Hedenius som akademisk barnmorska

När jag som grön recentior kom till Uppsala i augusti 1952 efter en plågsam militärutbildning, så hade jag enorma förväntningar på universitetet. Det framstod efter det knappa intellektuella utbudet på gymnasiet i Ludvika och militärlivets sterila öken som ett paradis på jorden för allt som gav mitt liv mening: vetenskap, konst, litteratur, musik och inte minst filosofi. Jag visste inte mycket om min akademiska framtid, men en sak var jag fullständigt säker på. Jag skulle med det allra snaraste börja studera praktisk filosofi, för i det ämnet härskade ingen mindre än professor Ingemar Hedenius. Fast Uppsala i övrigt mest blev en besvikelse, var den första höstterminens studier för Hedenius någonting som jag fann vara mycket märkvärdigt.

Bakgrunden utgörs till en inte ringa del av idéhistorien, sådan den kunde ingripa i en mycket grön och oprövad gymnasists tillvaro i en liten bergslagsstad. Under mina gymnasieår 1949–1951 rasade striden kring Hedenius bok Tro och vetande. Den innehöll som bekant ett hårt angrepp på teologerna, särskilt de svenska, och gjorde utifrån tidens s.k. uppsalafilosofi, där värdenihilismen var en viktig komponent, gällande att teologin till stora delar inte kunde göra anspråk på att vara vetenskap, och att de kristna trosdogmerna omöjligt kunde uppfattas som intellektuellt hederliga av dem som inte ägde tron. Utifrån de beryktade tre postulaten menade han sig kunna mala ner dogmatiken i stoftet. Angreppet skedde med bitvis hånfulla och nedsättande ord. Det förtog delvis angreppets verkan, men kunde också verka uppfriskande i en alltför välmenande och motståndslös allmän kulturell välvillighet.

Jag och min nära vän, den redan då ganska elake Bo Södersten, som var min klasskamrat och bodde inackorderad i min familj, gladde oss i våra rebelliska hjärtan åt Hedenius rå-sopar. Vi tillhörde något som nästan framstår som en första pionjärgrupp av arbetarbarn, som utan alltför stora hinder kunde läsa vidare från genomgången sjätte klass i dåtidens folkskola. Ludvika gynnades av att ha eget gymnasium under vår realskoletid: framtiden låg öppen, bara man hade någorlunda förstående och uppoffrande föräldrar. Vad som ganska mycket stängde den andliga horisonten för mig var det rådande intellektuella klimatet i småstaden och vid läroverket. Det var alltför vördnadsbjudande och auktoritärt. Ludvikas bildade kretsar tycktes sätta artigheten högre än sanningen, när sådana som Hedenius kom på tal. Morgonbönerna var obligatoriska och helt präglade av den etablerade kyrkan; läxornas innehåll var med få undantag att betrakta som icke ifrågasättbar sanning, och de mestadels bättre bemedlade klasskamraternas cyklar glänste av mera krom än min gamla hoj, och deras kläder var påtagligt mycket snyggare.

Så tedde sig min tillvaro ännu när jag flyttade över från fyraårig realskola till treårigt gymnasium. På visst sätt skedde då en förändring. Det var inte minst tack vare pojkarna från Grängesberg. De kom farande den halvannan mil långa sträckan till Ludvika med rälsbuss. Och när de gick från stationen till läroverket kunde man redan på långt håll från skolgården höra deras livliga dispyter. Det var till stor del gruvarbetarpojkar med en stor politisk medvetenhet och en obändig vilja att diskutera. Bengt Dennis och Bo Södersten, småningom ryktbara på sina helt olika sätt, var bara ett par i den bullrande skaran. Vad grängespojkarna lärde mig var att för första gången i mitt liv inte ta skolauktoriteternas ord för givna sanningar, och de tydliggjorde det ganska långtgående förtryck som dåtidens skoldisciplin många gånger utgjorde.

I ett stämningsläge som fått denna resonans passade Hedenius hädiska teser naturligtvis mycket bra. Jag minns en debatt i kristliga gymnasistföreningen där en yngre präst var inbjuden att bemöta Hedenius. Bo Södersten kontrade honom med de tre postulaten och prästen såg vid diskussionens slut ganska svettig ut, även om det säkert rådde olika meningar i salen om vilken part som vunnit.

I varje fall var mitt första val av universitetsämne givet. Jag blev besviken på det Uppsala som jag mötte utanför mina direkta studier – inga intellektuellt spännande nya kamrater, ingen litterär eller konstnärlig atmosfär i de kretsar där jag rörde mig på min eventuella fritid. Men mötet med den praktiska filosofin, och i praktiken med Ingemar Hedenius undervisning, var desto mer givande. Det är ju i bakåtperspektiv ändå ganska fantastiskt att man år 1952 redan på ettbetygsstadiet som grön recentior fick avnjuta själve professorns undervisning, vecka in och vecka ut hela den långa terminen. Mest tyckte jag nog om hans föreläsningar. De handlade om ett par av Platons dialoger med moralfilosofiskt innehåll, Protagoras och Menon. Det var väl något av en ny aspekt på den märklige professorn som avslöjades på det här sättet: hans förtrogenhet med filosofihistorien. Undervisningen gick så till att vi på torsdagarna fick en föreläsning kring den aktuella texten, och på fredagen hade vi ett tvåtimmars s.k. proseminarium över samma text. I mina summariska och svårlästa almanacksanteckningar har jag efter det andra proseminariet den 26 september antecknat: ”begrep inte mycket”. Men redan den 10 oktober skrev jag: ”något mer drägligt än förra gången”. Det var väl försagdheten hos den handfull studenter som deltog som skapade en tryckt stämning inför den både kroppsligt och intellektuellt store professorn. Annars minns jag att nästan alla frågor och diskussioner som kom upp på proseminariet var sådant som Hedenius på ett mästerligt sätt redogjort för dagen innan på föreläsningen. När jag väl kommit underfund om den saken klarade jag oftast lektionerna galant, liksom den lilla skrivning som följde efter varje avslutad klassisk text. Bestående nytta av Platonföreläsningarna har jag haft av att Hedenius apropos Platons idélära invigde oss i Max Webers idealtypsbegrepp. Det har jag ofta haft tillfälle att utnyttja som idéhistoriker. Ett särskilt misslyckande har dock fastnat i minnet. Det härrör sannolikt från ett tillfälle då vi kommit in på David Humes essä Of the standard of taste, den estetiska klassikern i vår elementära utbildning i praktisk filosofi. Frågan ställdes vad det var för skillnad på varseblivning och åskådning. Några av oss gjorde tappra försök att bestämma denna skillnad, som jag kanske innerst inne fann så stor att det var irrelevant att grubbla över den. Jag föreslog att varseblivning stod för en inträdande handling, så som jag lärt mig att det var med passé simple i den franska grammatiken, under det att åskådning stod för en pågående handling. Men det viftade Hedenius bort och visade sig påtagligt irriterad över att vi inte inhämtat det relevanta svaret på denna elementära fråga redan i vår skolutbildning. Dessvärre har jag för länge sen glömt bort vilket svar han ville ha.

Den tredje skriften som blev föremål för föreläsningar och proseminarier var ytterligare en värdig klassiker, nämligen Friedrich Schleiermachers Über die Religion, an die Gebildeten unter ihren Verächtern. Här mötte vi i en inte alldeles enkel tappning en typ av religiositet som Hedenius nog var benägen att acceptera, eftersom den inte kunde sägas bygga på vad Hedenius och Uppsalafilosoferna kallade försanthållanden. Schleiermachers lära om sann religion som åskådande av oändligheten utan systematisering och analys var för honom, om jag fattat det hela rätt, ett intressant och hederligt försök att ge religionen en legitimerad plats i den mänskliga kulturen. Att författaren skriver underbart vackert gjorde väl inte saken sämre. Vi fick lära oss att det var viktigt att läsa den länge obeaktade version av Schleiermachers text som var den ursprungliga, den från 1799. Den fanns tillgänglig bara i en östtysk utgåva på grovt papper. Det var redan på den tiden ovanligt i Uppsala med kurslitteratur från Östtyskland.

Den åttonde december tenterade jag för Hedenius i hans tjänsterum i vad som på den tiden kallades Philologicum eller gamla Chemicum. Jag hade tur – han valde att låta frågorna kretsa kring viljans frihet, mitt favorittema. Jag var helt övertygad om att viljan inte hade någon frihet, och det verkade som om Hedenius själv kommit nära samma slutsats i den uppsats av honom själv som ingick i kurslitteraturen. Fast vi kom nog överens om att mycket hängde på definitioner. En sak hakade upp sig. Tentator ville i någon vändning få mig att komma fram till begreppet ”plikt”, något som jag inte lyckades associera till. När förhöret var slut efter 40 minuter, fick jag beröm och tilldelades s.k. spets. Det var ju bara en sak du inte kunde, sade Hedenius, men det verkade som du bara hade glömt den. En ovanlig inställning hos en tentator, skulle jag tro. ”Premium i praktisk filosofi 1952” – så skrev Hedenius på ett särtryck som han gav mig vid samma oförglömliga tillfälle. Det var en artikel som han just publicerat i en finsk filosofisk tidskrift. Artikeln hette ”Om hypotetiska imperativer”, ett för mig nytt begrepp, som dock förklarades mycket bra av det exempel som gavs på hur ett sådant imperativ såg ut: ”Om blodhunden kommer, stå stilla tills hjälp hinner anlända”. Det var naturligtvis en trofé att visa upp för studentkamraterna.

Jag minns också en helt annan kommentar som Ingemar Hedenius fällde i slutet av tentamen. Det gällde den s.k. värdenihilismen som han självklart var en anhängare av. Det brukar sägas, sade han på ett ungefär, att vi värdenihilister är slarviga med vår moral, eftersom vi anser att moraliska satser varken är sanna eller falska. Men jag tror att det är tvärtom. Det står i tidningen om en flicka som skulle väljas till Lucia i en Stockholmsförort. Men de kyrkliga underkände hennes kandidatur eftersom hon inte var jungfru. Så lätt kan inte vi kategorisera och underkänna människor. Jag vet inte om exemplet var så lyckat, men att moralisk medvetenhet var en framträdande egenskap hos Hedenius kan det inte råda någon tvekan om. Kanske var det hans stränga moral som ibland ledde till de förlöpningar som han kunde göra sig skyldig till när han blev riktigt arg på någon grumligt tänkande meningsmotståndare.

En sympatisk händelse inträffade vid ungefär samma tid. Hela proseminariet, sju personer starkt, blev hembjudet till Ingemar och hans trevliga fru Astrid i den gamla Kåbovillan en decemberkväll. Det var första gången i mitt liv jag såg och smakade rostade kastanjer. Det blev en kväll rik på intellektuella samtalsämnen, men skam till sägandes minns jag bäst att vi diskuterade sångaren Snoddas Nordgren som efter sitt genombrott i Hylands hörna på radio nu for land och rike runt och spred sin pest, den förfärliga låten Flottarkärlek. En blond flicka från proseminariet harmades över att den här lantliga typen blev så oerhört beundrad och uppvaktad av flickorna var han drog fram. Och jag minns hur både Ingemar och Astrid gjorde gällande att hon inte begrep ett dyft av vad som kunde göra en sådan person attraktiv. Men detta är en tidsbild bland andra av vad som karakteriserade Sverige åren kring 1950. Med denna hösttermin kunde min förbindelse med Ingemar Hedenius lätt ha tagit slut. En av mina närmaste vänner bland studenterna hade läst studiehandboken för filosofiska fakulteten grundligt och upptäckt att det fanns ett ämne här som hette idé- och lärdomshistoria. Jag hade fängslats av Bertrand Russells filosofihistoria som vi läste vissa delar av i kurslitteraturen och jag läste även de icke ingående kapitlen under december. Russells sätt att knyta tankeutvecklingen till den politiska och kulturella utvecklingen fängslade mig.

Å andra sidan tyckte jag ju att jag blivit uppmuntrad av min professorsidol vid tentamen, så jag gick i början av vårterminen 1953 på de seminarieövningar som anordnades för två och högre betyg. Men den text vi skulle diskutera var Axel Hägerströms just utgivna postuma bok Moralpsykologi, och jag märkte mycket snart att jag egentligen inte be-grepp ett dyft av den. Häromdagen läste jag om första kapitlet och jag begrep lika litet nu efter ett halvt sekel. Det är klart att man blir litet extra korkad med tiden, men det var nog en riktig bedömning från min sida att den här sortens filosofi var alltför hårdknäckt för min inte alltför märkvärdiga hjärna.

Men jag fortsatte under de följande åren att gå på många av Hedenius föreläsningar utan annan drivkraft än bildningstörst. Jag minns en improviserad föreläsning om Voltaire och en mycket tänkvärd om paradoxen i att tragedin som konst uppfattas som njutbar. Han tog upp Aristoteles, Humes och Nietzsches lösningsförsök och lutade själv närmast åt det nietzscheanska hållet, nämligen att det är vår naturliga grymhet som leder till den estetiska njutningen. Ibland råkade vi få sällskap efteråt om vi skulle åt samma håll, och det var alltid spännande att få tala med honom om filosofi och konst. Jag hade tidigt upptäckt att han hade ett betydligt rikare register än religionskritik. Vi kom ofta att tala om musik, och jag minns bland annat hans försvar för Beethoven, när jag fällt något kritiskt omdöme, och jag minns särskilt en konsert i domkyrkan med August Wenzinger och Schola cantorum basiliensis, dessa kraftfulla representanter för barockmusikens renässans. Jag minns det ljudliga skramlet när Hedenius stoppade en avsevärd dusör silvermynt i kollekthåven, och jag minns hans gripenhet när vi gick ut ur kyrkan efter konserten. Han var nog särskilt imponerad av rikedomen i Telemanns musik, som vid den här tiden legat så gott som ospelad i snart sagt ett par århundraden.

Till slut en episod som inte alls är relevant för dagens debatt om tro och vetande, men som jag ändå inte kan låta bli att berätta. År 1955 fick jag ut en diktsamling på Norstedts förlag, som fick det likgiltiga mottagande bland kritikerna som de flesta okända poeter råkar ut för, och som i mitt fall kanske var välförtjänt. Jag skickade ett exemplar av boken till Ingemar Hedenius. En kväll snart efteråt när jag kommit hem från en resa, hittade jag ett meddelande på min dörr att jag skulle ringa Ingemar Hedenius. ”Du är ju en poet”, sade han när jag fick kontakt. Det visade sig att han velat bjuda hem mig samma kväll tillsammans med Rabbe Enckell, Folke Isaksson och Carl-Eric af Geijerstam, i förekommande fall med fruar, som alla redan bänkat sig runt hans matbord. På min bevekande bön fick jag ansluta mig till detta för mig så oerhört respektingivande sällskap, och det blev en fantastisk kväll med samtal runt stora författare som Flaubert, Kierkegaard och den som det visade sig av Rabbe Enckell starkt nedvärderade Thomas Mann: ”han är ju bara ironi” (finlandssvensk brytning).

Det visade sig att Hedenius verkligen tyckte om mina dikter, utan att anamma allt invändningsfritt. Han försökte i varje fall intressera Enckell för dem, vilket resulterade i att jag så småningom fick ett vänligt brev från honom. Framför allt försökte han göra sin vän kritikern Knut Jaensson positivt inställd, vilket inte lyckades. Men Hedenius argumentation i frågan kan man läsa i hans numera utgivna brev till Jaensson.

Hedenius hörde till de inte alltför många gestalter som fick mig att försona mig med det akademiska livet, som egentligen bjuder mig mycket emotionellt motstånd. Han appellerade till mycket av det inom mig som jag själv värderade högst. Allra mest betydelsefullt var nog ändå att han representerade en intellektuell moral, som krävde hederlighet i tänkandet men inte uteslöt känsla och skönhet ur den akademiska gemenskapen.