Högröstat om svensk antisemitism

För efterkrigstidens svenskar har antisemitism kommit att förknippas med utlandet, framför allt nazisternas regim i Tyskland och förintelsen av Europas judar under andra världskriget. Att det också funnits en svensk antisemitism har inte varit lika känt, och det är först på senare tid som vi blivit medvetna om den roll som den spelat i vårt lands kulturella och politiska liv. Men fortfarande är vi vana att uppfatta antisemitismen som ett historiskt fenomen, vilket försvann parallellt med att det svenska folkhemmet byggdes upp. De enda som lierat sig med den antijudiska föreställningsvärlden har varit förvillade nynazister och obskyra högerextremister, har man tänkt sig.

I en nyutkommen avhandling från idéhistoriska institutionen i Lund, Återkomsten: Antisemitismen i Sverige efter 1945, visar dock Henrik Bachner att denna bild inte stämmer med verkligheten. Han har studerat efterkrigstidens svenska offentliga debatt och funnit åtskilliga exempel på antisemitism i dagspress och tidskrifter. Det är ett mycket stort källmaterial som behandlas, och Bachner har genomsökt dagstidningar, tidskrifter, reportage- och debattböcker i jakt på antijudiska uttalanden. Särskilt har han intresserat sig för den kristna och socialistiska pressen.

Bachners undersökning omspänner hela efterkrigstiden och har resulterat i en bastant – kanske lite väl bastant – bok. Genomgången är koncentrerad kring några speciella händelser som gav upphov till debatt. Den första är mordet på den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem 1948. Dådet, som utfördes av israeliska aktivister, utlöste bestörtning i svensk press och fördömdes allmänt. I fördömandena av mordet insmög sig dock, som Bachner kan visa, antisemitiska tongångar, och i vissa tidningar alluderas på judarnas roll som ”Kristusmördare”. Bernadotte beskrevs här som en ”fridsfurste”, vilken i likhet med Jesus blivit brutalt mördad av otacksamma judar. Bachner ser dessa rea-ktioner som utslag av en lång kristen tradition och kopplar skriverierna till den gamla anklagelsen att judenheten var kollektivt ansvarig för Kristi död. Han är dock noga med att betona att dessa allusioner utgör undantag: i de flesta tidningar debatterades händelsen utan antijudiska övertoner.

Efter översiktliga nedslag i 1950- och 60-talets debatt når läsaren så fram till den händelse som utgör vändpunkten i Bachners bild av efterkrigstidens svenska antisemitism: kriget mellan Israel och arabstaterna i juni 1967. I kapitlet om detta redogörs inte bara för reaktionerna på utgången av kriget utan också för sionismens framväxt under 1900-talet med långa citat av andra forskare. I samband härmed tar författaren upp frågor kring Marx eventuella antisemitism, judarnas situation i Sovjetunionen och Polen, de arabiska staternas hållning till Israel, PLO och antisionismen i Västeuropa, vilket gör att framställningen blir ganska oöverskådlig. Sammantaget innebar kriget 1967 enligt Bachner att antisemitiska argument åter blev gångbara efter att ha legat nedfrysta under de föregående decennierna. Den israelkritiska och antisionistiska debatten blev ett forum för en ny antijudisk rörelse, i vilken religiös antisemitism inte sällan förenades med politisk aversion mot staten Israel. En viktig impulsgivare var nymarxismen, och kritiken mot Israel och judenheten artikulerades gärna i termer av ”antiimperialism” och ”antikapitalism”. Ett nytt tillskott till den antisionistiska retoriken var skildringen av Israel som en expansionistisk rasdiktatur, mer eller mindre explicit ställd i paritet med nazisternas Tyskland.

Härefter följer ett kapitel om reaktionerna på Robert Faurissons historierevisionistis-ka förnekelse av förintelsen och ett om Libanonkriget 1982. I svallvågorna efter Israels inmarsch, vilken möttes med så gott som enhälligt fördömande i svensk press, radikaliserades den antisionistiska propagandan, enligt Bachner. De generellt antijudiska elementen fick ännu större utrymme i debatten än tidigare, och Bachner ser händelsen som ytterligare en vattendelare i den svenska antisemitismens utveckling. De antisemitiska tongångarna hördes nu inte enbart från uttalat antisionistiskt håll, utan också i tidningar i mittfåran av svensk politik. Åter knöts den religiösa antisemitismen samman med politiska motiv, och Israel och världsjudenheten överlag framställdes på flera håll som en världskonspiration med syfte att upprätta det utvalda folkets världsherravälde. Särskilt obehagliga är de återkommande parallelliseringarna av Israels krigföring i Libanon med nazisternas utrotningspolitik i andra världskrigets Europa.

Några frågetecken

Utan tvekan har Bachner skrivit en viktig bok som gör bilden av den svenska antisemitismen klar och ofrånkomlig. Ärendet är angeläget, och till bokens förtjänster hör att den lyfter fram i hur hög grad vänsterdebattörer tagit upp antisemitismens språk. Men boken väcker också en del frågetecken, vilket redan framgått av den debatt den lett till i dagspressen. Jag ska inte upprepa det som sagts av andra utan ta upp några saker som är angelägna för Signums läsekrets.

På Dagens Nyheters ledarsida har Återkomsten karaktäriserats som ”lågmäld och välgörande opolemisk” (2/12 –99). Påståendet är obegripligt. Bachners avhandling har närmast karaktär av högröstat debattinlägg, och redan från början anslås en skarpt polemisk ton. Arbetssättet är närmast journalistens, vilket enligt min mening gör att bokens vetenskapliga värde urholkas. Bachner har givit sin framställning en sluten form. Ingenstans visar Bachner någon tveksamhet om hur en text rimligen bör tolkas, och i stället för att först presentera källorna och argumentera för sina slutsatser har han valt metoden att framföra påståenden – inte sällan rätt hårt vinklade – som han sedan söker illustrera med hjälp av källmaterialet. Någon inblick i författarens egna överväganden får inte läsaren, vilket får till följd att man ganska ofta känner sig frågande inför undersökningens resultat.

Ett frågetecken som boken väcker gäller den tolkningsram som författaren placerar in sina resultat i. Kristendomen och den kristna kyrkan utgör hos Bachner en viktig kontext för att förstå antisemitismens uppkomst och utveckling. Att det har funnits antisemitiska strömningar inom kristendomen är inget kontroversiellt påstående och det är inte heller detta jag vill ifrågasätta, utan snarare det polemiska och onyanserade sätt författaren behandlar kristendomen på. Trots att kristendomen spelar stor roll i analysen ägnar han endast några få sidor åt att ge en orientering om antisemitismens förhållande till kristendomen. Med svepande formuleringar fastslår Bachner att hatet mot judarna funnits under hela kyrkans historia och att det beror på att judendomen inte accepterat Jesus Kristus som Messias. Judendomen blev därmed ett hot mot kristendomen och därför ”föddes en antijudisk teologi uppbyggd kring beskyllningen om Kristus- eller Gudsmord” (s. 22).

Judendom och kristendom

Bachner sätter inte in det kristna judehatet i ett historiskt perspektiv utan det framstår som en oföränderlig kraft genom århundradena, grundad i själva kristendomen, i Kristi egen undervisning. Han har dock inga konkreta belägg för detta utan ser det tydligen som så självklart att det inte behöver diskuteras. Det kan jämföras med den långa och utförliga inledning han gör i kapitlet om antisionism där den internationella utvecklingen noggrant tecknas på ca 80 sidor in-nan han redovisar sin egen undersökning. Det finns också mycket som kan problematisera författarens förenklingar. Det räcker med att läsa Nya testamentet för att finna många olika förhållningssätt till judendomen hos den judiska sekt som var de första kristna. Som kontrast till de ställen ur Matteusevangeliet som Bachner hänvisar till (s. 60f) kan man läsa Romarbrevet där Paulus diskuterar judendomen som kristendomens föregångare. Det är även vanskligt att utifrån det förhållandet att vissa verser ur bibeln använts för att legitimera antisemitism dra slutsatsen att antisemitismen är ett fundament för den kristna läran. Att dra hela kristenheten över en kam i denna fråga är vilseledande. Inom kristendomen har alltid funnits olika kyrkor som inom sig haft många olika riktningar. Katolska kyrkan är inte liktydigt med Vatikanen lika lite som några Uppsala-teologer kan sägas representera hela Svenska kyrkan.

Bachners behandling av kristendomen och den kristna kyrkan är således tunn, perspektivlös och oproblematiserad, samtidigt som just det kristna judehatet spelar stor roll i hans förklaringar. Han nöjer sig inte heller med detta utan går ett steg längre. I ett sammanhang där Bachner diskuterar en artikel i Signums föregångare Credo skriver han: ”den kristna och inte minst katolska kyrkans historiska skuld till antisemitismens uppkomst och utbredning …” (s. 82, min kursivering). I denna formulering är inte Bachner längre vetenskapsmannen som analyserar den historiska utvecklingen utan en domare som fördelar skulden för det som har hänt i historien. Det går även att använda Bachners egen term ”kollektiviserande anklagelse” för att karakterisera det han här gör. Man kan ställa sig frågan om det verkligen bör vara historikernas uppgift att fastställa skulden för förflutna oförrätter. Bachner darrar inte på manschetten, utan fördelar den historiska skuldbördan med svepande gester. Men är det verkligen vetenskapens uppgift?