Handelsresande i liv

”Det tog knappt fyra timmar för tåget att ta sig från Budapest till den österrikiska gränsen. Och där stannade det. Alla som befann sig ombord visste precis vart ett tyskt tåg fyllt med judar normalt förväntades åka. Alla hade förlitat sig till pengarnas makt, och bödelns hedersord. Det tog inte en minut för dem att börja tvivla. När tåget stannade nära gränsen – precis vid den punkt där det antingen kunde ta av i nordostlig riktning, mot Auschwitz, eller åt sydväst, mot friheten – så bröt paniken ut ombord. Det var som om Eichmann – för inte kunde det väl vara lokföraren? – inte riktigt visste vad han skulle göra. Och judarna ombord, som var helt i hans våld, visste att om Eichmann bröt sitt löfte så skulle det inte kosta honom någonting. Skriken och jämrandena kunde höras långt ut på slätten.”

Ovanstående beskrivning är hämtad ur Lena Einhorns omfångsrika och mycket ambitiöst upplagda ”Handelsresande i liv”, en bok som delvis baserar sig på hennes prisbelönade dramadokumentär med samma titel. Såsom citatet antyder, kretsar framställningen i huvudsak kring judeförföljelser under andra världskriget. Som en röd tråd genom texten löper de olika räddningsex-peditioner som iscensattes av människor med anknytning inte minst till vårt land.

Historiska dokument

Einhorn har valt ett relativt fritt framställningssätt. Med utgångspunkt i ett rikhaltigt, tidigare delvis opublicerat källmaterial frilägger hon händelser och episoder med hjälp av ledigt konstruerade dialogformer, försiktigt utarbetad miljöteckning och välgrundade psykologiska antaganden. I fiktionens gränsland hamnar hon emellertid aldrig. Varje skeende äger täckning i det faktiska förloppet. Samtidigt skiftar källorna i hög grad. Utöver memoarer och andra publicerade verk läser Einhorn hemliga dokument, avlyssnade telefonsamtal, dagböcker, personliga brev, telegram, skrivelser, mötesprotokoll och diverse PM. En stor roll längre fram i belysningen får även de förfalskade historiska bevis som kom att cirkulera efter krigsslutet. Talrika personliga vittnesmål fogas likaså till den löpande framställningen. Motstridiga uppgifter – ett mycket vanligt fenomen i sammanhanget – stäms grundligt mot varandra. Volymens digra litteraturförteckning ger en antydan om den fleråriga forskningsprocess som ligger bakom detta arbete, vilket äger speciell tyngd genom att de relaterade samtalen och förhandlingarna beläggs i en omfångsrik och noga uppställd notapparat.

Oavsett tid och plats visar Lena Einhorn en utmärkt förmåga att gjuta liv i de många aktörer som undersökningen inbegriper. Lika klart framstår hennes intention att teckna dessa karaktärer med inlevelse och medkänsla. Hon är alltid påtagligt närvarande, också i de avsnitt där miniporträtten bär något av familjekrönikans drag. På ett lika skickligt sätt växlas psykologiska perspektiv. Som regel avtecknar sig personliga levnadsöden mot ett vidare politiskt förlopp. Enskilda människors villkor blir därmed tydligt belysta.

Naturligt nog omspänner granskningen vida geografiska fält. Med judefrågan i självskrivet centrum fokuseras förhållanden i såväl Centraleuropa som Baltikum och Skandinavien.

Einhorn uppehåller sig allra först vid judiska kretsar i Lettland. I volymens inledning får läsaren för första gången möta den driftige judiske affärsmannen Gilel Storch, en oförtröttlig aktivist som i större utsträckning än de flesta valt att leva och verka efter den vackra talmudiska devisen om att ”den som räddar ett liv har räddat en hel värld”. Storch kommer att tillhöra bokens nyckelfigurer. I varje fas av kriget skulle han bedriva förhandlingar – trots politiskt motstånd och stötestenar vad gäller samarbetsformer. Hans kontaktnät sträckte sig i överraskande riktningar.

Nästa anhalt är det tidiga seklets Wien, där Adolf Hitler driver omkring i leda och sysslolöshet, fylld av hat inför främlingar. Ansatser till ett miniporträtt skisseras i denna initierade tillbakablick – dessbättre utan att Einhorn snärjer sig i psykologiserande övertoner. Kort senare tar hon steget till andra världskrigets utbrott. Stridsförloppet relateras i hastiga drag, varvade med inblickar om Storchs begynnande räddningsaktioner. Därefter berörs tyskarnas invasion av de baltiska länderna – och de judeutrotningsprogram som snart tar sin början. Delar av detta händelseförlopp bildar sedan utgångspunkt för en mer detaljerad granskning av motståndsformer i krigets skugga.

Tiden är då mogen för presentation av ännu en huvudgestalt i Einhorns dramadokumentär, nämligen Himmlers betrodde massageterapeut Felix Kersten, som i samband med sin smärtlindrande behandling delgavs förtroenden av yppersta vikt och även kom att agera aktivt för egen räkning. Efter hand kom denne att vistas länge inom Sveriges gränser. Kersten visade sig vara en idogt verksam och stundtals framgångsrik diplomat och agent, även om hans patient Himmler i sin ihållande skräck inför Ledaren bjöd terapeutens mjukare politiska förslag nog så starkt motstånd och då sällan gick att rubba helt enligt intentionerna.

Personnätet sväller när författaren sedan för att teckna konturer till ett intrikat världspolitiskt spel närmar sig spionkretsar i Stockholm och Istanbul. Galleriet har nu blivit omfattande. Utöver agenter figurerar affärsmän, uppsatta nazister, nordiska statstjänstemän, kungligheter, politiska aktivister. En betydande del i händelseförloppet får längre fram i texten utrikesrådet Gösta Engzell, vilken i stor utsträckning kom att förkroppsliga den på flera punkter starkt kritiserade svenska flyktingpolitiken. På tysk mark synliggörs efter hand de inhemska officerare som var involverade i attentatsförsöket mot Hitler – för att endast ange några exempel på karaktärer som befolkar sidorna.

Världen ville inte veta

Att upplysa världen om vad som försiggick bakom fronterna var förenat med de största svårigheter. Som bekant påverkades många länder under denna tid av rasbiologiska riktningar, vilka tillsammans med en förstärkt nationalism piskade upp motvilja till judisk invandring. Så var fallet också i Sverige. Många UD-tjänstemän föredrog att tysta ner, alternativt misstänkliggöra, uppgifter om massmord. Emellanåt hänvisade myndigheterna till vårt lands besvärliga läge mellan Tyskland och Sovjetunionen. Lättja, aningslöshet och anpasslighet rådde i praktiskt taget hela västvärlden. Flertalet nationer stängde sina gränser för judiska flyktingar.

Uppvaknandet kom sålunda att dröja mycket länge – i själva verket till en tidpunkt då flertalet av nazismens offer redan hade avlivats. Så långt som tre år efter krigsutbrottet betecknades på många håll i väst rapporterna om massmord som krigspropaganda. Länge ställde sig de allierade kallsinniga inför flyktingproblematiken. Samtidigt underströk dess representanter vikten av ren militär kamp. Den officiella hållningen upprepades ständigt: lösningen av judefrågan är att vinna kriget. Först i början av år 1944 tog en allierad regering – USA:s – initiativ för att rädda offer undan Förintelsen.

I ungefär detta skede påskyndades olika räddningsaktioner i Centraleuropa, speciellt sedan Tyskland ockuperat Ungern. Detta arbete kom i huvudsak att ombesörjas av enskilda individer – inte nationer. Einhorn relaterar de frenetiska diskussionerna kring möjligheten att friköpa offer och för deras räkning också utöva påtryckningar – ett spörsmål som hon senare skall återkomma till.

Vid sidan om denna faktaorienterade belysning bjuds läsaren minnesvärda närperspektiv. Författaren förmedlar gripande vittnesmål från lägerfångar som av en händelse undgått gaskamrarna. I dessa sidoperspektiv ges röst åt några av Förintelsens överlevare. Einhorn följer också flyktingar som lyckats hålla sig gömda inne i skogarna, undan de tyska förbanden. I dessa sammanhang uppehåller hon sig företrädesvis på baltiskt territorium. Dessa konkreta inblickar förbinds med hennes långsamt framväxande porträtt av Gilel Storch, den statslöse som aldrig gav upp sina försök att rädda lettiska landsmän över till Sverige – och som under våren 1945 de facto inbjöds att förhandla om återstående judiska fångar direkt med Himmler! Fokuseringen av flyktingarnas villkor knyts likaså till hjälpinsatser från organisationer som Röda korset.

Röda korsets prioriteringar

Vad som i detta sammanhang kan förvåna är det stundom svala räddningsintresset hos både svenska och Internationella Röda korset, exempelvis i frågan om matleveranser till koncentrationslägren. I rädsla för att med protester undergräva sin övriga verksamhet ville organisationen till en början på inga villkor konfronteras med tyskarna. Denna undanglidande hållning är värd att hålla i minnet. Mot krigets slut omprövade Röda korset emellertid delvis sin inställning. Under ledning av Folke Bernadotte inleddes då en räddningsexpedition till Berlin. I detta ärende tränger Einhorn djupt ner i källorna, dels för att beskriva den diplomatiska aktiviteten i svenska regeringskretsar och dels för att söka urskilja expeditionens verkliga initia-tivtagare. Hon påvisar i detsamma uppen-bara osanningar framlagda av Bernadotte själv, dock inte utan att betona grevens betydelse i denna humanitära aktion.

Trots detta erkännande kvarstår hos författaren en stark indignation inför det förhållande att Bernadotte och Röda korset valde att prioritera icke-judiska skandinaver – och västerlänningar överlag. Det var först med dansk hjälp som delar av hjälpexpeditionen nådde judelägret Theresienstadt. Som helhet kom expeditionen, menar Einhorn, ”att inrikta sig på dem som satt på den översta pinnen på stegen ner till helvetet”. Längre fram i texten drar hon en mer preciserad slutsats – efter att ha studerat UD-rapporter och andra dokument: ”Sverige behövde goodwill hos de allierade, och hos sina skandinaviska ´broderfolk´. Knappast hos den polska regeringen. Och någon judisk rege-ring fanns det ju inte att få goodwill hos.” Strax senare görs en mer förlåtande summering av vilka personkategorier som beretts plats i de vita bussarna: ”Det var inte illvilja. Det var heller inte antisemitism, åtminstone inte primärt. Det var realpolitik.”

Stort utrymme ägnas givetvis även den unge affärsmannen Raoul Wallenberg och dennes arbete vid svenska legationen i Budapest – för att ta ett steg tillbaka i händelseförloppet. Utifrån en sympatiserande hållning beskriver Einhorn den oerfarne Wallenbergs okonventionella, delvis mycket framgångsrika metoder för att befria fångar. I kraft av svenska skyddspass och andra oprövade former räddade Wallenberg tiotusentals judar till livet – även om Obersturmbannführer Adolf Eichmann knappast lät sig hindras att före ryssarnas ankomst slutföra sitt uppdrag i den ungerska huvudstaden. Författaren nalkas här de gåtfulla omständigheterna kring Wallenbergs försvinnande – liksom den svenska regeringens blygsamma agerande i Wallenbergärendet.

Ansträngningarna för att utverka frigivning av judiska fångar intensifierades sålunda på flera fronter mot krigets slut. Situationen blev alarmerande sedan ryktet gjort gällande att Tyskland i avsikt att undanröja bevis planerade masslikvidering av lägerfångar. Paniska reaktioner blandades nu med hopp. Einhorn skriver: ”Ju mer Tredje riket närmar sig sina sista dödsryckningar, desto häftigare svänger pendeln, mellan blodbad och försoning. Det som en gång hade varit en konsekvent nazistisk politik, utförd med en konsekvent och målmedveten strategi, har nu förvandlats till en inre kamp mellan ideologi och överlevnad.”

Det skulle dock inte bli någon enkel uppgift att försöka rädda de ockuperade zonernas sista levande judar. Författaren får här anledning att på nytt beröra Gilel Storchs engagemang, särskilt sedan denne, såsom nämnts, givits möjlighet att förhandla direkt med tyska ledare, i första hand med Förintelsens huvudansvarige, Heinrich Himmler. Endast ett par timmar före planerad avfärd inställde Storch emellertid sin medverkan, delvis på grund av påtryckningar från familjen – ett beslut som han senare bittert skulle ångra. I planet till Berlin sattes i stället den tyskfödde judiske affärsmannen Norbert Masur. Tillsammans med Felix Kersten färdades denne delvis oprövade diplomat ut på detta farliga uppdrag.

Krigsslutet

Einhorn bygger upp en stark och kuslig atmosfär kring dessa sena arrangemang, vilka även, såsom antytts, inbegrep Bernadottes medverkan. I detta skede mötte de svenska diplomaterna ett redan mycket krigshärjat land. Efter att ha skådat ruinfält, flyktingprocessioner, sårade soldater och sönderbombade kvarter förstod de att Tredje rikets dagar var räknade. Tids nog skulle ju också Hitler själv inse att kriget var förlorat.

Efter krigets definitiva slut varvades inom svenska judiska kretsar självrannsakan med skoningslös inre och yttre kritik. Mosaiska Församlingen i Stockholm anklagade Gilel Storch för att ”förgifta atmosfären inom det judiska livet här i landet”. Bakom motsättningarna låg i hög grad personliga kontroverser. Flera av Storchs aktivistkolleger hade dessutom svårt att förlika sig med baltens ovilja till kompromisser. På andra håll debatterades livligt Folke Bernadottes egentliga grunder för sitt engagemang – speciellt efter det att han blivit mördad under ett medlaruppdrag i Mellanöstern. Anmärkningsvärt nog verkar flera av de relaterade frågeställningarna växa med åren.

Lena Einhorns uppfordrande och utomordentligt väldokumenterade framställning fungerar som en påminnelse om vad som skett såväl under som efter andra världskriget. Riskerna med eftergifter gentemot rasistiska och nazistiska strömningar visar sig som bekant närmast dagligen runtom i Europa. Den rädsla som många regeringar då ger uttryck för – då som nu – föranleder författaren att i bokens avslutande kapitel påpassligt citera den amerikanske journalisten H. B. Swope: ”Jag kan inte ge något recept på framgång, men däremot ett på misslyckande: försöka vara alla till lags.”