av GERT-OVE FRIDLUND
”Jag är i Krasnovodsk. Jag ser det gröna, upprörda Kaspiska havet. På stranden ligger en oansenlig stad bland kullar av sand och lera. I morgon åker jag härifrån, tillbaka till Asjchabad.
Havet liknar inte alls Svarta havet, det är giftigare, och skummet är vitare och ursinnigare. Jag skriver detta sittande på en sten vid stranden, och en annan sten fungerar som bord åt mig. På andra stranden ligger Kaukasus.”
Så skriver den sovjetiske författaren Andrej Platonov (1899–1951) i ett brev till sin hustru. Året är 1934, och Platonov är på studieresa med kolleger. Projektets syfte är att ge den tillresta författarbrigaden råmaterial för positiva skildringar av sovjetiseringen av Centralasien.
Denna brevvolym är mycket välkommen med tanke på den uppmärksamhet som Platonovs författarskap fått under senare tid, både i Ryssland och internationellt. Breven bildar en väsentlig del av kvarlåtenskapen hos en författare som med Nobelpristagaren Joseph Brodskys ögon var Sovjetunionens allra främste, i klass med Kafka och Beckett. Utgåvan är angelägen även sett till att Platonov utsattes för regimens förföljelser och periodvis ansågs som opålitlig och illojal. Författaren blev rehabiliterad först en tid efter Stalins död, och det dröjde ännu ett par tre årtionden tills hans texter kunde publiceras utan strykningar.
Trots en svår position hos makthavare och litterära kretsar är produktionen relativt omfattande. Till Platonovs främsta romaner hör den 600 sidor långa Tjevengur (på svenska 2016), vilken, bland annat, kan läsas som en krönika över sovjetsamhällets framväxt. Värd att särskilt framhålla är även Lyckliga Moskva (2008), författarens mest mångbottnade verk. Utöver romaner rymmer verksförteckningen noveller, krigsberättelser, lyrik och dramatik. Vid sidan om sitt skrivande arbetade Platonov också som ingenjör, däribland med elektrifiering av landsbygden – en verksamhet som kommer väl till uttryck genom de tre decennier som korrespondensen sträcker sig.
Volymen, som omspänner 860 täta sidor, är försedd med en hundra sidor lång introduktion av Natalja Kornijenko. Platonovs brev och hela produktion sätts här in i ett överskådligt litterärt och ideologiskt sammanhang (bland avlyssnade diktarröster märks särskilt Pusjkin). Till detta följer ett säkert författarporträtt. Kornijenkos introduktion ger läsaren goda nycklar för att närma sig dessa brev.
Av stort värde för läsaren är också de kommentarer som fogas till varje brev, av vilka somliga är utomordentligt fylliga – brevkommentarerna utgör de facto merparten av själva textmassan. Vid sidan av uppgifter kring ursprunglig publicering, däribland i Platonovarkivet, ryms svarsbrev, telegram, textutdrag, avsnitt ur andra brev och, inte minst, en bild av adressaterna och deras verksamhet. Litterära kommentarer bjuds likaså, jämte belysande exempel på redaktionella ingrepp i Platonovs publicerade texter.
Att korrespondensen är ofullständig ligger i sakens natur med tanke på Stalintidens problem. Endast breven till Gorkij har bevarats i sin helhet, vilket beror på författarkollegans uppburna position i sovjetiskt kulturliv. Inget enda av Platonovs brev till sina bröder och systrar har återfunnits.
Desto mer glädjande att ta del av det material som nu föreligger. Raden av adressater är lång. Flera brev riktar sig till sekreterare och sovjetryska författare och, ännu fler, till Platonovs fästmö, senare hustru – Marija Kasjintseva. Andra rader vänder sig till politiker och administratörer. Åter andra adresseras till tidningar, tidskrifter och förlag, ofta i anledning av insända eller returnerade manus.
Genom sin utbildning som ingenjör hade Platonov även täta kontakter med jordbrukskommissariatet i Moskva. Dessa brev är speciellt intressanta. Här berörs frågor om arbete på landsbygden, exempelvis jordförbättrande åtgärder. Platonov skriver om arbetstempo, reparationer, byggande av fördämningar, konstbevattning, mätinstrument, vägarbeten, med mycket mera. Flera av projekten utfördes under hans ledning.
Författaren tar upp dessa frågor också i sin mer privata korrespondens. Till hustrun vidgås även de svåra villkoren under dessa tjänsteresor. Vissa rader fylls av klagan över kyla, snåla värdinnor och brist på maskinskriverskor, men i ljusa stunder talar Platonov desto mer engagerat om heroiskt arbete på kolchosen, i en nästan barnslig hänryckning över traktorer och ångbåtar. Vackra bilder av floden Volga i månljus stärker intrycket av ro.
Dessa passager uttrycker inte bara vila. De visar också en övertygelse om att sovjetstatens tekniska projekt är möjliga, i ett allmänt rus som följde på den första femårsplanen ett årtionde efter oktoberrevolutionen. Platonovs tankar kring jordbruk och industri påminner läsaren om landets ambitioner att uppodla Sibirien och Fjärran Östern. Dessa avsnitt griper tag. Hoppet om nära militära och industriella framsteg förbinds med lyriska visioner om en avlägsen utopi på ett sätt som tydligt erinrar om Platonovs skönlitterära verk.
Många brev uttrycker samtidigt en ideologisk kluvenhet som också den går igen i hela författarskapet, och som bestämmer Platonovs texter i lika hög grad som hans ställning hos regimen. Genom alla år speglar såväl brev som texter en nästan oåtkomlig spännvidd mellan tro och tvivel, eller, som någon påpekat, mellan utopi och dystopi. Kanske är det i kraft av tvivlet som Platonovs övertygelse ställvis lyfter så högt. Tvivlet renar tron.
Breven till Marija Aleksandrovna Platonova intar en särställning i volymen, och de utgör den säkraste källan till förståelsen av Platonovs liv och verk. Hustrun är också den mest förekommande adressaten, trots att alla brev inte bevarats. Inför henne är författaren som mest öppenhjärtig – endera breven rör familjen, hushållning med varukuponger, försäljning till lumphandlaren eller vaksamhet mot angivare. I breven till hustrun tömmer Platonov sina tankar.
Lidelse och längtan upptar naturligt nog en stor del av den korrespondensen. ”Jag har det trist”, lyder ett brev, ”men minnet av dig stärker mig. Jag vet att dessa bokstäver om en eller ett par dagar kommer att få se ditt ansikte, och jag avundas dem.” Steget till missmod och leda är dock kort. I svåra stunder nalkas Platonov tankar kring döden. Melankoli tar drömmens plats. Naturens färger dämpas. Tanken upptas av jordbävningar och snöstorm.
Andra brev till hustrun handlar om skrivande. På det området räknar Platonov med hennes hjälp. Ibland får hon närmast fungera som hans sekreterare. Det kan gälla att hålla förlagskontakter, skicka påminnelser, eller, som här, att läsa igenom hans texter: ”Om du läser ’Etervägen’ (det kommer du inte att göra, din satkärring!), så var snäll och rätta felen – jag har ju inte läst det maskinskrivna manuskriptet. Antagligen finns det fel där. Jag ber dig med sorg i hjärtat!”
Vad gäller familjen fick Platonov mer att tänka på när deras tonårige son plötsligt arresterades. I en oklar process anklagades sonen för moraliskt fördärv – i Platonovs ögon ett pojkstreck – och sändes till fängelse och läger norr om Polcirkeln. Många brev följde på detta fängslande, däribland till Stalin, dit Platonov vände sig med ”en faders bön” för att få sonen frigiven. Först ett par år senare släpptes sonen.
Platonovs korrespondens speglar i hög grad sovjetepokens kulturella klimat. Flera av hans texter tillkom då doktrinen om den socialistiska realismen växte fram för att sedan, från mitten av 1930-talet och långt fram, diktera förbud och i detalj styra inriktningen hos landets konstnärer och författare – doktrinen omfattade i praktiken hela det sovjetiska kulturlivet.
Mot den bakgrunden förvånar inte den försäkran med vilken Platonov inleder ett brev till en redaktör: ”Jag har skrivit en berättelse som är fullständigt ideologiskt korrekt och ber er att publicera den […].” Det behöver inte påpekas att ideologisk korrekthet på den tiden var ett villkor för publicering och för att undvika risken att bli bannlyst.
Platonov kunde dock sällan avpassa sina texter efter en doktrin, kanske allra minst när han verkligen försökte – det finns en orsak till den ängsliga tonen i hans följebrev till redaktörer. Försöken att skriva efter normen resulterade ofta i misslyckanden, med en svårsmält blandning av heroisk överdrift och osökt parodi. Författaren träffar sällan ”rätt” ton – det är som om sanningen tvingade in den efterlysta maskindrömmen i ett hörn. Flera av dessa projektlåsta texter bär likväl stråk som möjliggör en ironisk läsning, oavsiktligt eller ej. I den meningen inbjuder Platonovs verk till intressanta fortsatta studier.
Att författaren tidvis framträdde som renlärig kommunist övertygade knappast i tongivande litterära kretsar, och hans odiskutabla socialistiska patos gav knappast skydd i den presskampanj som sattes in mot honom. Att han sökte försvara sin heder ledde inte heller någon vart, fastän hans svar kunde vara nog så skarpa. Mot den ”ensamme” författaren stod i denna process, hävdade han bland annat, ”professorerna och den ortodoxa trons och det moraliska fördärvets apologeter”. Som motor i angreppen utpekade han fackföreningsrörelsen.
I brev till Stalin talar sedan en annan röst hos Platonov. Dessa rader rymmer en bekännelse. Inför den store ledaren tillstår författaren att han skrivit ett ”skadligt verk” (kortromanen Till framtida nytta) och därmed åstadkommit ”kontrarevolutionär propaganda”. Författaren vill nu sona sin skuld (ett uttryck som flera andra sovjetförfattare använde i brev till Stalin). Samma strävan märks i raska utskick till Pravdas och Literaturnaja Gazetas redaktioner, liksom i brev till Gorkij. Med dessa avböner ville Platonov korrigera sina ”ideologiska fel” och ”felaktiga verk”. Raderna uttrycker rädsla och ånger; självkritik vore ett alltför svagt ord.
Trots sina ideologiska ”misstag” fick Platonov ett par år senare delta i projektet ”Femårsplanens människor” och medverka i den nämnda författarbrigad som sändes till Turkmenistan för att inandas doften av lyckosam sovjetisering.
Platonovs intryck av denna studieresa speglas i romanen Dzjan (på svenska 2009), som tillkom strax efter vistelsen. Trots goda uppsåt lyckades författaren ändå inte att förmedla någon idyll från det nomadfolk som de facto bjudit Stalin motstånd. Han hade sett fattigdom och svält, inte revolutionär glöd. Romanens hjälte inser också till slut att folket behöver glömska, inte kommunism. Platonovs försök till socialistisk realism bar knappast frukt heller i denna lika vackra som vemodiga kortroman.
I början av 1940-talet tilldelades Platonov i likhet med andra sovjetförfattarna mer betydande uppgifter. Själv kallades han till en sjukvårdsbrigad för att skriva verk om ”den militära sjukvårdspersonalens heroiska arbete under Fosterländska kriget”. Innan arbetet ens hunnit börja gavs han ett annat uppdrag, nämligen att skriva berättelser om vägarbetarna i kriget. Inte heller det projektet kom i gång. I stället fick Platonov skriva om ett uppmärksammat hjältedåd av en grupp flottister. Han tog uppgiften på stort allvar och sökte ingenting mindre än att närma sig ”de stupade hjältarnas själar”. Med kriget på nära håll växte författarens nationella känsla, och först då, när allt kommit till sin spets, sammanföll hans känsla med en kollektiv anda.
I detta skede inbjöds Platonov som stadig medarbetare i tidningar och tidskrifter, däribland Röda Stjärnan, Rödarmisten och Rödflottisten. Han berättar i sina brev om egna uppläsningar där åhörarna grät. Strax därefter sändes författaren ut som krigskorrespondent.
Breven hem rör dock inte endast strider utan även sonens död i lungsot. I ett av breven från fronten räknar författaren med att hustrun ska ordna själamässa på sonens grav. I övrigt ger endast fåtalet rader mer än en antydan om strider och framryckningar i ett krig där minst 20 miljoner sovjetiska soldater stupade i kampen mot Hitler (en återkommande fråga är naturligtvis hur den europeiska militära kartan hade formats utan Sovjetunionens tidigare satsning på tung industri). Kanske berodde tystnaden på den tuberkulos som Platonov ådrog sig under kriget. Den kan också bottna i nya litterära motgångar. Trots författarens nu tydliga patriotism såg vissa kritiker hans senare berättelser som ”ideologiskt sabotage” mot det sovjetiska folket. Ännu hölls skrivandet dock vid liv: under Platonovs sjukhusvistelser tillkom kortromaner och krigsberättelser.
En tid senare avklingar rösten hos en författare, bland vars efterlämnade papper nämnda Lyckliga Moskva hör till de mest intressanta. Också den romanen avsågs ingå i ett litterärt projekt (utifrån uppgiften att gestalta en lycklig sovjetmedborgare), men texten förblev ofullbordad, och den torde nog inte ha passerat 1930-talets censur.
Trots påbud om att skriva efter den socialistiska realismens mallar är Platonovs berättarglöd aldrig så het som här. Texten har ett vilt feberaktigt bildflöde som stundtals för tankar till symbolisten Andrej Belyj (1880–1934). Stilistiskt bryter Platonov tydligt mot konventionen samtidigt som bilden av det nya, elektrifierade Sovjetunionen är så fylld av sprickor att läsaren måste undra över författarens intention. Det mångtydiga porträttet av hjältinnan skär sig emot projektets idé, liksom närheten till saga och myt. Detsamma gäller miljöteckningen. I staden där Moskva (som hon heter) lever tränger falska ljud in i ”den nya världens brus”. Inga drömmar skyddar från skräcken i en storstad befolkad av tjuvar, drömmare och hemlösa huliganer, var och en med sin egen väntan på framtiden. Även skönheten sträcker sig utöver de motiv som projektansvariga nog helst velat se, som när gravstenar rullas ut till trottoarer och hjältinnan begråter en vän ”på gravens dagyta”. Det är vackert och gripande. Märkligt nog har denna roman endast väckt förströdda anmärkningar så här långt.
Lyckliga Moskva utgör det mest talande exemplet på hur Platonovs tro krockar med tvivel, och på vilken litterär spänst som mötet mellan dessa kontraster kan skapa, oavsiktligt eller ej.
Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.
Ur Signum nr 6/2020, s. 36–40.