och kristna. Under nästan hela två tusen år av judisk exil har de kristna tenderat att karaktärisera judendomen som en misslyckad religion eller i bästa fall en religion som varit en förberedelse för kristendomen och som blivit fullbordad i kristendomen. Under decennierna efter Holocaust har emellertid kristenheten förändrats dramatiskt. Ett allt större antal officiella kyrkliga organisationer, både romersk katolska och protestantiska, har gjort offentliga uttalanden om sin ånger över hur illa man behandlat judar och judendom. I dessa yttranden har man dessutom förklarat att kristen undervisning och förkunnelse kan och måste reformeras så att man erkänner Guds bestående förbund med det judiska folket och lovordar judendomens bidrag till civilisationens utveckling och till den kristna tron själv.

Vi tror att denna förändring förtjänar ett eftertänksamt judiskt gensvar. Vi talar bara för oss själva – en interkonfessionell grupp judiska forskare – vi tror att det är på tiden att judar begrundar de ansträngningar som kristna gjort för att visa judendomen sin uppskattning. Vi tror att det är tid för judar att tänka över vad judendomen nu kan ha att säga till kristendomen. Som ett första steg i den riktningen lägger vi fram åtta korta teser om hur judar och kristna skall kunna förhålla sig till varandra.

Judar och kristna dyrkar samme Gud. Innan kristendomen uppstod var judarna ensamma om att dyrka Israels Gud. Men kristna dyrkar alltså Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, himlens och jordens skapare. Fastän en kristen gudsdyrkan inte är en framkomlig väg för judar bör vi som judiska teologer glädjas över att hundratals miljoner människor genom kristendomen kommit i kontakt med Israels Gud.

Judar och kristna söker stöd i samma bok – bibeln som judarna kallar Tanakh och kristna kallar Gamla testamentet. Vi vänder oss till den för att få religiös vägledning, andlig rikedom och gemensam undervisning, var och en drar liknande lärdomar: Gud har skapat universum och han uppehåller det; Gud har slutit ett förbund med Israels folk; Guds uppenbarade ord leder Israel till ett liv i rättfärdighet och Gud vill slutligen rädda Israel och hela världen. Men ändå tolkar judar och kristna bibeln olika på många punkter. Sådana skillnader måste alltid respekteras.

Kristna kan respektera det judiska folkets anspråk på Israels land. Den mest betydelsefulla tilldragelsen för judarna efter Holocaust har återupprättandet av den judiska staten i det förlovade landet varit. Som medlemmar av en religion som bygger på bibeln uppskattar de kristna att Israel var utlovat – och givet – till judarna som det fysiska centrum för förbundet mellan dem och Gud. Många kristna stöder staten Israel av djupare skäl än rent politiska. Som judar uppskattar vi detta stöd högt. Vi erkänner också att den judiska traditionen stipulerar rättvisa för alla icke-judar som bor i en judisk stat.

Judar och kristna respekterar Torahs moraliska principer. Centralt för Torahs moraliska principer är varje människas okränkbara helgd och värdighet. Vi har alla skapats till Guds avbild. Denna moraliska tyngdpunkt som vi delar kan bli grunden för en förbättrad relation mellan våra båda samfund. Den kan också utgöra grund för ett starkt vittnesbörd inför hela mänskligheten för att främja livet för våra medmänniskor och för att stå emot de brister i moral och den avgudadyrkan som förstör och som förnedrar oss. Ett sådant vittnesbörd är speciellt nödvändigt efter det senaste århundradets händelser som saknar motstycke.

Nazismen var inte något kristet fenomen. Utan den långa historien av kristen antijudaism och utan ett kristet våld mot judarna hade nazismens ideologi inte vunnit inflytande och inte kunnat genomföras. Alltför många kristna deltog i förföljelserna mot judar eller sympatiserade med dem. Andra kristna protesterade inte tillräckligt mot dessa grymheter. Men nazismen i sig var inte en oundviklig följd av kristendomen. Om nazisternas förintande av judarna hade varit fullständigt framgångsrikt skulle de ha vänt sin mördande vrede mer direkt mot kristna. Vi erkänner med tacksamhet de kristna som riskerade eller offrade sina liv för att rädda judar under nazistregimen. Med detta i minne uppmuntrar vi den senaste tidens ansträngningar inom den kristna teologin att fortsätta förkasta alla uttryck för tvetydigt förakt för judendomen och för det judiska folket. Vi uppskattar de kristna som förkastar detta uttryck för förakt mycket och vi anklagar dem inte för de synder som deras förfäder begått.

Denna mänskligt oförenliga skillnad mellan judar och kristna kommer inte att upphöra förrän Gud räddat hela världen så som han lovat enligt skrifterna. Kristna känner Gud och tjänar Gud genom Jesus Kristus och genom den kristna traditionen. Judarna känner Gud och tjänar Gud genom Torah och den judiska traditionen. Denna skillnad kommer inte att avgöras av någon gemenskap som hävdar att den tolkat skriften mer adekvat än någon annan, inte heller genom att någon utövar politisk makt över den andre. Judar kan respektera kristnas trohet mot deras uppenbarelse på samma sätt som vi förväntar oss att kristnarespekterar troheten mot vår uppenbarelse. Varken judar eller krist-na skall tvingas att bejaka den andra gemenskapens lärosatser.

Ett nytt förhållande mellan judar och kristna kommer inte att försvaga den judiska observansen. Ett förbättrat förhållande kommer inte att påskynda den kulturella och religiösa assimilation som judar med fog fruktar. Den kommer inte att förändra den traditionella judiska kulten, inte heller öka antalet blandäktenskap mellan judar och icke-judar, inte heller övertala fler judar att konvertera till kristendomen och inte heller skapa en falsk synkretism mellan judar och kristna. Vi respekterar kristendomen som en tro som har sitt ursprung inom judendomen och som ännu har viktiga kontakter med den. Vi betraktar inte kristendomen som en förlängning av judendomen. Endast om vi troget håller fast vid våra egna traditioner kan vi ägna oss åt denna relation med bevarad integritet.

Judar och kristna måste tillsammans arbeta för rättvisa och fred. Judar och kristna erkänner var och en på sitt sätt det oåterlösta tillståndet i världen som reflekteras i ständiga förföljelser, i fattigdom, mänsklig förnedring och förtvivlan. Fastän fred och rättvisa sist och slutligen tillhör Gud skall våra gemensamma ansträngningar med dem som tillhör andra trossamfund hjälpa till att förmedla det gudsrike som vi hoppas på och längtar efter. Var för sig och tillsammans måste vi arbeta för åstadkomma fred och rättvisa i vår värld. I detta vågstycke får vi ledning av Israels profets vision: Den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast, högst av bergen, överst bland höjderna. Alla folk skall strömma dit, folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa” (Jesaja 2:2–3).

Dr. Tikva Frymer-Kensky

The Divinity School, University of Chicago

Dr. Peter W. Ochs

University of Virginia

Chicago, ILCharlottesville, VA

Dr. David Novak

University of Toronto

Toronto, Canada

Dr. Michael A. Singer

University of Notre Dame South Bend, IN

Översättning: Anna Maria Hodacs