Kristendom och kultur

Astrid Söderbergh Widdings artikel i Signum nr 8, 2002 väcker en rad intressanta frågor, som ger anledning till reflektioner. Det var ett lyckosamt drag att vinkla frågan om kristendomens ställning i Sverige med filmen som utgångspunkt (bortsett från att den är hennes egentliga intresseområde). Filmen återspeglar kanske kulturläget bättre än litteraturen och konsten. Den når ut till flera människor och diskuteras mera allmänt än andra konstarter. Men som det också sägs är filmen ett av flera tecken på samma kulturella situation.

Som Astrid Söderbergh Widding påpekar finns det i Sverige en tydlig klyfta mellan kristendom och kulturliv. Trots många ansträngningar tycks den inte låta sig överbyggas, och man måste fråga sig varför. För att besvara den frågan måste man då söka sig en bit bort i historien, till den tid då Sverige separerades religiöst och kulturellt från den tidigare europeiska gemenskapen. Den lutherska kyrkan i Sverige blev aldrig kulturskapande – om man med detta menar aktiva insatser för bildning, konst, diktning och drama. Det finns naturligtvis lysande undantag, som Johannes Rudbeckius, Jesper Svedberg och Johan Olof Wallin, men de snarare bekräftar regeln.

Drottning Kristinas leda vid Sverige berodde inte minst på att hennes rike visade en sådan brist på kulturliv, något som just föranleddes av landets isolering. Det holländska och vallonska kulturinflytandet under 1600- 0ch 1700-talen var reformert inspirerat och motarbetades snarast av kyrkan. Det var först Gustav III som 150 år senare kunde åstadkomma en kulturell förnyelse genom att öppna portarna för ett inflöde av fransk, tysk och italiensk kultur, och i det sammanhanget spelade den lutherska kyrkan ingen aktiv roll. De av våra stora författare som sedan dess har ägnat sig åt en religiös problematik har för det mesta visat en tydlig distans till lutherdomen, som Esaias Tegnér (så biskop han var), Viktor Rydberg och August Strindberg. När kvinnliga författare började ta upp religiösa frågor i början av 1900-talet sökte de sig också andra vägar än de statskyrkliga (Lydia Wahlström, Emilia Fogelklou, Elin Wägner).

Pietismen och väckelserörelserna i Sverige var för det mesta kulturfientliga eller likgiltiga för så världsliga ting som litteratur och konst. Den frikyrkliga litteraturen låg länge på en beklagligt låg litterär nivå. (Samma kulturfientlighet kom till uttryck ännu mer i Norge, där kristendom och kultur alltjämt ligger mycket långt från varandra.) Det är rimligt att klandra den tidiga frikyrkligheten för denna trångsynthet, men vi bör då minnas att en betydande svensk opinion visade stor fördomsfullhet gentemot de nya rörelserna. En profilerat religiös hållning betraktades i vida kretsar som något udda, ja löjeväckande. Sven Lidman må räknas som en av 1900-talets främsta författare, men hans religiösa engagemang låg honom alltid i fatet och kunde i bästa fall förklaras som en tillfällig förlöpning. Helt annorlunda förhåller det sig i England, där religiös diktning alltid har varit accepterad av kulturetablissemanget och på ett naturligt sätt har fått ingå i det nationella litterära arvet, alltifrån John Donne och John Milton till Christina Rossetti och T. S. Eliot. Av detta framgår också att den anglikanska kyrkan har visat en långt större öppenhet gentemot sin samtida kultur. Också i Danmark finner vi en mera naturlig relation mellan kyrka och kultur tack vare gestalter som N.F.S. Grundtvig och Søren Kierkegaard.

Först vid 1900-talets början utvecklades en allt större förståelse för allmänna kulturfrågor inom den svenska statskyrkan. Säkert hängde detta samman med den nya borgerlighetens bildningsideal, där också de religiösa frågorna ingick. Detta tänkande innehöll en god portion tysk idealism. De ledande inom denna kulturrörelse hade då en markant liberalteologisk hållning, med författare som Natanael Beskow, Manfred Björkquist och Torsten Bohlin. Det var ingen tillfällighet att det extremt liberalteologiska Religiösa reformförbundet kallade sin tidskrift Religion och kultur. Sigtunastiftelsen blev det synliga tecknet på denna kyrkans nya öppning mot kulturlivet, liksom tidskriften Vår Lösen och Förbundet för kristen humanism. Några årtionden senare, när Olov Hartman var föreståndare för stiftelsen, gav han den en ny inriktning utifrån sin mera lutherskt ortodoxa hållning. Han bjöd in ett stort antal kulturarbetare, författare och konstnärer, och det blev en tid av intensivt tankeutbyte och skapande verksamhet, som dock – som så ofta – var knutet till ledarens personlighet och med tiden gick tillbaka. Till författarna hörde Lars Ahlin, den kanske ende etablerade svenske författare som intagit en konsekvent luthersk hållning. Flera nylutherska präster ägnade sig med framgång åt att skriva romaner: Olov Hartman, Bo Giertz och (i en senare generation) Christian Braw under pseudonymen F. J. Nordstedt. De ”prästerliga” romanerna har dock, trots goda kvaliteter, fått sin största läsekrets bland de kyrkotrogna.

På frikyrkligt håll kan man framför allt erinra om litteraturhistorikern Erik Hjalmar Linder som var en mycket aktad kulturskribent i Svenska Morgonbladet. Det står också klart att kulturintresset efter hand är i ökande inom stora delar av frikyrkligheten, vilket bland annat märks i en seriösare bokutgivning.

När Svenska kyrkan i samband med skilsmässan från staten har velat betona sitt samband med svensk kultur – som i publikationen Tidernas kyrka – är det framför allt det materiella arvet man har framhävt: kyrkobyggnader och kyrkokonst (som till stor del härrör från vår katolska medeltid). Risken för att det antikvariska tar överhand har också påpekats av kritiker. Kultursatsningar har framför allt märkts inom det blomstrande musiklivet liksom i andra konstformer som kyrkospel och liturgisk dans. Med andra ord har man velat föra in nya kulturformer i kyrkorummet, men har inte visat samma förmåga att föra ut det kristna budskapet i samhället. Alla dessa nya projekt befäster snarare bilden av kyrkolivet som en självförnöjd subkultur. De aktiva kultursatsningar som gjorts har också haft svårt att göra sig gällande. Beklagligt nog har tidskriften Vår Lösen nu måst läggas ned. Förutom Sigtunastiftelsen är S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm alltjämt ett viktigt forum för kristen kulturdebatt.

Katolska kulturinsatser har av förklarliga skäl aldrig kunnat ske i stor skala, men det råder inget tvivel om att katolska författare och diktare har berikat svenskt kulturliv under 1900-talet. En höjdpunkt nådde detta vid århundradets mitt, då Sven Stolpe med stort engagemang (och åtskillig aggressivitet) förde fram fransk kultur och katolsk tro i romaner och debattböcker. Det var den tid då François Mauriac fick Nobelpriset (1952), och då Georges Bernanos’ och Graham Greenes romaner diskuterades livligt i dagspressen och i kulturtidskrifter. Påfallande många svenska katoliker var verksamma inom litteraturen, teatern och filmen (Olof Molander, Herbert Grevenius, Birgit Tengroth, Gunnar Björnstrand, Eva Berg, Anna-Lenah Elgström, Ingegerd Stadener, Waldemar Hammenhög, Birgitta Trotzig, Gunnel Vallquist, Eva Alexanderson, Östen Sjöstrand med flera). Att Svenska Akademien nu har fyra katolska ledamöter är delvis ett resultat av denna en gång aktiva kultursatsning, som dock stannade av under följande årtionden. Tidskriften Signum liksom Newmaninstitutet ser som sin uppgift att i dag vidareutveckla de katolska kontakterna mellan kultur och

samhälle i Sverige.

Religiösa frågeställningar och stämningar saknas ingalunda i dagens svenska litteratur, men tar sig då andra uttryck än de specifikt kristna. Bakom detta ligger helt visst tanken att kristna trosföreställningar lägger band på författarens kreativa frihet och därför bör hållas på avstånd. Det är tänkvärt att lyriker som Ingemar Leckius och Ylva Eggehorn kan vinna uppskattning för sin religiösa diktning – poesin kan tillåta sig det som inte är lika gångbart i prosaform. På samma vis har fantasyförfattare som J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis fått en ställning inom den samtida kulturen, också i Sverige, trots sina uppenbart kristna koncept – de rör sig i främmande världar, som saknar all beröring med det svenska vardagslivet och dess värderingar.

Medvetet och omedvetet

Om vi lägger allt detta samman finner vi att den omtalade klyftan mellan kristendom och kultur alltjämt består i Sverige, och att den också kan tänkas öka genom en sjunkande religiös (och ibland också kulturell) medvetenhet. (Se exempel i Astrid Söderbergh Widdings artikel.) Detta sker på två plan, som jag vill kalla det medvetna och det omedvetna, och kommer till uttryck på olika sätt.

Påståendet att det finns ett medvetet agerande för att isolera det kristna från kulturen är inte uttryck för någon konspirationsteori. Medvetandegraden är inte alltid så hög men finns ändå där i form av fördomar och förväntningar som bestämmer handlandet. Jag tänker då framför allt på kristendomens och religionens successiva tillbakaträngande från skolundervisningen, från radio, tv och dagstidningar, men också från bokhandeln. Aldrig har så mycket högklassig kristen litteratur tryckts i Sverige som i dag, med en spännvidd från kyrkofäderna till aktuella svenska författare, men att få tag i dessa böcker är en annan sak. Genom en tyst överenskommelse – som nog ingen riktigt kan redogöra för – är den kristna litteraturen alltmer försvunnen ur bokhandeln eller är förvisad till en särskild hylla någonstans i skymundan. Astrologi och kristallterapi får självklart en bättre plats och anses vara av större allmänintresse än böcker som vänder sig till ”enbart kristna”.

Genom att på detta sätt svältföda dem som vill läsa kristen litteratur får man dem också att tappa intresset. Varför vill alla läsa Harry Potter? Inte bara därför att det är bra böcker (vilket de är) utan främst därför att alla läser Harry Potter! Det är succén som avgör läsvärdet. En bok som inte finns i handeln och inte recenseras i pressen anses däremot sakna läsvärde, oberoende av sin kvalitet. I den klassen befinner sig nu nästan all kristen litteratur i Sverige, och kristna specialbokhandlare är få, sedan många av de gamla missionsbokhandlarna har slagit igen. Deras kulturella nivå var för övrigt inte alltid så hög.

En dialog mellan två parter förutsätter att de på något vis klargör sina positioner och målsättningar. Så är ju inte alltid fallet bland dem som borde vara ansvariga för att föra ut ett kristet budskap i massmedierna. De som står för andakter i radio och tv har sedan länge agerat utifrån den absurda tanken att ett program vinner större popularitet och intresse ju mera innehållslöst det är. De flesta inser förmodligen vad jag talar om. Låt mig bara ta ett enda exempel, en helgsmålsbön i tv under det gångna året, som tog formen av ett trädgårdsprogram med några insprängda bibelord om sådd och skörd. Det var inte bara klent som trädgårdsprogram, det gavs också under falsk varubeteckning. Det är otänkbart att man på samma vis skulle annonsera en fotbollsmatch i tv och sedan meddela att matchen denna dag skulle handla om fåravel. Men när det gäller religion och kristen tro tycks allt kunna göras utbytbart. Religionen har ingen egen existens utan är enbart en förevändning för att göra ett program eller hålla ett anförande om vilket ämne som helst.

Skolan likaväl som pressen levde under lång tid i föreställningen att religionen hade spelat ut sin roll och därför kunde strykas från dagordningen. Konflikten mellan Israel och palestinierna liksom invandringen av muslimer till Sverige kom som en överraskning, likaså de kristna kyrkornas roll vid kommunismens sönderfall i Europa (i den mån man observerade detta). Resultatet blev dock snarast det motsatta mot vad som kunde ha varit önskvärt. I stället för att skaffa sig bättre insikter om olika religiösa kulturer har man alltför ofta nöjt sig med ytliga fördömanden av religionens skadlighet. Självklart drabbar detta kristna försök att öppna en dialog när de möts av döva öron.

Ett annat område där skilsmässan mellan kristendom och kultur kommer till synes är årets högtider. Också i det sekulariserade samhället intar jul, påsk och midsommar en viktig plats som årstidsmarkörer (även om påsken i Sverige ofta kommer för tidigt för att fungera som vårfest). I det kristna samhället hade de alla sitt religiösa innehåll: Jesu födelse, hans lidande, död och uppståndelse, och hans förelöpare Johannes Döparen. Inom den svenska bondekulturen spelade de kristna högtiderna en central roll, men i dag är minnet av dem i stort sett utplånat utom hos den minoritet som fortfarande iakttar kristna sedvänjor. I populärpressen möter man allt oftare förklaringen att svenskarnas egentliga religion är naturdyrkan, och att högtidernas kristna anknytning bara har varit en ytlig fernissa. Argument av samma slag var för övrigt vanliga också i det nazistiska Tysklands nyhedniska rörelser.

Avkristnandet av folklivet motiveras gärna av att det nu finns invandrare av annan religion, och att de inte får utestängas från gemenskapen. För muslimer är detta en alldeles obegriplig tankegång. De skulle aldrig göra avkall på sin religion för att gå någon annan till mötes, och de förväntar sig inte heller att andra skall göra något motsvarande. Tvärtom har man ofta hört muslimer beklaga det svenska ointresset för sin egen religiösa tradition.

Genomtänkt eller ej har allt detta bidragit till att isolera kristen tro från kulturlivet. Men samtidigt finner vi motsvarande fenomen på ett annat plan, som jag vill kalla det omedvetna. Det finns inbyggda attityder i tanke- och uttryckssätt som möter när religionen kommer på tal.

Låt oss då först konstatera att en skilsmässa mellan kristendom och kultur ingalunda är självklar i Europas länder, även om sekulariseringen sätter sina spår överallt. I somliga länder (som Polen, Irland, Spanien och Grekland) är den nationella kulturen så präglad av kristendomen att den är helt oskiljbar från den. I Spanien, som jag känner bäst, är katolsk tro och spansk kultur så sammanvävda med varandra att man inte alltid kan urskilja vad som är vad. Också detta kan stundom ge anledning till kritik. Människor deltar i de religiösa högtiderna, heter det, inte därför att de tar tron på allvar utan bara därför att det är en del av deras kultur. Må så vara, men de tappar dock inte alldeles kontakt med den religiösa tradition som de ändå är förbundna med.

En sådan enhet mellan religion och kultur har sin bakgrund i historiska förhållanden: i Spanien genom striderna med morerna, i Irland genom frigörelsen från engelsmännen, i Polen genom kampen för att få bilda en egen stat, i Grekland genom fiendskapen med turkarna. I alla dessa fall har kyrkan varit en identitetsfaktor av rang; helgon och nationella hjältar hyllas tillsammans på likartat vis. Svensk identitet har däremot aldrig varit hotad, och Sverige har som bekant brukat föra sina krig utomlands. Kyrkan har för många, och särskilt för arbetarklassen, framstått som en förtryckare snarare än som en befriare och har ofta, med rätt eller orätt, getts skulden för tidigare missförhållanden. Detta finns både uttalat och som outtalade attityder.

Också när sekulariseringen har gått mycket långt finns den försvunna religionen kvar både i språket och i tänkandet. ”I Mexiko är också ateisterna katoliker”, sade Carlos Fuentes nyligen. Svenska attityder är på samma sätt protestantiskt präglade (snarare än lutherskt, för det specifikt lutherska är för det mesta försvunnet). Till detta hör en misstro mot organiserade kyrkliga former och särskilt mot prästerskapet. Dit hör föreställningen att religionen enbart tillhör den enskildes privatliv och är oberoende av samlevnaden med andra, att var och en bör utforma sin tro efter eget tycke. Det ger sig självt att ett kristet kulturengagemang är obegripligt utifrån den grundattityden, eftersom kultur förutsätter någon form av gemenskap, åtminstone som plattform för tankeutbyte. Därav kommer också motståndet mot allt tal om gemensamma kristna värderingar, eftersom detta ses som ett ingrepp i den enskildes frihet att själv utforma sin värdeskala. Denna extrema individualism är kanske en generationsfråga – det var inte så länge sedan kollektiva manifestationer stod på dagordningen – men för tillfället kanske det utgör det största hindret när man försöker diskutera dagens kulturfrågor utifrån kristna förtecken.

Det står klart att denna boskillnad mellan kristendom och kultur är till nackdel för bådadera. En kristendom utan kultur är en stympad kristendom. Den kristna tron vill sammanfatta det mänskliga livet i dess fullhet, och i detta utgör kulturlivet en avgörande och integrerande del. Genom ett möte med det förflutnas och nutidens kultur vidgas våra perspektiv och vårt känsloliv, och saknas detta blir kristen tro trångsynt och fördummad. En kultur som vägrar att erkänna religiösa värden – och i vår kultursfär de kristna – gör sig å andra sidan urarva sin egen tradition. Att till exempel vägra att skaffa sig kunskap om Bibeln berövar en inte enbart tillgången till den mänskliga historiens största litterära verk, vilket är illa nog, och förhindrar kommunikationen med alla dem som läser och värderar den. Också en stor del av världslitteraturen, inklusive otaliga svenska författare (som Bellman, Strindberg, Hjalmar Gullberg, Sara Lidman, Göran Tunström och Torgny Lindgren), blir alldeles obegriplig om man vägrar att söka förstå den bibliska och kristna bakgrunden. Detsamma gäller också andra kulturformer som konst, arkitektur och drama, där kristen tro och föreställningsvärld under så många århundraden har satt sin prägel. Inte minst den kristna bildkonsten, med dess förmåga att väcka och engagera, förblir för många en sluten värld.

Allvarligare än detta är att den materialistiska kulturens konstanta förnekande av det transcendenta leder till en fortgående avhumanisering. Om människan beskrivs enbart i biologiska, sociologiska och ekonomiska termer innebär det en totalförlust av den bärande grunden i all kultur, insikten att människan är mer än en tillfällighet och att hennes värdighet är grundad i något som ligger bortom det mätbara. Men den insikten tycks för närvarande oåtkomlig för många.

Skulden för detta måste till stor del läggas på dem som så allvarligt har försummat att gestalta det kristna budskapet i dess nödvändiga samband med det mänskliga livet på alla dess nivåer. Inte minst den kristna pressen ägnar sig beständigt åt ett samfundsmässigt navelskåderi i stället för att visa på den genomslagskraft som evangeliet har i männi-skors liv. Inte minst saknas det förebilder som kan visa nya generationer vad en kristen personlighet är eller ett kristet ställningstagande innebär i nutidens vardagsliv. Biografier över kristna personligheter är för det mesta sällsynta.

Till detta hör också ett drag i svensk mentalitet, som har sina rötter i den lutherska reformationen men också i våra nordiska livsvillkor: en dragning till personlig isolering, fjärran från gemenskapen med andra. Människan ingår inte i en harmonisk samexistens med sin ofta tvivelaktiga omvärld, och står till sist ensam inför sin Gud. Vi möter detta tema oupphörligt i svensk berättarkonst, från Strindberg och Pär Lagerkvist till Ingmar Bergman och Sven Delblanc. Vare sig attityden är glatt hedonistisk eller djupt pessimistisk är den lika lätt igenkännlig i dagens Sverige. Det ger en känslomässig botten åt den religiösa individualism som för närvarande präglar vårt kulturklimat.

Den svenska situationen kan tyckas extrem, men man kan också se den i ett större sammanhang. Den svenska motviljan mot att acceptera begreppet ”kristna värderingar” har sin motsvarighet inom EU, i diskussionen huruvida Europas kristna rötter skall omnämnas i den nya konstitutionen. Det finns en medveten strävan att bortse från den kraft som för mer än tusen år sedan knöt samman Europa till en enhet.

Förhållandet mellan kristendom och kultur är alltså ett europeiskt och västerländskt problem. Den medeltida syntesen mellan samhälle och kyrka kan självfallet inte återskapas, men en större medvetenhet om deras historiska sammanhang borde vara möjligt också i en alltmer sekulär kultur. Ansvaret ligger i hög grad på dem som gör anspråk på att företräda ett kristet synsätt också i nutidens och framtidens västerland.