av HELENA RÖCKLINGSBERG
Sverige anses vara ett av de djurvänligaste länderna i världen och en majoritet av svenskarna anser att djuren har det bättre i Sverige än i övriga Europa men vill samtidigt stärka djurskyddet. Allt fler vill köpa allt mer svenskproducerat kött, samtidigt som studier visar att kunskapen om hur djur hålls är relativt låg. Medvetenheten om både lagstiftning och djurhållning kan således behöva öka. Ett parallellt fenomen är att de djuretiska reflektionerna i samhället har ökat successivt de senaste åren. Frågor om människans särskilda moraliska status, om vad som ger oss rätt att bruka djur och vilka gränser den rätten har, liksom hur vi håller djur på ett sätt som respekterar deras egenvärde, anses inte längre obskyra utan är alltmer självklara frågor i samhället. Men de väcker fortfarande reaktioner.
Under våren belystes svårigheten att offentligt uppmana till reflektion över dagens djurhållning. I maj JO-anmäldes SLU, Statens Lantbruksuniversitet, av Centrum för rättvisa för att ha brutit mot grundlagens repressalieförbud. Orsaken var veterinärskolans agerande efter det att en veterinärstudent i en insändare i Expressen beskrivit hur bedövning av grisar medelst koldioxid går till, att det sker helt enligt svensk djurskyddslag, men att det för den skull inte per se är etiskt försvarbart, eller bör stöttas genom konsumtion.
Samma vår kom veterinär Lina Gustafssons bok Rapport från ett slakteri. Hon har skrivit en av årets viktigaste böcker, och en av årets modigaste. Att påtala brister i ett land med självbilden att ha ”världens bästa” djurskyddslagstiftning är modigt. Veterinärer på slakteri har en svår sits. De är anställda av Statens Livsmedelsverk för att kontrollera lagens efterlevnad, samtidigt som de arbetar på ett privat företag som vet att tid är pengar och vill ha goda relationer med dem som levererar djuren. Inte anmärka för mycket, inte vara paragrafryttare, inte störa flödet. Inte värna om djuren? Jo, men inom givna ramar, och de ska ju ändå dö snart. Civilkurage borde vara ett anställningskriterium.
Dagens unga veterinärer är ingen homogen skara, vare sig vad gäller bakgrund eller värderingar. Denna bok ger uttryck för en önskan som många av dem har, nämligen en förändring av det sätt på vilket vi behandlar de kännande individer som vi klassar som ”producenter” (ägg, mjölk, kött, päls), att människor ska se och veta hur det går till, och ta ställning för respekt för djuren. De hyser en tro på att den som kopplar på sin egen empati inte kan vilja behandla någon, inte heller ett djur, illa, inte ens indirekt via konsumtion. I teologiska termer gäller det hoppet att människan strävar efter att leva upp till sin egen värdighet och gudslikhet. Frågan är förstås hur idén om gudslikheten och om en god Gud kan kombineras med rätten att plåga en oskyldig varelse, en av skapelsens små?
Gustafsson har hittat ett väl fungerande grepp genom strukturen med dagboksanteckningar. Läsaren får följa med in på grisslakteriet från första arbetsdagen och bjuds parallellt in i hennes reflektioner, till möten med människor och grisar. Kollegor som hon bygger upp en relation till, grisar som ska förvaras över natt eller slaktas samma dag. Intryck skissas dag för dag, och en bild växer fram av en vardag på ett slakteri, hur olika yrkesgrupper med olika förhållningssätt och uppgifter outtalat håller ihop kring normerna som bär verksamheten. Detta måste ske. Vi har rätt att göra detta. Vi agerar lagligt (så gott det går). Gustafsson är själv ett hot mot normerna, bara genom att efterfråga små, små förbättringar eller upplysa om lagen, men hon accepteras tack vare sitt lugna tillbakadragna sätt. Så mycken egen sorg och djurlidande hon måste ha utelämnat. Läsningen är som en kamera riktad rakt in i det som så många känner till men inte vill se – på grund av rädsla för sitt eget skinn, tillvänjning och/eller äkta empatibrist. Jag har ingen aning om vilket som är värst, men oavsett vilket blir det en ödesdiger cocktail. Den borgar inte för förändring, civilkurage eller dialog där så behövs. Gustafsson visar detta civilkurage, sitt medlidande med de djur hon möts av utan att förlora förståelsen för sina kollegor. Hon tar inga billiga poäng genom en orättvis bild av de människor som arbetar månad efter månad med att transportera, lasta av, fösa, bedöva och avliva djur för andras skull. Men det vore för mycket begärt att hon skulle förstå dem fullt ut, då vore hon inte sig själv.
Gustafsson visar hur hennes påpekanden om övervåld i sig är övertolkningar – det är väl helt ok att slå en gris över ansiktet när den stannat upp – att frågor om förbättringar av rutiner ju vore att erkänna att något inte är korrekt, trots att de brister hon ser funnits noterade flera år tidigare, och att vana, tillvänjning, är en starkare kraft än hon själv anat. Bokens starkaste passager finns just i Gustafssons reflektioner över sin egen process. Kunskap om detaljerna, om exakt hur slakteriet fungerar, både fysiskt och mentalt, leder till fördragsamhet, förståelse och omtanke om kollegorna. Den initiala känslan och viljan att ’förbättra allt’ mattas av. Samtidigt behåller hon drivkraften genom att se varje djurindivid, möta dess blick och förstå dess situation – hunger, rädsla, stress, obekanta djur i trånga, kalla boxar, helt blött golv i vissa boxar, människor som slår och skriker – och sin olust inför att vara del av denna verksamhet. Hur hon ändå är kvar, hanterar denna olust, sitt ansvar för djuren och hopp om att kunna påverka och funderingar över sitt eget svek av sig själv – som uppstår antingen hon jobbar kvar eller lämnar – vittnar om svårigheter som få köttkonsumenter tänker på.
Beslutet att skriva boken bottnar i insikten om allmänhetens brist på inblick och belyser en verksamhet som samhället i stort tar för given. Alla köttätare, utom de som enbart äter egenhändigt skjutna djur, förväntar sig att någon annan ska sköta djurtransporterna till och avlivning av djuren på slakteri. Men få vill veta hur det går till. Med ökad vetskap följer ökat ansvar, och det är obehagligt. Det är lättare att inte veta, om man vill fortsätta med en ifrågasatt praxis, och inte oväntat är kognitiv dissonans ett vanligt fenomen i fråga om köttkonsumtion från industriell produktion. Man väljer att bortse ifrån brister i djurvälfärd, användande av fossila bränslen eller åtgång av vattenresurser, liksom arbetsmiljö (vilket senaste covid-19-utbrotten på några europeiska slakterier visat). Men inte heller branschen tycks vilja ha större transparens, och det är erkänt svårt att få göra studiebesök på slakterier. Problemet ligger dock inte bara där utan ofta i glappet mellan vad som är lagligt och vad en vanlig konsument och medborgare förväntar sig. När det lagliga uppdagas som oetiskt blir människor upprörda, men i och med att branschen inte behöver ändra något som är lagligt uppstår frustration. På sikt kan det förändra konsumtionsmönster. Men processen är långsam, kräver många vittnesbörd och modiga veterinärer, än fler egna ställningstaganden, och framför allt kloka politiska beslut. Gustafsson har genom sin bok på ett lågmält, sakligt och oerhört angeläget sätt visat att vad som är brukligt och godtas av såväl branschen som lagens företrädare på ett vanligt slakteri inte per se är etiskt försvarbart. Hon appellerar till såväl läsarens empati som sunda förnuft, och den indirekta uppmaningen till civilkurage och ställningstagande är tydlig. Valet är vars och ens.
Helena Röcklinsberg är docent i etik och universitetslektor i djuretik vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Ur Signum nr 6/2020, s. 49–51.