av LAPO LAPPIN
Går det att bevisa Guds existens? Är det ens möjligt att uttrycka Gud med mänskliga begrepp? Dessa frågor inställer sig genast när man sysslar med de så kallade ontologiska argumenten.
Ontologiska argument brukar beskrivas som försök att härleda Guds existens ur Gudsbegreppet. Vill man fördjupa sig i dessa frågor kan med fördel vända sig till antologin Ontological Arguments, sammanställd av den australiensiske filosofen Graham Oppy. Antologin består av två delar: den första delen behandlar ontologiska argument genom filosofihistorien, medan den andra behandlar nyare ontologiska argument. Ontological Arguments har snabbt etablerat sig som den bästa antologin på marknaden, på grund av dess breda utbud av perspektiv och dess höga kvalitet.
Ontological Arguments visar att ontologiska argument inte enbart är en specialfråga inom religionsfilosofin, utan att de har relevans för hela filosofin. Detta inte bara eftersom argumenten sägs bevisa Guds existens (i sig ingen liten bragd), utan också därför att de lyckas blottlägga filosofins grundvalar på ett alldeles säreget sätt.
Namnet ”ontologiska argument”, syftar på en typ av gudsbevis som utgår från ett begrepp om vad Gud är och, därifrån, genom en serie logiska steg, härleder Guds existens. Argumentet har fått lika eminenta försvarare som kritiker, både i historien och i nutiden. Det är dessa historiska figurer som befolkar antologins historiska del: Anselm av Canterbury, Thomas av Aquino, Descartes, Leibniz, Kant och Hegel. Baruch Spinoza, som är något av en nyckelfigur i denna tradition, lyser dock med sin frånvaro. Det är första gången som filosofihistoriker med så hög kompetens bidrar till en gemensam volym på detta tema. Resultatet blir den mest nyanserade överblicken av argumentgenrens historia hittills.
Det som framkommer av de grundliga artiklarna är dels den oerhörda komplexiteten i källmaterialet, dels en gnagande misstanke att frågan kanske är felformulerad från början. Vi har gett oss ut för att leta efter argument där Guds existens härleds ur Gudsbegreppet. Men oavsett hur hårt forskarna anstränger sig, finner de inget som liknar en sådan beskrivning i källorna.
Detta syns allra tydligast i bidraget om Descartes. Hans argument brukar framställas som två premisser och en slutsats, på det sätt Descartes själv vid ett tillfälle gör. Men som historikern Lawrence Nolan lyckas visa, är denna rekonstruktion felaktig. Descartes formalisering blev sammanställd (motvilligt) på en kollegas uppmaning. Descartes var i själva verket en inbiten motståndare till den aristoteliska logiken, och hans ontologiska argument vittnar om det. Det finns inget som liknar en härledning i Descartes argument: han talar snarare om en ”intuition” som han försöker ”föda fram” i läsarens inre. ”Intuitionen” som Descartes här pratar om är den enkla insikten att idén om Gud innehåller perfektionen att existera. Nolans bidrag visar hur enkelt det är att bli bländad av författarens avsikter när man närmar sig argumentet utifrån sina egna fördomar om hur ett ontologiskt argument ska se ut. De ontologiska argumenten blottlägger vilka filosofiska metoder vi tar för givna och ställer den jobbiga frågan om huruvida dessa faktiskt är berättigade.
En annan knutpunkt, som ytterst går tillbaka på Descartes, är frågan om vad som menas med ”begrepp”. Detta gestaltas kanske tydligast hos Leibniz, som brukar betraktas som den filosof som var först med att intressera sig för huruvida gudsbegreppet innehåller interna motsägelser. Den roll som frågan om begrepp spelar i Leibniz system kan inte överdrivas: hela hans ambitiösa filosofiska system bygger på hans teori om begrepp. Det ontologiska argument som Leibniz formulerar fungerar som en sorts portal till resten av hans metafysik, inte enbart genom dess innehåll (först bevisas Guds existens, varifrån man kan härleda resten av skapelsens beskaffenhet) utan också genom dess filosofiska form: det sätter en mall för hur man ska analysera essenser hos tingen, deras möjlighet eller nödvändighet.
Detta fokus på begrepp blir hugget i sten en gång för alla genom Kants välkända kritik av de ontologiska argumenten. Kants huvudinvändning är att ”existens inte är ett (real)predikat” – en kritik som det är betydligt lättare att rabbla upp som en trollformel än att hitta belägg för. (Det är dessutom oklart om något argument i traditionen faktiskt kräver att existens skulle vara ett predikat.) Men oavsett detta är det viktigt att lägga märke till är att vi återigen talar om begrepp. Kant intresserar sig för huruvida ett begrepp (i synnerhet gudsbegreppet) kan ”innehålla” vissa predikat (i synnerhet predikatet ”existens”).
Filosofins begreppsliga alkemi kulminerar i Hegels metafysiska system, förmodligen det mest ambitiösa skrytbygget i filosofihistorien. Hela detta svindlande system vilar, till slut, på en formulering av ett ontologiskt argument: Hegel menar att han kan härleda ”Begreppets” verklighet ur detta begrepps blotta tänkbarhet. Argumentets vindlingar är dunkla och invecklade; i vart fall är slutdestinationen för Hegels ontologiska argument att verkligheten ”där ute” motsvarar vår upplevelse av verkligheten ”här inne” – det subjektiva sammanfaller med det objektiva. Detta, i sin tur, är slutdestinationen för hela Hegels filosofiska ansats. Michael Inwoods artikel i volymen är särskilt anmärkningsvärd, eftersom den utgör en av de få begripliga introduktionerna till Hegels tänkande kring det ontologiska argumentet.
Och Anselm, då? Det är kanske hans namn som allra mest har kommit att associeras med det ontologiska argumentet. Även många utanför filosofernas fackkretsar har hört talas om hans argument, som bygger på att man hamnar i självmotsägelser om man förnekar existensen av ett väsen ”sådant att någonting högre inte tänkas kan”. Dessutom är han kanske den mest relevanta figuren i sammanhanget från ett katolskt perspektiv. Men den som letar efter en lika klargörande analys om Anselm som de man hittar i de andra bidragen letar tyvärr förgäves. Artikeln om Anselm försöker att rama in honom i kategorier han varken hade accepterat eller känt igen, utan någon större historisk finkänslighet. Sett från ett annat håll, däremot, är bidraget intressant, just på grund av denna brist på historiskt medvetande. Genom sitt sätt att tänka hör artikeln snarare hemma i antologins sista del, den med nutida argument (författade av världskända logiker som Graham Priest, Alexander Pruss och Graham Oddie). Artikeln om Anselm blottlägger vår egen tids brister: allt vi tar för givet, hur vi går till väga när vi närmar oss frågan, och vad vi anser att filosofins ändamål bör vara. I synnerhet visar den på problematiken med ett överdrivet fokus på begreppsanalys och formell logik.
I mötet med de historiska argumenten, blir vi tvungna att ställa de grundläggande frågorna på nytt. Vad är ett ”begrepp” – detta märkliga tankeobjekt som i så stora mängder började befolka barockens pampiga tankevärldar? Hur blev begreppet filosofins avgud? Och är det en avgud som vi bör hålla fast vid, eller börjar dess skymning nalkas? Och var i detta ruinlandskap befinner sig ”gudsbegreppet”? Eller är det kanske också en avgud, om än det allra största?
Vidare: vad är ett argument? Måste ett argument ha en struktur som kan ställas upp i form av en kedja av premisser och slutsatser? Är den sortens formalisering nödvändig? Är den ens önskvärd? Svaren på dessa frågor uppenbaras inte i denna antologi. Men den som letar här finner åtminstone de intressanta frågorna.
Lapo Lappin är fil. stud. vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 6/2020, s. 51–53.