Hedenius på Sigtunastiftelsen

Sedan några år tillbaka anordnar Sigtuna-stiftelsen en serie av regelbundet återkommande konferensdagar kring frågor om tro och vetande. För det mesta har dessa konferenser haft en tvärvetenskaplig karaktär och vanligen har de utformats i samarbete med någon annan arrangör. Bland de teman som tidigare har behandlats märks bland annat frågan om religiösa upplevelsers sanningsvärde, liksom frågan om förhållandet mellan teologi och naturvetenskap. Söndagen den 9 mars var det dags för den sjunde konferensdagen i serien, denna gång utformad som ett samarrangemang med Newmaninstitutet. Ett åttitiotal personer kom till Sigtuna för att delta i konferensen kring temat ”Tro och vetande 50 år efter Hedenius”. Dagen kom att utveckla sig till något av ett bokslut över Ingemar Hedenius betydelse som kulturdebattör och religionskritiker.

Under förmiddagen hölls fyra föredrag som behandlade konferensens tema ur olika synvinklar. Det inledande föredraget hölls av Gunnar Eriksson, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, som berättade om sina egna erfarenheter av att ha haft Hedenius som lärare i filosofi vid Uppsala universitet. Det blev ett levande personligt porträtt av människan Ingemar Hedenius och de idéer som utgjorde drivkraften bakom dennes insats som akademisk lärare och kulturdebattör. I sitt föredrag (som publiceras i sin helhet i detta nummer av Signum) framhöll Eriksson särskilt Hedenius betydelse som kritiker av den auktoritära anda som präglade dåtidens kyrka och samhälle. När Hedenius bok Tro och vetande utkom 1949 fanns ännu inte någon lagstadgad religionsfrihet i Sverige, och kyrka, stat och utbildningsväsen var fortfarande starkt sammankopplade med varandra. Hedenius blev med sin slagfärdigt formulerade kritik mot statskyrkosystemet en befriargestalt för en hel generation svenskar som vuxit upp i denna ideologiska monokultur.

Konferensens andra föredrag hölls av Rainer Carls, jesuitpater och doktor i teoretisk filosofi. Carls presenterade i sitt mera strikt teoretiskt utformade föredrag några av slutsatserna i sin egen bok Om tro och vetande – Ingemar Hedenius kristendomskritik i ett halvsekelsperspektiv. Bland annat kritiserade Carls Hedenius för att denne inte på ett tillfredsställande sätt lyckats klargöra vad han själv menade med begreppen ”tro” och ”vetande”. Hedenius oförmåga att klargöra på vilket sätt vetenskapen är en form av vetande borde, enligt Carls, dessutom ha föranlett Hedenius att kalla sin bok Religiös tro och vetenskapstro istället för Tro och vetande. Hedenius trodde nämligen på vetenskapen, men han lyckades däremot aldrig visa hur vetenskapen förmår att leva upp till kriterierna på vetande i strikt bemärkelse.

Den tredje föredragshållaren, teologie doktor Johan Lundborg, drev i sitt föredrag den tes som han mera utförligt lagt fram i boken När ateismen erövrade Sverige, nämligen att Hedenius seger över teologerna i tro- och vetandedebatten berodde på hans stora retoriska skicklighet, inte på att han hade de bättre argumenten på sin sida. Hedenius underhöll sina läsare och åhörare genom sin kvicka humor och sina spydiga oförskämdheter, medan biskopar och teologer framstod som färglösa och tråkiga försvarare av ett system som sedan länge överlevt sig självt. Hedenius framgång berodde också på en rad gynnsamma yttre omständigheter, såsom t.ex. att publiceringen av hans bok i tiden sammanföll med Herbert Tingstens intensiva kritik mot statskyrkosystemet på Dagens Nyheters ledarsida. Tittar man däremot på innehållet i Hedenius kristendomskritiska argument så framstår dessa på det hela taget varken som särskilt nydanande eller som starkare än argumenten från motsatt håll. I offentlighetens ögon vann visserligen Hedenius tro- och vetandedebatten överlägset, men – enligt Lundborg – vann Hedenius på sin retoriska sluggerteknik snarare än på argumentativ knockout.

Det avslutande föredraget hölls av Sebastian Rehnman, docent i religionsfilosofi, som även han författat en bok om Hedenius syn på tro och vetande, kallad Gud, kunskap och vara. Kunskapsteori och metafysik hos Ingemar Hedenius. På en central punkt instämde Rehnman i Hedenius’ kritik av vissa teologer som ville undvika att koppla ihop den kristna tron med några anspråk på sanning. Rehnman framhöll: ”Det räcker inte med att tron på Jesu uppståndelse är existentiellt viktig för mig. Jag måste också ta ställning till om det historiskt sett är sant att Jesus verkligen uppstod från de döda. Utan ett sådant sanningsanspråk faller kristendomen sönder och samman.” Hedenius insisterande på sanningsfrågans relevans även i religiösa sammanhang är enligt Rehnman emellertid också det enda intressanta att ta till sig från hans kristendomskritik. Som kunskapsteoretiker och religionsfilosof har Hedenius i övrigt inte lämnat någonting av värde efter sig.

Eftermiddagen ägnades sedan åt en paneldebatt, där också publiken deltog med frågor och kommentarer. I panelen deltog förutom förmiddagens fyra föredragshållare även Sven Danielsson, professor i praktisk filosofi i Uppsala, som med kort varsel hoppade in som ersättare för tilltänkte Thomas Anderberg. Danielsson framhöll att många reli-giöst troende i vår tid inte kopplar ihop sin religiösa tro med några anspråk på sanning, vilket var mycket mera vanligt på Hedenius tid. Detta har i sin tur förändrat förutsättningarna för våra dagars debatt om tro och vetande jämfört med tidigare. Liksom förmiddagens föredragshållare instämde även Danielsson i att ”Hedenius inte var mycket till kunskapsteoretiker” och att hans kritik mot den religiösa tron inte heller var särskilt originell. Men samtidigt tog han Hedenius i försvar gentemot anklagelsen att denne skulle ha uppfattat den religiösa tron som någonting enbart rent intellektuellt. Hedenius förstod mycket väl att religiös tro även har andra komponenter än bara försanthållanden, men, framhöll Danielsson, det var just dessa senare som Hedenius särskilt intresserade sig för.

Eftermiddagens debatt utvecklades till ett engagerat samtal mellan deltagarna, som diskuterade Hedenius tänkande utifrån sina egna skilda filosofiska ståndpunkter. Påfallande var dock hur eniga alla verkade vara – om än av olika skäl – i sin övergripande bedömning av Hedenius insats som kulturdebattör och religionskritiker. Sett i ett femtioårsperspektiv verkar det värdefulla i Hedenius gärning snarare ligga inom kulturdebat-tens än inom filosofins område. Som retoriskt skicklig kritiker av ett auktoritärt präglat statskyrkosystem var Hedenius överlägsen och på det planet har hans insats fått resultat av bestående värde. Hans bidrag som kunskapsteoretiker och religionsfilosof tillförde däremot knappast någonting verkligt originellt och intressant till debatten och kan nu därför läggas till handlingarna.

För den intresserade kan avslutningsvis nämnas att nästa konferens i Sigtunastiftelsens serie om tro och vetande är preliminärt planerad att äga rum i oktober i år. Temat för nästa gång lyder: ”Modell, metafor och mening. Att fånga in verkligheten i vetenskap och tro”.