av MINNA SALMINEN KARLSSON
Boken Genusdoktrinen seglade upp till toppen av försäljningslistorna så fort den gavs ut i våras, och författarna satt i tv-soffor och spred bokens budskap. Två personer med olika bakgrunder men samma åsikter hade hittat varandra: Anna-Karin Wyndhamn, forskare och tidigare en av de anställda på Nationella sekretariatet för genusforskning, som var statens förlängda arm i jämställdhetsintegreringsuppdraget, hade samförfattat med journalisten och debattören Ivar Arpi, som redan tidigare ofta hade ställt sig kritisk till utformningen av den svenska jämställdhetspolitiken.
Det är ganska svårt att få grepp om vad det här är för bok egentligen. Populärvetenskap? Journalistik? En samling tendentiösa bloggtexter? Kanske är det enklast att betrakta boken som en samling texter, som i vissa fall tar upp intressanta trådar om styrning av svenska universitet, både på nationellt plan och innanför institutionsväggarna, men som i bokform inte utgör en sammanhållen och koncis beskrivning och argumentation.
Genusdoktrinen påstås handla om det regeringsuppdrag att jämställdhetsintegrera svenska universitet som pågått sedan 2016, och framför frågan ”Vad händer när tanken blir ofri i jämställdhetens namn?” Texten flikar dock ut sig på flera områden och långt utanför Sveriges gränser, och endast en mindre del handlar till sist om jämställdhetsintegrering. Den första tredjedelen, som explicit skall handla om jämställdhetsintegrering, bygger till stor del på fallbeskrivningar från olika universitet. Sedan följer en undervisande del om vad genusdoktrinen enligt författarna innebär, det vill säga deras tolkning av vad genusvetenskap argumenterar för. En stor del ägnas åt en argumentation för betydelsen av biologiska könsskillnader, som författarna anser att genusvetenskapen förnekar. Till sist särgranskas jämställdhetsinitiativ på några tekniska högskolor och jämställdhetsintegreringen av myndigheter som delar ut forskningsmedel.
Lika mycket som en kritik av jämställdhetsintegreringen är boken en stridsskrift mot det som författarna kallar genusvetenskap. Tesen är att genusvetenskapen styr jämställdhetsintegreringen, som i sin tur alltmer styr det svenska universitetsväsendet och den svenska forskningen. Därmed äventyras den fria tanken och vetenskapens kvalitet. Genusvetenskapen beskrivs som en samling av rabiata och maktlystna aktivister, som inte är mottagliga för kritik och som vill hävda att alla könsskillnader är socialt konstruerade och därmed möjliga att utplåna – och som har fått ohyggligt mycket makt, inte bara i högskolevärlden utan i den svenska offentligheten över lag.
Boken presenterar dock ingen definition av genusvetenskap, och det är därmed svårt att veta vem författarna egentligen skjuter på. Alla som arbetar på svenska universitets genusvetenskapliga institutioner och avdelningar? Alla som bedriver genusforskning? Eller helt enkelt alla som passar in i författarnas ganska snäva beskrivning av genusvetare – vilket i verkligheten utelämnar en förkrossande majoritet av dem som bedriver genusforskning i Sverige? Det finns inte heller någon definition av vetenskap, så vilken måttstock som används när genusvetenskapen påstås vara ovetenskaplig förblir höljt i dunkel. Även jämställdhetsintegrering förblir ett otydligt begrepp: Flera av de exempel från högskolevärlden som upprör författarna har över huvud taget inte med jämställdhetsintegreringen att göra.
Boken ger intryck av att ha sammanställts hastigt. Allt som författarna har sett och som kan användas i deras argumentation verkar ha fått lov att komma med, hur perifert det än må vara. ”Förföljelsen” av oliktänkande – det vill säga dem som inte skriver under på genusdoktrinen – på olika håll i världen skulle väl kunna rymmas i frågan om jämställdhetsintegrering. Syftet är något oklart, men kanske försöker författarna visa att de tillhör en (väst)världsomfattande minoritet vars röster effektivt tystas, vilket ju inte är riktigt sant, med tanke på bokens försäljningssiffror. Men normkritisk pedagogik i skolan, diagnosen könsdysfori, eller hur man på ett BB slutat använda olikfärgade knappnålar för att markera födseln av barn av olika kön är några av den mångfald exempel som drar ganska långt från vad som anges vara bokens syfte. Intrycket blir att författarna slår vilt omkring sig åt alla håll och kanter och träffar ibland, men för det mesta inte.
Om man har bråttom, om man skall inkludera allt som har gjort en upprörd, och ändå klara sig på 350 sidor, blir det generaliseringar. Världen är svartvit, och framför allt svart. Huruvida andra röster har tillfrågats och intervjuats framkommer inte. Författarna kritiserar genusvetenskapen för att endast vilja bekräfta det man redan anser sig veta – men resultatet av deras egna vedermödor är behäftat med samma brist.
Det blir inte heller riktigt klart huruvida och under vilka villkor de namngivna personer som författarparet väljer som offer för sina attacker har fått möjlighet att kommentera sina porträtt. Även om de skulle ha erbjudits möjligheten, skulle det kanske ha varit klokt att avstå – oviljan att besvara kritik, vilket författarna anger som en anledning till att de inte kunnat intervjua alla nyckelpersoner, är inte samma sak som oviljan att försvara sig mot påhopp. Det skulle också ha kunnat kännas osäkert med tanke på hur ofta lösryckta citat används i boken. Till exempel, för att sätta tyngd på sitt påstående att genusaktivisterna anser att det nu är männens tur att utsättas för diskriminering, staplas fyra korta citat, som fyra olika personer uttryckt vid fyra olika tillfällen, utan något relaterande till sammanhangen.
Boken har en lång notförteckning, och skall man på allvar reflektera över något av författarnas uttalanden är det värt att plocka upp referenserna och läsa dem med en intresserad men dock källkritisk blick. Om bloggar, insändare, material på nätfora och andra liknande texter gallras bort blir notapparaten betydligt kortare. Och framför allt saknas referenser till ett antal av författarnas påståenden, även när de refererar till skrivna ord.
Det skulle ha kunnat bli en angelägen bok om den ökade statsstyrningen av universitet, med jämställdhetsintegrering som ett exempel, om författarna hade förmått att hålla sig till ämnet med en mer balanserad redogörelse och diskussion. Det nationella sekretariatets roll som stöd/kontrollant i den svenska statsapparaten kunde ha belysts utan att smutskasta både organisationen och ledaren för jämställdhetsuppdraget. Det skulle inte ha varit fel att göra en populärvetenskaplig redogörelse för när och på vilket sätt genusaspekter är relevanta för forskningens kvalitet, i stället för att endast slänga fram exempel där författarna utgår från att de inte är relevanta. Exempel från enskilda universitet på upprördheten och en del övertramp i jämställdhetens namn skulle ha kunnat analyseras mer ingående än genom att hänvisa till genusdoktrinens förmodade våta filt över verksamheten. Och genusvetenskapens, liksom andra vetenskapers grundvalar, teorier och metoder kunde naturligtvis med fördel ha diskuterats. Men allmänna påståenden om att genusvetenskapen – vad den nu anses vara – inte är mottaglig för kritik, dogmatiskt förnekar biologiska könsskillnader, och vill att dagens män skall sona den diskriminering som kvinnorna under historiens gång har varit utsatta för bidrar inte till någon sådan diskussion.
När detta skrivs har Ola Wong just haft sitt sommarprat. Vid ett tillfälle kritiserar han ”jämställdhetsintegreringen” i medievärlden, och han är också personlig – men utan att försöka få in alla världens orättvisor på ett begränsat utrymme och utan att smutskasta enskilda namngivna personer. Lite mer av det stuket skulle definitivt ha gagnat boken. Nu är det alldeles för lätt att slänga den ifrån sig, kasta ut barnet med badvattnet, för att det finns så mycket skräp i vattnet att det är svårt att skönja barnet.
Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 6/2020, s. 46–48.