Gustaf Wingrens kyrkosyn

Gustaf Wingren och hans insatser må man ha olika mening om. En sak är viss: han har haft ett stort inflytande på svensk teologi och i någon mån även på svenskt kyrkoliv. För en nyanserad bild av hans betydelse och en god sammanfattning av hans teologi, kan hänvisas till Gösta Hallonstens recension av Wingrens memoarbok Mina fem universitet i Signum 4/1992.

Nu har en av Gösta Hallonstens doktorander vid namn Bo Håkansson ventilerat en avhandling om Gustaf Wingrens kyrkosyn med titeln Vardagens kyrka. Ämnet kan synas förvånande. Om Wingren är känd för något är det väl för sitt ständiga framhävande av skapelsen och första trosartikeln. På senare år accentuerades detta drag genom hans anknytning till den danske teologen Lögstrup. Men det är också lätt att konstatera att det i Wingrens skrifter finns ständiga utsagor om kyrkan, ofta polemiskt tillspetsade – och han tvekade inte ett ögonblick att delta i den kyrkliga debatten. Man kan nästan säga att Wingren hyste en hatkärlek till kyrkan som teologiskt objekt. Detta gör att en undersökning av hans kyrkosyn mycket väl kan motiveras.

Håkansson disponerar sin avhandling på ett föredömligt enkelt och överskådligt sätt. Efter en inledning kommer tre huvudkapitel: ”Vad är kyrkan?”, ”Vem är kyrkan?”, ”Var är kyrkan?”. Det avslutande kapitlet med rubriken ”Vad, vem, var?” ger några sammanfattande reflektioner om folkkyrkans möjligheter i dag. Med en från Avery Dulles lånad ecklesiologisk modell beskrivs Wingrens kyrkosyn som häroldsmodellen. Kyrkan tolkas i ljuset av det budskap som framförs, och det är ingen tillfällighet att Wingren ofta refererar till Barth och Bultmann som även företräder denna modell. Kyrkan regeras av evangeliet och har till uppgift att förkunna ett rent evangelium. En sak-ramental kyrkosyn är det inte fråga om, men dopet spelar en stor och central roll hos Wingren. I sin syn på dopets betydelse skiljer han sig för övrigt från Einar Billing, en teolog som han annars beundrade. Ämbetet och nattvarden spelar däremot inte så stor roll för Wingrens kyrkosyn – delvis i polemik mot högkyrkligheten.

För att ge en tydligare profil åt Wingrens kyrkobegrepp analyserar Håkansson tre ännu verksamma svenska teologers kyrkosyner: K G Hammar, Henry Cöster och Bengt Wadensjö. Av dessa har åtminstone de två första studerat för Wingren och bör ha påverkats av hans teologi. Resultatet av denna jämförelse är mycket intressant.

I kapitlet ”Vem är kyrka?” behandlas kyrkans öppenhet och gränser – en känslig fråga inom både teologin och kyrkopolitiken. Här behandlas medlemskap, territorialförsamlingen och demokrati inom kyrkan. Wingrens relation till svenska folkkyrkoteologer belyses, varvid Wingren som bekant ganska tidigt kom att ta ställning mot en bevarad statskyrka.

Ekumeniken engagerade inte Wingren särskilt mycket, även om han på senare år gärna talade i Svenska Missionsförbundets sammanhang. Utifrån sin övertygelse att evangeliet är det allt avgörande för kyrkan menade han, att man skulle visa tolerans mot övriga läroavvikelser. Lärosplittringen inom ett samfund skall tolereras som en tilllåten mångfald, och därmed bör tolerans visas också mot andra samfund. ”Ändå visar han knappast själv någon större tolerans mot dem som avviker” (s. 121).

Kyrkans relation till det omgivande samhället behandlas i kapitlet ”Var är kyrkan?”. Här är Wingrens bok Luthers lära om kallelsen (1942, 4:e uppl. 1993) en given utgångspunkt. Kyrkans integration är något som Wingren alltid har kämpat för. Hur hålla samman evangelium och skapelse, kyrka och värld, gudstjänst och arbete? Avhandlingens titel anspelar på denna agenda. Här infinner sig dock problem. Omsorgen om evangeliets renhet och rädslan för att kyrkan skall lägga bördor på människor gör, att Wingren har svårt att tänka sig en kyrka som utgör ett etiskt korrektiv i samhället. Denna uppgift läggs snarare på mindre grupper inom kyrkan som tänks stå i profeternas efterföljd. Författaren framhåller: ”Sålunda finns hos Wingren en tolkning av världen och en tolkning av vad kyrkans förkunnelse betyder i människor liv, men har han för den skull egentligen genomfört en integration av kyrka och värld?” (s. 242).

Bo Håkansson är som synes inte okritisk mot Wingrens kyrkosyn. Hela tiden jämförs Wingrens teologi med andra teologier, vilket gör det lättare att följa framställningen. I det avslutande kapitlet tycks författaren mena att Wingren har lämnat efter sig tankar som är användbara för en folkkyrka i vår tid. Det är möjligt. Ett grundläggande problem med denna kyrkosyn tycks dock vara att den saknar kropp, den är inte inkarnerad. Kyrkan blir exklusivt bäraren av ett budskap, den blir mer eller mindre till ett budskap. Traditionell luthersk teologi brukar ta inkarnationen på allvar (se t.ex. Luthers julpsalmer), men i denna kyrkosyn har den inte fått något genomslag. Därmed förnekas inte att här finns många intressanta tankar som bör kunna fungera också i en katolsk kontext.

Avhandlingen utmärks av en mycket god kännedom om källmaterialet och en god analytisk förmåga. Noterna är mycket omfångsrika och – tyvärr – placerade efter varje kapitel. Skulle de ha samlats i slutet av boken, skulle det ha synts att de omfattar över hälften av framställningen. Även om man väljer att inte fördjupa sig i noterna, får man på köpet inte bara en god bild av Win-grens kyrkosyn utan något av en helhetsbild av svensk teologi under 1900-talet. Redan det motiverar läsning av denna avhandling.