av CRISTIAN PERALTA
Spridningen av en ny sjukdom för med sig osäkerhet och rädsla, särskilt för dem som hör till de mest sårbara grupperna. Beroende på tillgången på läkemedel och vår egen förmåga att isolera oss själva, påverkar viruset olika människor olika drastiskt. Likaså påverkar smittspridningen människors förmåga att förstå situationen och föreslå lösningar på olika sätt. Denna artikel vill utforska virusets kännetecknande egenskaper, något man skulle kunna kalla för dess ”förmåga att uppenbara”, att visa det som är dolt.
Covid-19 – en profetisk röst i vår tid
Att uppenbara innebär att upptäcka något som har legat gömt, som tidigare varit övertäckt. Bland coronavirusets många aspekter finns också en förmåga att uppenbara verkligheter som annars skulle ha förblivit gömda, täckta under våra politiska och ekonomiska systems vardaglighet. Viruset trängde sig in över de starka gränserna mellan länder och blottlade därigenom irrationaliteten i främlingsfientlig och nationalistisk politik. Det visar gång på gång otillräckligheten i länders hälso- och sjukvård, som efter år av nedskärningar och privatisering inte längre förmår att ge en god och allmäntillgänglig vård. Viruset visar på naturvetarnas egenintressen och de svindlande höga vinsterna för de stora farmaceutiska företag som finansierar forskningen. Det blottlägger en omättbar global marknad som tvår sina händer och vänder bort blicken inför människors ökande kostnader för fortsatt överlevnad.
Viruset visar en medskyldig tystnad från våra ekonomiska system, som värderar kapitalet högre än människorna. Det klandrar otillräckligheten i våra skolsystem, omsorgen om våra äldre, arbetarnas rättigheter samt kampen mot hunger och extrem fattigdom. Det visar vilka individualisterna i dagens värld är; det riktar pekfingret mot de giriga och korrupta krafterna. Det uppenbarar ojämlikheten mellan folken, genom att viruset transporteras runt om i världen av de allra rikaste, till skillnad från tidigare pandemier. Det är nämligen världens rikaste som har råd att resa. Covid-19 skulle kunna beskrivas som den mest profetiska rösten i vår tid. För att förmedla sin profetia använder det emellertid en grym metod: att smärtsamt ta livet av tusentals människor.
Det är värt att reflektera över vad det egentligen är som viruset uppenbarar. Man kan göra detta genom att undersöka vilka intellektuella reaktioner pandemin har frambringat. Den spanska filosofen Patricia Manrique har påmint oss om att en djupare reflektion över de pågående händelserna kräver tid, i synnerhet om vi vill undvika att brådskan förvränger vår verklighetsbild. Hon hänvisar till Emmanuel Levinas, som menade att skyndsamt formulerade svar ofta innebär en reduktion av ”alteriteten” till ”ipseiteten”, från det som är annorlunda till det som är bekant.
Manriques påminnelse är välkommen. Den ofantliga ström av analyser som dagens intellektuella snabbt har producerat visar på en viss brådska i reflekterandet. Manrique påminner oss om ”att välkomna alteriteten”, vilket är nödvändigt för att lyfta fram alla nyanser av den nya och djupt främmande situation som vi försöker förstå till fullo, utan att falla in i gamla ideologiska tankemönster. Hon inbjuder till att låta den nya verkligheten ställa sina egna frågor och manar oss att med ett öppet sinne leta efter svar. Detta är utan tvekan ett förhållningssätt till verkligheten som går på tvärs med den rådande kulturen. Ironiskt nog visar denna reflektionsbrådska slående likheter med den kapitalistiska produktionshetsen som många av dessa intellektuella säger sig arbeta emot. Hetsen att snabbt fylla alla tomrum strider mot den samtida filosofins och sociologins kritik mot det senkapitalistiska samhällstillståndet.
Intellektuella reflekterar över pandemin
Vi kan här gå närmare in på några enstaka reaktioner på pandemin från den intellektuella världen. Den italienske filosofen Giorgio Agamben har inte tvekat att uttala sig inom sitt huvudområde: undantagstillståndet i demokratiska samhällen. Med denna utgångspunkt var han snabb att fördöma karantänen och den italienska statens respons som överdrivna. Agamben beskrev epidemin som ett högmodigt påhitt, med den dolda agendan att rubba ett av västvärldens viktigaste värden: friheten. Han beskrev viruset som ”en vanlig förkylning” och anklagade därmed åtgärderna för att vara överdrivna. Den italienske filosofen skriver att dessa åtgärder till och med är hårdare än undantagstillstånden under nazismen och fascismen. På så sätt reducerade Agamben viruset till en täckmantel för en sorts ideologisk terrorism, som rättfärdigar undantagstillståndet och orsakar allmän panik.
Agamben utvecklade detta spår några dagar senare, då han argumenterade för att tanken på ”asymptomatiska” smittspridare skapade en rädsla för vår nästa. Rädslan inför mötet med den andre, menar han, ödelägger till slut all politisk verksamhet, vilket är den regerande klassens slutgiltiga mål. Mot Agambens reflektioner måste man emellertid invända att det inte behövdes så många döda för att förstå det allvarliga hot som viruset utgör, eller för att förstå att distansering egentligen är ett sätt att visa omsorg om sin nästa.
Den katalanske kemisten och filosofen Santiago López Petit anslöt sig genast till Agambens kritik, genom att hävda att viruset skapats av den globala kapitalismen, med avsikt att normalisera undantagstillståndet. Den otyglade kapitalismen, påstår han, organiserar sin jordbruksindustri på ett sådant sätt att den skapar virus för att sedan styra över världens befolkning. Petit tydliggör att det här inte rör sig om en konspiration utan snarare en obeveklig produkt av ”livets algoritm” som yttrar sig – sporrad av en nyliberal konsensus – i politiskt beslutsfattande och nationalisering.
Slavoj Žižek, en av vår tids mest provokativa sociologer, har å sin sida skyndat sig att fira pandemins dödliga angrepp mot kapitalismen och den oundvikliga omvärderingen av det kommunistiska projektet som pandemin för med sig. Hans ställningstaganden grundar sig i en märklig optimism. Žižek observerar att viruset har blottlagt de redan befintliga ”pandemierna” i vårt samhälle: fake news och paranoida konspirationsteorier, rasism och främlingsfientlighet. Å andra sidan erbjuder viruset ett tillfälle att drömma om ett alternativt samhälle. Žižek fortsätter på den inslagna vägen och förespråkar en grundlig omvärdering av vårt ekonomiska system, baserad på återupptäckten av vår biologiska och ekologiska skörhet. Hans förslag består i att anamma kommunismen som globalt politiskt och ekonomiskt system. Men Žižeks ideal ska inte förstås som den ”historiska” kommunismen, utan som en kommunism baserad på solidaritet, tillit och vetenskaplighet. Enligt hans projekt skulle det hela regleras av en transparent global ekonomisk institution. Den entusiasm som genomsyrar hans argumentation står i motsättning till den fullständiga frånvaron av en diskussion om de mänskliga konsekvenserna av pandemin. Utan tvekan kan den ideologiska blicken förblinda en människa och omöjliggöra en objektiv syn på det omvälvande lidandet.
Žižeks analys förblev inte oemotsagd särskilt länge. Byung-Chul Han, en mindre optimistisk koreansk filosof bosatt i Berlin, tror snarare att kapitalismen kommer att fortsätta längs sin vanliga rutt, men denna gång med Kina som huvudaktör. Kapitalismen kommer inte att försvinna, eftersom dess försvinnande skulle innebära radikala förändringar i etablerade och förstelnade livsstilar. Dessutom skulle detta kräva en förändring av de styrande ekonomiska makterna, som i situationer som dessa snarare fortsätter att växa och att bli mäktigare. Han skriver: ”viruset har inte förmågan att ersätta förnuftet”; inte heller har det ”förmågan att skapa någon som helst stark kollektiv känsla”. Det har alltså inget som liknar den revolutionära sprängkraft som Žižek tillskriver det.
Trots detta vill Han gärna se en värld där individualismen förlorar sin centrala ställning; en värld där man kan bemöta ”den andres alteritet”, hennes olikhet visavi en själv. Detta är ett återkommande tema i Hans författarskap, som ofta återfinns i böckerna The Burnout Society (2012) och The Expulsion of the Other (2017). Han förespråkar en mer kollektivistisk världsbild. Han menar också att åtgärder som att stänga gränser under pandemin är absurda, liksom ”intrånget” i medborgarnas privatliv i asiatiska länder under pandemin. Byung-Chul Hans stora rädsla är däremot densamma som Agambens: att viruset kommer att bli ett rättfärdigande för undantagstillstånd som alltid föregår totalitära regimer. Tyvärr snuddar Han bara vid mortalitetsstatistiken för viruset – i synnerhet bland äldre som nekas vård – i förbifarten, utan att gå vidare in på problematiken.
Den italienske filosofen Franco Berardi har också bidragit med sin skepsis mot kapitalismens förmenta fall. Han menar snarare att nyliberalismen kommer att tjäna på pandemin. Den kommer att fortsätta sträcka ut sina tentakler genom nya former av kontroll och segregation, nya former av biopolitik och totalitarism. Berardi är övertygad om att dessa två aspekter förstärker varandra, eftersom vi inte är kulturellt förberedda att offra vår mobilitet, eller skilja njutningen från konsumtionen. Vi lever inte i kulturer som främjar enkelhet och gemensamt delande. Denna syn på mänskligheten leder honom till att ställa en tvetydig diagnos: antingen kommer vi att komma ur denna kris som mer aggressiva, tävlingsinriktade och individualistiska, eller så kommer vi att bli mer solidariska och beredda att sudda ut ojämlikheter.
Trots att det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser, så finns det fortfarande tid att påverka pandemins resultat. Det finns mycket att göra. Berardis diagnos av det mänskliga tillståndet inger föga hopp. Men detta är den uttömmande sanningen om människan: det finns också en önskan och en vilja att röra sig i rätt riktning, mot rättvisa, empati och solidaritet.
I den sociopolitiska kontexten i USA har filosofen Judith Butler insisterat på att medan viruset inte diskriminerar, kan man inte säga samma sak om människor. Förbindelserna mellan nationalism, rasism och kapitalism skapar förutsättningar som gör att vissa liv är värda mer än andra. Ekonomisk och social ojämlikhet tillåter viruset att diskriminera när det gäller tillgången på vård och, i framtiden, när det efterlängtade vaccinet blir tillgängligt.
Men man kan, som sagt, inte tillskriva själva viruset denna diskriminering. De skyldiga är snarare de ansvariga för våra politiska och ekonomiska system, som klassificerar människor utifrån köpkraft, etniskt ursprung och migrationsdokument. Detta gör att vissa individer blir andra klassens medborgare. Diskrimineringen och det ekonomiska tryck som skapar socialt utanförskap visar i dag sitt sanna ansikte. Den rådande likgiltigheten gentemot dem som drabbas av dessa sociala och ekonomiska krafter måste bekämpas innan vi kan börja diskutera våra framtida möjligheter.
Diskrimineringens virus skulle mycket väl kunna sprida sig ännu mer när vi tvingas att hålla oss isolerade i våra hem. Detta fördöms också av antropologen David Harvey, som även han diskuterar kapitalismens framtid. Harvey tror inte att nödläget som viruset orsakat kommer att försätta världsekonomin i obalans. Enligt honom beror obalansen på en nyliberal politik, som är mer inriktad på ekonomisk tillväxt än på människor och deras välbefinnande. I dag blir det nödvändigt att sätta människorna först, såväl i ekonomin som i politiken. Vi måste alltså, som individer och kollektiv, finna kreativa lösningar på framtidens problem, för att skapa en mer solidarisk, mänsklig och hållbar framtid.
Filosofer som Alain Badiou har gett uttryck för en mer pessimistisk hållning gentemot virusets revolutionära natur. En viss naivitet präglar många av de analyser som vi hittills har sett. Badiou hävdar att en av virusets effekter är att bryta ned förnuftets rätta funktion. I virusets myller uppstår myter, besvärjelser, profetior av grundlöst slag. Badiou påpekar att situationens komplexitet beror på sammanflätningen av sociala och naturliga orsaker, ekonomi och politik, det lokala och det globala perspektivet. På grund av detta kommer det inte kunna finnas radikala lösningar, menar Badiou. När vi står framför något så skrämmande håller vi hårt i det som redan är bekant.
Från politiskt håll verkar man ge Badiou rätt: målet är att i så stor utsträckning som möjligt behålla det ekonomiska systemet orört. Över hela världen har man börjat att diskutera huruvida man borde prioritera invånarnas hälsa eller att rädda ekonomin. Att rädda den sistnämnda kanske betyder just att bevara den sorts ekonomi som grundar sig i kapitalet, som ger upphov till spiraler av ojämlikhet, brist på möjligheter, osäkra anställningar i arbetslivet och världsomfattande hunger. Det vill säga, att rädda ekonomin har kommit att betyda att bevara ett system som struntar i halva mänskligheten och förhindrar dessa människor att leva ett värdigt liv. Att rädda ekonomin betyder i detta fall att segregera de allra fattigaste bakom indifferensens murar. Nu mer än någonsin behöver vi förslag på solidariska ekonomier som bryr sig om de allra svagaste.
Den tyske filosofen Gabriel Markus menar att covid-19 uppenbarar den globala gemenskapen och jämlikheten mellan olika folk. Inför viruset är vi alla lika: mänskliga varelser, ”bärare” av viruset, vars enda mål är förökning. Viruset ser inga skillnader mellan människor. Markus ifrågasätter därför meningen med att stänga gränserna, om inte för att hindra att nationella sjukvårdssystem kollapsar. Likväl är Markus kritisk mot en global ordning i stil med den som föregick pandemin, som han beskriver som ”dödlig”. I stället förespråkar han en ny upplysning, som förmår att förmedla en sund etik till de nya generationerna, så att de inte faller i en blind tillit till vetenskapen och teknologin. Markus önskar att detta ska visa sig vara en ”metafysisk pandemi”: att återvända till normaliteten får inte innebära att vi glömmer det som skett utan måste kopplas till nya former av solidaritet baserat på vår delade mänsklighet.
Den israeliske historikern Yuval Noah Harari håller med både Markus och Han i deras fördömande av de stängda gränserna. Harari menar att vi måste anstränga oss att se bortom det nuvarande brinnande nödläget och föreställa oss den värld vi vill leva i. Här pekar Harari på följande alternativ: auktoritär kontroll eller ett upphöjande av medborgarna, en nationalistisk isolering eller global solidaritet. Den israeliske historikern är bekymrad över att den digitala övervakningen kommer att hota friheten. När man tvingar sin befolkning att välja mellan integritet och hälsa, utgör detta ett bedrägligt val, menar Harari. Utan folkets tillit och tillit till folket kommer pandemin aldrig kunna bekämpas. Historikern avslutar med att skriva att lösningen aldrig kommer innefatta totalitarism och segregation, utan måste ske genom kooperation. Om Harari har rätt i detta avseende måste man tillägga att kooperationen måste vara genomsyrad av ett patos för social rättvisa, jämlikhet och ett sökande efter det allmänna goda.
Den engelske filosofen John Gray menar att viruset är ett bokslut för hyper-globaliseringen. Det postliberala sättet att styra en befolkning, menar Gray, kommer att kretsa kring att medborgarna offrar sin frihet så att staten kan bevaka deras hälsa och rörlighet. En märklig aspekt av Grays analys är att den förutsätter, å ena sidan, att det globala ekonomiska systemet kommer att rulla på ostört och samtidigt, å andra sidan, att marknaden kommer hitta en balans i en ökad lokal produktion. Gray menar att förlitandet på internationella aktörer och organ för att lösa pandemin och ekonomin bara är ett ”magiskt tänkande”.
De ovan skildrade svaren kommer från såväl den intellektuella högern som vänstern. Som man märker genomsyras responsen bland samtida tänkare av politiska och ekonomiska bekymmer. I synnerhet utgör rädslan för den hotade individuella friheten ett återkommande tema. Det som man med viss säkerhet kan fastställa är att det är alldeles för tidigt att veta vilka de ekonomiska och politiska konsekvenserna av denna situation kommer att bli. Vi vet helt enkelt inte om vår kultur kommer att rulla på som vanligt eller förvandlas i grunden.
En global transformation
I början av denna artikel citerades Patricia Manriques kritik att det är för tidigt att formulera en åsikt i frågan. Vi kommer tyvärr inte att kunna hålla oss till Manriques lovvärda poäng. Som avslutning kommer vi därför att försiktigt formulera en åsikt.
Trots att det kan tyckas som ett onyanserat och generaliserande uttalande, kan man ändå misstänka att den intellektuella klassens bekymmer hör till en bekväm föreställningsvärld utan någon speciellt djup inblick i hur människor lever sina liv i verkligheten. Letar man efter ord som ”fattigdom”, ”svaghet” eller ”marginalisering” så letar man förgäves. Även ordet ”sårbarhet” förekommer endast när man pratar om ”biologisk sårbarhet”.
Är det inte så att vi i vår brådska att uttrycka åsikter har glömt bort de utsatta? Har vi kanske här att göra med ett beslöjat försvar av liberalismen, när man så flitigt understryker den individuella friheten? Jag vet inte. Inte heller vill jag rikta anklagelser av något slag. Jag skriver dessa rader från ett bostadshus för lärare i Madrid, där vi har en stor trädgård som vi kan promenera i, och trots att vi har en person hemma som är smittad av viruset, finns det så gott om utrymme här att vi kan hålla henne isolerad och skydda oss själva från risken att bli smittade.
Om vi tittar på verkligheten med avseende på våra möjligheter och var vi bor, så tycks vårt största bekymmer vara att vi inte kan förflytta oss och röra på oss som vi vill. Samtidigt finns det människor runt omkring oss som inte har tak över huvudet och som har det väldigt svårt, för att inte nämna alla som kommer att förlora sina jobb till följd av viruset och inte längre kommer att ha någonstans att bo. Arbetslösheten bland unga kommer att förvärras. På många håll kommer migrantarbetare lida allra mest; dessa arbetare befinner sig nämligen redan i en utsatt situation, ofta utan sjukförsäkring och redan marginaliserade på grund av sin härkomst.
Om vi ens får föreställa oss en global transformation, måste vi föreställa oss en som börjar från gräsrötterna, genom att inkludera dessa exkluderade grupper. För att detta ska kunna ske måste de intellektuella vara uppmärksamma på det som viruset uppenbarar. Annars kommer de endast att stödja en tillbakagång till den redan befintliga ordningen, där de utsatta kommer att förbli osynliga utsatta.
Viruset har uppenbarat de rika ländernas sårbarhet på ett sätt som vi tidigare aldrig skådat. Men vi får inte glömma att liknande situationer är långt ifrån nya i de delar av världen som lever i extrem fattigdom, med eller utan coronaviruset. Människor som bor i dessa områden lär sig att leva med döden, dels på grund av resursbrister (vatten, vård, och så vidare), dels på grund av konkret våld. Reflektioner som rör övervakning och biopolitik är utan tvekan intressanta; inte heller kan man ifrågasätta relevansen i filosofen Michel Foucaults tänkande, där många av dessa teman fick sin ursprungliga formulering. Vi måste däremot komma ihåg att dessa teman är viktiga för en liten bråkdel av jordens befolkning. Vardagen för mer än hälften av jordens befolkning är präglad av hungersnöd, brist på drickbart vatten, korruption, bristande utbildningskvalitet, dåliga och prekära arbetsförhållanden, våld av alla slag och dålig tillgång till vård. Covid-19 ställer allt detta i rampljuset.
Eftersom pandemin har inneburit ett hårt slag för världens rikaste länder kommer den intellektuella världens bekymmer kanske att ändra fokus, eftersom det blir tydligt att vi alla är lika. Vi får hoppas att vår föreställningsförmåga inte bedrar oss när vi önskar att en grundlig förändring i vårt sätt att leva sker med hänsyn till allas välbefinnande, grundad i alla människors lika värdighet. I våra filosofiska utsvävningar får vi aldrig glömma det som borde vara utgångspunkten för våra reflektioner: människorna som i dag är utsatta på grund av våra politiska, sociala och ekonomiska system. Att hålla oss närmare denna utgångspunkt gör oss mer mänskliga.
Översättning: Lapo Lappin
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Civiltà Cattolica nr 4079, den 6 juni 2020.
Cristian Peralta är jesuitpater, dr i filosofi vid det påvliga universitetet Comillas i Madrid.
Ur Signum nr 6/2020, s. 31–36.