Kultur utan spår i skrift och sten

Den romska kulturen har funnits i Europa i 700 år utan att den efterlämnat vare sig några monument eller en egen litteratur till sin omvärld. Första gången romer dyker upp i svenska annaler är i Stockholms stads tänkebok 29 september 1512. Olaus Petri omnämner dem också i sin svenska krönika som ”’Tatare’ som fara om kring ifrå thet ena landet til thet andra”, och som enligt honom inte tidigare funnits i Stockholm.

Även om det tidigare funnits romska författare har de skrivit på majoritetsbefolkningens språk. Det var inte förrän på 60-talet som de första litterära alstren på romanès började publiceras. Ändå har romerna och deras kultur under århundradena på olika sätt påverkat den europeiska kulturen, inte minst inom musik, dans, underhållning och måleri. Och deras ”exotiska” levnadssätt har varit ett kärt motiv i litteratur, film och teater, även om det mesta i deras kultur missuppfattats och misstolkats. Som sångare, dansare och musiker har de vunnit stor popularitet vid sina framträdanden, men när föreställningen var över och de lämnat scenen kördes de iväg igen och fick återgå till sin kalla och nomadiserande tillvaro.

Under det senaste århundradet har romer-na utvecklat sitt eget skriftspråk. Idag finns gott om skalder, prosaförfattare och dramatiker som också skriver på romanès. De har därmed börjat ge sin bild av sig själva. Sånger och dikter som under århundraden traderats muntligt har börjat dokumenteras, men inte utan problem. I förordet till boken Utan hus utan grav berättar redaktören Gunilla Lundgren om Papusza, ”den romska poesins moder”. Papusza föddes i Polen omkring 1910. En polsk poet hörde hennes sånger, fascinerades av dem och bad henne skriva ner dem. Men när de publicerades beskylldes Papusza för att ha förrått sitt folk. I dikterna hade hon lämnat ut både sitt språk och sin kultur och dessutom hade hon samarbetet med en icke-romsk man, en gadzo. Hon försökte hindra vidare publicering, hon brände sina dikter, men ingenting hjälpte. Hon stöttes ut ur den romska gemenskapen och dog ensam och fattig 1987.

I förordet till boken redovisar Gunilla Lundgren en del fakta om romerna och deras kultur. I det romska språket finns ett 60-tal dialekter som upptagit element från de majoritetsspråk där de olika familjerna och klanerna bott. Ett arbete pågår för att hitta former för ett gemensamt skriftspråk. Författarna identifierar sig med olika beteckningar för sin etniska tillhörighet, några som zigenare, andra som romer, tattare eller resande. Gunilla Lundgren redovisar också statistik över de olika gruppernas storlek i Sverige: resandefolket 15 000–20 000, ”svenska” romer 3 000–4 000, finska romer 5 000–6 000, utomnordiska romer som kom till Sverige under 60-70-talen 10 000 och utomnordiska romer som kom på 90-talet, främst från f.d. Jugoslavien 5 000–6 000. I ett appendix där samtliga medverkande i boken, redaktörer, författare och översättare presenteras får man också hänvisningar till ytterligare litteratur.

Antologin presenterar dikter och sånger av romer från ett 20-tal länder. Flertalet presenteras både på romani/romanès och i svensk översättning. De speglar både det vemod och den livsglädje som gjort den zigenska musiken älskad. Många av dikterna är gripande vittnesbörd om omänskliga lidanden, utstötthet och armod, andra är fyllda av livsglädje, naturromantik och kärlek. Det romska folkets lidanden under det nazistiska utrotningskriget mot ”mindervärdiga raser” speglas också i några av bidragen. Det rikhaltiga bildmaterialet kompletterar på ett utmärkt sätt atmosfären i dikterna. En brysk påminnelse om romernas utsatthet är den rumänska affisch som finns återgiven i boken: ”Till salu. En hop prima zigenarslavar auktioneras bort vid Sankt Elias-klostret 8 maj 1852 bestående av 18 karlar, 10 gossar, 7 kvinnor och 3 flickor i utmärkt skick.”

Titeldikten ”Utan hus utan grav” ger en försmak av hela antologin. Den är skriven av Rajko Djuric, som är född i f.d. Jugoslavien, men nu lever som flykting i Berlin. Han skriver noveller, essäer och filmmanus på tre språk, serbiska, tyska och romanès, men för poesin använder han endast sitt modersmål romanès.

”O-o-o

ve mig för alltid

O-o-o

min far

du utan grav

vi utan hus

förda kring av vinden

föraktade av världen

Hur länge

O-o-o

kära mor

på vilken sten ska jag stå

varifrån ska jag ropa efter dig

Himlen är stängd för oss

Jorden ser ödslig ut

Utan människornas själar

Vart ska vi gå

Hur länge

Någon närmar sig

någon avlägsnar sig

genom väglöst vara”

Memoarer av Hans Caldaras

I Gunilla Lundgrens antologi medverkar bl.a. sångaren och kompositören Hans Caldaras med en kort essä om sitt liv och sina erfarenheter av den svenska ”zigenarpolitiken”. Den kan sägas vara något av en kort sammanfattning av hans nyutkomna memoarer I betraktarens ögon. I sin bok skildrar han sin släkts öden från morfaderns utvandring från det tsaristiska Ryssland till Sverige vid förra sekelskiftet och fram till dagens europeiska verklighet. I slutkapitlet går tiden baklänges när han under en resa i Rumänien av en slump stöter på släktingar som idag lever under samma förhållanden som hans morfar en gång gjorde i slutet på 1800-talet.

Caldaras bok är en rapsodi av enskilda händelser i hans liv som ger en skrämmande skildring av svensk minoritetspolitik och ännu existerande fördomar. Den handlar om utstötthet och utanförskap, om köld, is, snö, fukt och fruktan. Under iskalla vinternätter i blåsiga och otäta tält och husvagnar hotade döden om man inte höll elden vid liv eller var tillräckligt påklädd. Det handlar om ständiga uppbrott från tältlägren med polis och hundar i hälarna när de tre veckorna man fick stanna på samma plats gått till ända. Efter ett kringresande liv från Haparanda i norr till Ystad i söder och efter 20 år i bostadskö med ideliga svek från myndigheternas sida fick hans familj äntligen sin första lägenhet 1960. Lyckan var då fullständig: ”Okej, det fanns ingen elvärme, inget varmvatten eller bad, men det bästa fanns och det var toalett. Det var en enorm lyx att vakna om morgonen och känna värmen omsluta en. Det var också en outsäglig känsla att på vintern kunna gå i bara strumplästen i sitt hem…”

Men Caldaras minns också omsorg, kärlek och gemensamt ansvarstagande inom klanen och solskenshistorier om enskilda ”svenskar” som trots det omgivande samhällets avståndstagande och trakasserier visade moraliskt mod, solidaritet och medmänsklighet. Släkthistorien rymmer visserligen också intriger, osämja och förtal som ibland slutar i hat och oförsonlighet, men det bestående intrycket är social omsorg, värme och solidaritet i relationerna. Att lämna en åldrande släkting i samhällets och därmed främmande människors vård är en svår konflikt i brytningen mellan den romska kulturen och folkhemstraditionen.

Caldaras skildrar sin egen slingrande och ofta törnbeströdda väg från 10-årig nybörjare i småskolan till erkänd artist. 50 års Socialsverige passerar revy och bilden är inte smickrande. De gängse värderingarna av en del ansedda politiker och kulturpersonligheter får sig här och där en ordentlig törn, även om man ibland får anledning att erinra sig bokens titel. Läsaren möter dock även många framträdande personer i underhållningsbranschen, både administratörer och artister.

Boken är en underhållande men lärorik läsning för alla som engagerar sig för minoritetsfrågor och mot rasism. Den ger ett nyttigt perspektiv på den svenska förträffligheten och en påminnelse om att diskriminering, rasism och utanförskap inte är historia utan dagsaktuella realiteter. Och det gäller inte bara romerna. Det mesta kommer igen i dagens debatt om invandrarnas situation.

Vad böckerna visar är ett den romska kulturen är vital och levande ännu efter 700 år av förföljelser, förnedring och försök till tvångsintegration. Kanske är det först i och med att den fått sitt eget skriftspråk som den riktigt kan börja blomma. Men böckerna visar också att det går att leva i två kulturer och med två normsystem och ändå bevara solidaritet med båda. Men det kräver att majoritetskulturen gör sig fri från fördomar och schabloner om ”de annorlunda” och visar respekt för deras normsystem och traditioner. Man kan vara både zigenare och svensk, jude och svensk, afrikan och svensk. Eller varför inte katolik och svensk.