av OSKAR WERMTER
Portugiserna var de första européer som beträdde afrikansk mark vid Godahoppsudden på kontinentens sydspets och i Moçambique på Afrikas sydöstra kust. Den helige Francisco Xavier tillbringade flera månader på den lilla ön Moçambique, som gett namn åt landet, i väntan på tillräcklig vind för skeppet på väg till Goa i Indien. De första som kom till landet mellan Zambesifloden och Limpopofloden var portugisiska soldater och handelsmän. De hade inte för avsikt att systematiskt lägga mark och folk under sig, än mindre förslava någon, utan man ville göra affärer. Och de hade hört talas om guld, som man hoppades att hitta i landet.
En internationell grupp med jesuiter tog år 1879 kontakt med kungen av Matabeleland, Lobengula. De byggde en missionsstation inte långt ifrån dagens Bulawayo och grundade Empandeni-missionen, som än i dag är ett aktivt centrum för evangelisation, undervisning och hälsovård i den ndebele-talande delen av Zimbabwe. Denna nyetablering ägde rum innan de koloniala nybyggarna tog över landet och betraktade det som sin egendom. Nybyggarna från Storbritannien och andra länder i Europa ”tog över landet” i en militär kampanj: ”Detta är den vite mannens land”, förklarade de. Det var provocerande och djupt kränkande för den svarta majoriteten (13 miljoner svarta och 250 000 vita). Det förklarar varför väpnat våld hör till det nya landets arv. De infödda kunde aldrig förlåta nybyggarna för markstölden. Redan från början blev frågan om mark för jordbruk och boskapsuppfödning föremål för stora politiska strider. De afrikaner som fördrivits från sina byar gjorde väpnat uppror under de första åren av utländska bosättningar. Men det var väpnat våld och en ”befrielsearmé” (1972–1980) som ledde till en befrielse från det ”koloniala oket”. Våld som politiskt instrument är ett mörkt arv i zimbabwisk historia. Redan före ”landövertagandet” under Cecil Rhodes var det vanligt med väpnat våld mellan det militärt mycket starka matabelefolket (släktingar till zulu i Sydafrika) och den shona-talande majoriteten.
Landets utländska dominans låg till grund för befrielsekriget från 1972 till 1980. En europeisk närvaro är belagd redan under 1400-talet. De historiska källorna återfinns i det portugisiska statsarkivet i Lissabon. Det finns även arkeologiska belägg, exempelvis bland handelsvaror, som går att hitta i ruiner i Zimbabwe och andra lämningar från den afrikanska historien och den dåvarande portugisiska närvaron (t.ex. porslin från Kina, Persien och Indien). En jesuitmissionär, Gonzalo da Silveira, i Francisco Xaviers följe, kom från Goa till kungariket Monomotapa för att träffa kungen för mashona-stammarna. Detta shona-talande folk uppförde en högst anmärkningsvärd byggnad (”zimbabwe” betyder ”stenhus” byggt av sten eller klippblock utan murbruk). De arabiska affärsmännen vid Musemgezifloden såg i Gonzalo da Silveira en konkurrent, mördade honom och slängde honom i floden.
Med handelsmännen kom missionärerna, även dominikaner. Jesuiterna hade redan under 1600-talet grundat en skola (ett kollegium) i Tete i Moçambique. I samband med Jesuitordens upplösning 1773 greps jesuiter i hela världen och sändes till Lissabon, så även jesuiterna i Moçambique. Gripandena ledde till att världsmissionen bröt samman. Men Jesuitorden blev åter tillåten efter Napoleonkrigen och började på nytt att skicka ut missionärer. Cecil Rhodes gav jesuiterna ett stycke mark utanför Salisbury (dagens Harare). Det låter som om erövrarna arbetade hand i hand med missionärerna. Men de infödda drog i praktiken nytta av denna affär. Här i Chishawasha, där kyrkan tog sin början i den shona-talande delen av landet, finns i dag de bästa skolorna i landet: en akademisk högskola för unga flickor och pojkar, som leds gemensamt av jesuiter och Mary Ward-systrar, en flickskola som drivs av dominikansystrar, en internat-grundskola för flickor och pojkar, ett prästseminarium för hela landet och ett socialt centrum för ungdom och utveckling, liksom även den ambulerande sjukvårdskliniken, där Mary Ward-systrarna är aktiva.
Tidiga frigörelseförsök
Under 1900-talet gjorde de infödda flera försök att frigöra sig från den vita överhögheten. De tidigare ledarna för denna nationalistiska rörelse var beredda att sitta ned vid rundabordssamtal med bosättarna. Men frustrationen över bosättarnas ovillighet att samtala ledde till en helomvändning. De måttfulla ledarna ersattes av mer militanta och våldsbenägna politiker.
Andra Vatikankonciliet gjorde det lättare för kyrkan att bidra till att lösa denna djupa kris. När gerilla- och befrielsekriget utvidgades 1972, inrättade biskoparna den katolska kommissionen för rättvisa och fred, Justitia et Pax, i Zimbabwe. Biskoparna hade redan under flera år tagit ställning i sociala och politiska frågor, framför allt i frågorna om ras och tillgång till mark. Nu hade tiden kommit för att praktiskt tillämpa kyrkans sociala principer i en ytterst kritisk situation. I takt med att utbildningsnivån hos den afrikanska majoriteten ständigt förbättrades och välståndet sakta tilltog, växte också förbittringen över rasdiskrimineringen.
Kyrkan var delad mellan traditionella katoliker av europeiskt ursprung (en mycket liten minoritet) och afrikanska nya kristna, som ofta utexaminerats från det växande skolsystemet. Biskoparna grundade 1969 sin egen biskopskonferens, som också var underställd Justitia et Pax-kommissionen (kommissionen för rättvisa och fred). De förbättrade också sitt sociala engagemang.
Under kriget i bushen begicks övergrepp från båda sidor. Soldater dödades, men också civila och byinvånare. Det blev nödvändigt att undervisa befolkningen, i synnerhet kyrkans medlemmar, om mänskliga rättigheter och människovärde. Det blev också nödvändigt att offentliggöra brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts av såväl den vita militären (i praktiken huvudsakligen svarta yrkesmilitärer under europeiskättade befäl) som av de svarta frihetskämparna. Kommissionen publicerade flera broschyrer, som spreds över världen, om sådan blodspillan och grymheter.
År 1970 förklarade biskoparna: ”Regeringen har genom den nya lagstiftningen tagit politisk ställning för en utveckling som bygger på rasåtskillnad. Kyrkan har tagit ställning för en fri utveckling utan rasåtskillnad. Dessa båda politiska inriktningar är oförenliga.” Regeringen hade genom den nya lagen förbundit sig till en rasåtskillnadspolitik. The Land Tenure Act (lagen om jordegendom) fördömdes flera gånger av kyrkan: ”Ideologin bakom The Land Tenure Act är att det skulle vara önskvärt och riktigt att på laglig väg göra åtskillnad mellan människor utifrån etnisk härkomst. Detta strider uttryckligen mot kyrkans lära, som säger att eftersom alla människor har en själ och har försetts med förnuft, och eftersom de har samma natur och ursprung och kan glädja sig åt samma gudomliga kallelse och utkorelse, måste den grundläggande likheten allt klarare erkännas.” (Citaten finns i den utgåva av herdabrev i två band som är utgiven av Zimbabwes biskopskonferens ZCBC.)
I ett gerillakrig gäller det att isolera rebellerna från den understödjande befolkningen. Den koloniala armén utsatte landsortsbefolkningen för drakoniska bestraffningar, när man misstänkte att den samarbetade med rebellerna. Landets ursprungsbefolkning stod under ett enormt tryck. Regeringssidan tvingade byinvånare att vegetera i protected villages (en sorts koncentrationsläger). Den vita regimen försökte med alla medel att undergräva kyrkans arbete bland allmänheten. Predikanter, som fördömde militärens beteende som moraliskt förkastligt kunde hamna i politiska svårigheter. Några utvisades ur landet.
Under åren gjordes återkommande försök att få ett slut på konflikten genom förhandlingar med hjälp av internationella medlare. Till slut sammankallades en konferens, där Ian Smith, biskop Abel Muzorewa, företrädare för grannländerna, som hade tillåtit befrielsearmén att använda deras territorier för att bedriva gerillakrig (Zambia, Tanzania och Moçambique) och ledare för de revolutionära partierna med deras militära ledning deltog. Den metodistiske biskopen Abel Muzorewa var vid denna tid landets president, men landet kontrollerades fortfarande av de vita. (The Lancaster House Conference sammankallades av den konservativa regeringen under Margaret Thatcher. Ordförande var den brittiske utrikesministern lord Carrington.) Revolutionärerna kunde förmås att anta en kompromiss. Konferensen enades om en författning i Westminster-stil. Parlamentet skulle under en begränsad tid ha en minoritet av vita ledamöter. Landet skulle ha en president utan exekutiv makt, han skulle endast representera landet. Regeringen skulle ledas av en inför parlamentet ansvarig premiärminister.
Mord på kyrkliga medarbetare
Justitia et Pax var delaktig i detta arbete. En framstående medlem av Justitia et Pax hade räknat och statistiskt fastställt antalet krigsoffer bland kyrkliga medarbetare (präster, ordenssystrar och kateketer), när mordet på jesuitpatern Gerry Pieper blev känt. Redan före denna tidpunkt hade ärkebiskop Patrick Chakaipa, biskop Helmut Reckter S.J. och lekfolk i ledande ställning inom Justitia et Pax träffat Robert Mugabe i Lusaka i Zambia. De klagade i synnerhet på de många offren för tortyr och godtyckliga politiska mord. Det tycks som om revolutionären och biskoparna denna gång förstod varandra. Landet skulle officiellt bli självständigt från Storbritannien den 18 april 1980. Dagen före självständigheten offentliggjorde biskoparna (vid den här tiden tre infödda och tre missionärer) en förklaring om förhållandet mellan kyrka och stat: ”Samtidigt som stat och kyrka är oavhängiga av varandra och autonoma inom sina respektive områden, tjänar dock båda människorna i landet … Kyrkan är inte någon politisk kraft över huvud taget, och hon hör inte till något som helst politiskt system. Det är hennes uppgift att vara nationens moraliska samvete, ett tecken på och garanti för den mänskliga personens absoluta värde i landet.” (Se herdabreven från ZCBC.)
Robert Mugabe vann det första demokratiska valet. De framgångsrika krigarna från Matabeleland ur Joshuah Nkomos parti blev djupt besvikna. De fick endast en minoritet i parlamentet. Detta ledde slutligen 1983 till ett nytt gerillakrig i Bulawayo, Matabeleland och Midlands. Mugabe hade låtit utbilda en egen militär enhet (The 5th Brigade) av nordkoreaner för detta. Nordkoreaner är i Afrika kända för att vara särskilt hänsynslösa och hårdföra soldater. I detta matabeles krig mot mashona, som var de dominerande i regionen, var striderna ofattbart hårda och brutala. Kvinnor tvingades bevittna hur deras män avrättades som förrädare och spioner. Offrens familjer har än i dag inte fått någon kompensation. Mugabe svarade bara, när han tillfrågades om detta nya krig: ”Gukurahundi [dessa gerillakrig, övers. anm.] var ett utslag av vansinne.” Han försökte aldrig att bearbeta denna moraliska katastrof. Endast Justitia et Pax har befattat sig med inbördeskriget. Den utarbetade en omfattande dokumentation för biskoparna. Regeringen har vägrat att acceptera framlagda fakta som sådana.
Fördömandet av regeringen på grund av detta inbördeskrig innebar slutet på den ursprungliga ytterst lovande ”smekmånaden” mellan kyrka och stat. Mugabe tillkännagav i början av sitt styre att regeringen skulle bygga många nya skolor och sjukhus. Kyrkan ville stödja dessa goda initiativ. Ordensfolk och lekfolk med skolerfarenhet från hela världen rekryterades som lärare i det nya skolsystemet (Catoruzi – Catholic Teachers of Rural Zimbabwe). Förslaget att överlämna kyrkliga skolor och sjukhus till regeringen behagade inte Mugabe och hans parti. Kyrkan borde fortsätta att arbeta inom dessa områden. Biskoparna accepterade att kyrkan skulle återuppbygga sina krigsskadade institutioner själv.
Biskoparnas kompromisslösa tal om ”folkmordet” på matabele-folket var ett slag mot det dittills goda förhållandet mellan stat och kyrka. Kyrkan försökte att stödja krigsveteranernas återanpassning i samhället. Silveira House tog sig an rehabiliteringen av kvinnliga frihetssoldater. Jesuitpatern Fidelis Mukonori sade i sin självbiografi om dem: ”De är hedningar som är på väg till ett normalt samhälle. De är också utbildade i mord.” Mukonori var överraskad av hur läraktiga kvinnorna var. Det gjorde honom väldigt optimistisk: ”Om en förändring till det bättre kommer till världen, så kommer den att födas av kvinnor.”
Livet efter kriget
Krigsveteranerna förväntade sig ett bättre liv efter flera år av hunger och elände i bushen. De var mycket fattiga och hade inte fått med sig något krigsbyte hem. Veteranerna och frihetskämparna hade ingenting men ville ha allt som hade blivit kvar efter kriget. Fay Chung, född av kinesiska föräldrar men uppvuxen i Zimbabwe och senare aktiv med att hjälpa zimbabwiska flyktingbarn i Moçambique, säger om detta: ”Den styrande eliten försökte att ta över de tidigare kolonialherrarnas symboler, exempelvis deras hus, lantegendomar, fordon, högtider, utbildningssystem, deras våldsamma hantering av oppositionen och så vidare. – Vill vi bli som Ian Smith? Jag tror att vi måste återuppliva några av frihetsrörelsens värderingar och principer […] och till dessa hör förståelsen för de underprivilegierades livshistoria och behov.” De ”gamla kämparna” ville ha de vitas lyx men var inte själva särskilt produktiva. Många rika farmare gav de nya politiska ledarna mark och fast egendom, hus och bilar, för att försäkra sig om deras vänskap. Men det förstärkte bara korruptionen.
Vart femte år hölls det val. Men de var ofta lika förfalskade som det första 1980. Robert Mugabe själv menade att han hade en fullmakt att regera, helt enkelt därför att han var den ende kvarvarande segraren i gerillakriget. ”Ett kryss på en valsedel är inte starkare än en frihetskämpes vapen”, sade han på valmötena. Hans demokratiska övertygelse var inte särskilt djup. Han hade segrat en gång för alla och hade inte någon tanke på att lämna ifrån sig makten. Detta bekräftar den gamla insikten att våldsamma uppror inte är någon bra förberedelse för en demokratisk rättsstat.
Av den författning som Zimbabwe hade fått i Lancaster House uppfyllde Mugabe inte särskilt mycket. Den ansågs vara kolonialistisk och måste ersättas av en egen, hemsnickrad författning. Lancaster-författningen hade fördelen att premiärministern var ansvarig inför parlamentet. Den nya författningen från 1987, efter fredsöverenskommelsen mellan Mugabe och Nkomo, gav landet en exekutiv president med alla fullmakter men utan något ansvar inför parlamentet. Denna författning är mindre demokratisk och ligger närmare en auktoritär, diktatorisk maktutövning.
Strukturomvandlingspolitiken som infördes under de första tio åren ledde till ojämlikheter och avvisades av befolkningen. Internationella valutafonden ålade regeringen The Economic Structural Adjustment Programme (ESAP): socialism ersattes med marknadsekonomi. Silveira House, jesuiternas centrum för social utveckling, ogillade denna nya ekonomiska ordning.
Veteranerna från inbördeskriget väntade på landreformer till sin fördel. När kommersiella farmare stödde det blomstrande oppositionspartiet politiskt och ekonomiskt, blev president Robert Mugabe ytterst förgrymmad. Marksituationen, som hittills knappast hade berörts av Mugabe, blev explosiv. Gäng med unga anhängare till Mugabes parti stormade farmerna, jagade bort de dittillsvarande ägarna och grep lantarbetarna (mest arbetsmigranter från Malawi och Moçambique). Dessa utländska invandrare var ytterst illa sedda av den nya zimbabwiska majoritetsregeringen, och i likhet med sina arbetsgivare, de vita farmarna, kandiderade de för oppositionen. Några ”fria” val var det inte tal om.
Zimbabwe är en stat som har kollapsat (a failed state). Den ödelagda ekonomin, arbetslösheten och brotten mot de mänskliga rättigheterna driver bort medborgarna från Zimbabwe till Sydafrika, Storbritannien, USA, Kanada och Australien. Regimen låter detta ske. Därigenom kan den göra sig av med sina motståndare och genom pengar som exilzimbabwier skickar hem stödja sitt svaga näringsliv.
Men hur begriplig emigrationen än är utgör den ingen långsiktig lösning. Mugabes styrande parti vill under inga omständigheter lämna ifrån sig makten, och sitter kvar även utan Mugabe, som avsattes 2017 och därefter avled. För hans partigängare skedde ingen växling vid makten 2017. Medborgare som utövar sina demokratiska rättigheter och anstränger sig för att få till ett maktskifte blir behandlade som kriminella. Att erövra makten och hålla fast vid den är allt som Mugabe, hans efterträdare och parti eftersträvar. Politisk makt föredras framför ekonomisk framgång. Det är orsaken till den ekonomiska nedgången för det en gång så rika och ytterst produktiva landet.
Krigsveteranerna lämnades ofta i sticket av sina befäl, som nu är en del av den politiska eliten. Under en mycket militant ledning utgjorde de ett hot mot den förste presidenten. Trots att man hade betalat dem generöst, ville de ha ännu mer. Det kunde inte den förstörda ekonomin frambringa. En grundläggande princip för varje ekonomi och varje hushåll måste vara att ”du kan inte spendera mer än vad du har”. Men det var precis vad Mugabe utan någon större tvekan gjorde vid dessa tillfällen. Han gjorde vilka ekonomiska uppoffringar som helst för att säkra sin maktställning, även om det ruinerade landet. Han mutade sina gamla kamrater och köpte deras lojalitet. Valen är ofta manipulerade och skämda av korruption. I synnerhet på landsbygden hotas väljarna av byäldste och andra inflytelserika människor. Den som inte röstar ”rätt” bör heller inte bli förvånad över att han får ”problem” i det sociala och politiska livet. Partifolk hämnas på ”felröstare”. Politiska mord har en lång tradition. Oppositionella ”försvinner” och visar sig aldrig mer. Zimbabwe har, som sagt, en lång tradition av väpnat våld. Militären missbrukas som ett vapen mot det egna folket. Vid en fredlig, men politisk demonstration, skjuts det skarpt och det blir aldrig klarlagt vem som varit offer respektive gärningsman.
Biskoparna – för närvarande nio stycken – har beklagat att ”Rhodesias orättfärdiga och förtryckande säkerhetslagstiftning fortfarande är gällande”. (Se herdabreven från ZCBC.) Svarta zimbabwier kämpar fortfarande för samma medborgerliga rättigheter som man gjorde under ”frihetskriget” 1972–1980 och tidigare. Även valet 2005 förstördes till stora delar av våldsdåd. Väljarna tvivlade på att deras röster hade räknats på ett korrekt sätt och att resultatet verkligen återspeglade deras vilja som medborgare och väljare.
Med stort förakt för människoliv attackerade regimen sin egen befolkning, när den år 2005 tvingade husägare att själva förstöra sina bostäder, i den mån som dessa hade byggts utan tillstånd. 700 000 personer fördrevs. Flera av dem hade inte längre tak över huvudet, eftersom deras släktingar på landet inte ville lyssna på dem eller träffa dem. Detta var en hämndaktion mot väljare som hade röstat ”fel”, det vill säga på oppositionen.
Valutasystemets kollaps
Ekonomin lider av det kollapsande valutasystemet. En omfattande sedelproduktion ledde till en hyperinflation. Först när amerikanska dollar infördes som legalt betalningsmedel inträdde en viss stabilisering. Sedan dess har amerikanska dollar åter avskaffats som zimbabwisk valuta, till skada för investeringar och produktion. Nu försöker Kina att få in en fot i Zimbabwe, liksom i Afrika över huvud taget. Och det trots att Mugabe ständigt betonade att människorna i Zimbabwe ”aldrig mer skulle bli koloniserade”. Landet har fortfarande inte någon stabil valuta, vilket försvårar investeringar.
En stor fråga som alla medborgare måste ta tag i lyder: Som frihetskämpar var nationalisterna begränsade till landet Zimbabwe. Är nationell suveränitet och självständighet fortfarande det enda målet? Eller ser vi vår framtid i ett förbund av stater och i en ekonomisk union – ett slags ”Afrikas förenta stater”? Det var en gång idealet för de tidigare afrikanska statsmännen. Förbleknar denna vision under intrycken av krisen inom Europeiska unionen? Statschefer som enbart tänker på sin egen personliga makt är kanske inte så benägna att dela sin makt med ledare för närbelägna länder. Det skulle vara beklagligt. Om Afrika är intresserat av sin globala ställning, då måste det vara öppet för en övernationell solidaritet. Men det måste först diskuteras vidare. Medborgarna måste först bli förtrogna med den nuvarande författningen, innan de kan börja tänka på ett förbund av stater eller en ekonomisk union. Det skulle vara bra om medborgare med god internationell erfarenhet här kunde bidra med sin förståelse av vad ett sådant förbund av stater skulle kunna tillföra.
Kyrkan, som själv är internationellt sammanfogad, skulle här kunna vara en nyttig samtalspartner. Förmodligen behövs en ny politisk klass för detta, inte bara tidigare frihetskämpar utan en ny generation som har en ny vision och bättre kunskap om Zimbabwes moderna historia, och som har vuxit ifrån krigspropagandan. Krigsveteranerna är för gamla och förbrukade. Zimbabwe är som författningsstat 40 år gammal. Medborgerliga fri- och rättigheter respekteras fortfarande inte fullt ut. Vi behöver en nystart.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln, som här är något förkortad, var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 3/2020.
Oskar Wermter är jesuitpater och publicist, sedan 50 år verksam i Zimbabwe.
Ur Signum nr 6/2020, s. 40–46.