Kan Rom och Beijing mötas?

Den senaste tidens religionspolitik i Kina kan verka motsägelsefull. Aktionerna mot Falun gong-anhängarna är ett känt exempel på hur allvarligt regimen ser på organiserad religiös verksamhet utanför statens kontroll (Signum 1999 nr 9 s. 52). En rad medlemmar av den underjordiska katolska kyrkan har tillfångatagits under senaste halvåret. Men det har även förekommit tecken som tyder på att en framgång skulle vara att vänta i den segslitna kampen om diplomatiska förbindelser mellan Kina och Vatikanen. Vatikanen har diplomatiska förbindelser med Taiwan vilket är en nagel i ögat på regeringen i Beijing.

Som en demonstration mot Vatikanen kan man se den biskopsvigning, som ägde rum på trettondagen i år i Beijing utan påvens medgivande. Den var helt arrangerad av den kinesiska katolska patriotiska kyrkan, CCPA, som står under inflytande av regimen. Vi återger här i förkortad form en reaktion från Jeroom Heyndrickx, en katolsk präst och missionär som är stationerad i Taiwan men som har täta förbindelser med fastlandet. Hela artikeln återfinns i The Tablet 15 januari 2000.

Exakt samma dag, trettondagen, som påven Johannes Paulus II vigde 12 biskopar i Rom vigdes fem kinesiska biskopar i Beijing utan påvens medgivande. Detta demonstrerade på ett effektfullt sätt att Kina avser att stå utanför påvens auktoritet. De kinesiska biskopar som deltog i vigningen tillhörde den kinesiska katolska patriotiska kyrkan, som är en regimstyrd organisation som kontrollerar den katolska kyrkan i Kina. De stöder den officiella linjen som avser att göra den kinesiska katolska kyrkan oberoende av Rom.

Patriotisk — underjordisk

Redan 1957 organiserade Folkrepubliken CCPA. Detta har åstadkommit splittring inom den katolska kyrkan i Kina mellan en del som kallas patriotisk eller officiell och en underjordisk del som är inofficiell och olaglig. I decennier har den Heliga stolen betraktat den regimtrogna gruppen som schismatisk. Därför har den ofta kallats den patriotiska kyrkan vilket gett intryck av att det funnits två kyrkor i Kina. Så är inte fallet. Det finns bara en kinesisk katolsk kyrka men den är splittrad. Under de senaste 15 åren har den Heliga stolen varit medveten om att bis-kopar och präster i båda lägren önskat en förening med Rom. Två tredjedelar av de patriotiska biskoparna som utnämnts av CCPA och regimen har i hemlighet vädjat om och även fått erkännande från Rom. Bara beträffande ett fåtal råder tveksamhet om de är trogna.

Biskopsvigningen på trettondagen uppfattas som en häftig konfrontation både av Vatikanen, världskyrkan och katolikerna i Kina såväl av de officiella som de underjordiska. Under de senaste månaderna tycks Kina ha annonserat sin vilja att normalisera förbindelserna med den Heliga stolen som bröts 1951.

Detta efterlängtade genombrott skulle ha varit ett stort fall framåt för den katolska kyrkan i Kina. Hoppet kom på skam åtminstone för den närmaste framtiden. Vatikanens talesman Joaquin Navarro-Valls kunde bara beklaga att biskopsvigningarna utgjorde ett nytt hinder. Även för Kina skulle normalise-randet av de diplomatiska förbindelserna varit en seger. Det skulle nämligen ha betytt att Vatikanens ambassad i Taiwan skulle ha stängts. Man undrar verkligen varför Kina först inger så mycket hopp och plötsligt beter sig så inopportunt mot Rom. Vilka motiv föreligger?

En spektakulär händelse

Planerna att viga nya kinesiska biskopar i Beijing tog form i hemlighet och skyndsamt. Katolikerna visste inte någonting på förhand, inte heller biskoparna och prästerna, men närvaron av press, radio och tv garanterade att information snabbt skulle spridas i Kina och i hela världen. Säkerhetspoliser var utplacerade utanför och i katedralen så att inga motdemonstrationer skulle kunna förekomma. Många högt uppsatta kineser besökte gudstjänsten men få katoliker var närvarande.

CCPA hade från början tänkt sig en betydligt större och mer imponerande tillställning, men de misslyckades med att engagera sina egna katoliker inklusive seminarister och några av dem som utsetts till biskopskandidater. Inte ens den officiella katolska gemenskapen i Beijing ställde upp på denna självständighetsförklaring. De CCPA-ledare som gjorde det var i fåtal. Mer än 100 seminarister från det nationella seminariet deltog dagen innan i en övning inför ceremonin men de vägrade att delta i den officiella mässan dagen därpå. Från myndigheternas sida hade man planerat att viga 12 biskopar men flera kandidater vägrade att låta sig vigas utan Roms tillåtelse. Även de fem som vigdes var mycket tveksamma om de skulle ställa upp ända fram till det att de anlände till Beijing. De har berättat för sina vänner att de utsatts för starka påtryckningar. Enligt källor i Beijing hade alla fem försökt att få godkännande från Rom före vigningen men utan framgång. Vid slutet av ceremonien tackade biskop Zhan Silu från stiftet Min Dong den församlade menigheten i alla fems namn: ”Vi vill leva för vår hjord och också dö för vår hjord”, sedan stockade sig gråten i halsen på honom och därpå följde mer än en minuts tystnad.

En katolik som deltog sade: ”Jag upplevde inte denna ceremoni som liturgi. Det var mer en föreställning med katolska riter på en scen regisserad av ledare i CCPA som åsåg den från första parkett. När gudstjänsten slutade stämde kören, som tidigare sjungit lovsånger, upp: ”O, lidande Jesus, varför är du så tyst och säger inte ett ord.” Stämningen förändrades. Denna sorgsna melodi dröjde kvar hos deltagarna efter gudstjänsten. Man var mycket brydd över den situation som uppstått. Eftersom de troende väntat sig en förnyelse av relationerna mellan Kina och den Heliga stolen rådde en stor besvikelse över det som skett. De betraktade det som ytterligare ett kors att bära.

Nu frågar sig den Heliga stolen liksom katolikerna i Kina och i omvärlden vad som motiverat de kinesiska kommunisterna att agera på detta sätt. Det förekom i vigningsliturgin tre vänskapliga ord respektive gester som möjligen kan vara ett uttryck för de kinesiska myndigheternas verkliga syfte. För det första återinfördes ett centralt moment i ritualet för biskopsvigningen som varit förbjudet sedan 1958: Den presiderande biskopen frågade kandidaterna högt och tydligt på kinesiska: ”Vill ni lyda Petrus efterträdare?” På denna fråga svarade alla fem kandidaterna: ”Ja.” För det andra hade en av de troendes böner som intention påven tillsammans med alla biskopar och präster. För det tredje sade en talesman för det kinesiska utrikesdepartementet, Zhu Bangzao: ”Vi vill förbättra våra relationer till den Heliga stolen, men vi vill inte att den Heliga stolen lägger sig i våra interna affärer.”

En oberoende kinesisk kyrka

Om man lägger ihop två och två tycks det som om händelsen i Beijing på trettondagen 2000 var ett sätt för de kinesiska myndigheterna att demonstrera för påven: vi önskar välja och viga våra egna biskopar och endast om ni accepterar detta är vi beredda att upprätta vänskapliga relationer till den Heliga stolen. Denna tolkning är helt i linje med vad en uppsatt representant för CCPA nyligen berättade för mig: ”Vi kommer alltid att acceptera påvens ledarskap i tros- och moralfrågor. Men när det gäller att administrera och leda den katolska kyrkan i Kina har Kina en speciell bakgrund. Vi behöver mer självständighet för att sköta om våra kyrkliga angelägenheter.” Kina insisterar på att den katolska kyrkan måste vara oberoende och hänger fast vid en 300 år gammal princip enligt vilken utnämnande av katolska biskopar eller någon annan auktoritet utövad av påven gentemot den kinesiska kyrkan betraktas som inblandning i landets inre angelägenheter. För 300 år sedan utvisade kejsar Kangxi missionärer med just denna hänvisning efter det att påven dragit tillbaka ett tidigare tillstånd att anpassa liturgin till den kinesiska kulturen.

Ett moderniserat Kina

Under de senaste 20 åren har den kinesiska regimen genomfört en modernisering på många områden både politiskt och ekonomiskt. Den har utvecklat diplomatiska förbindelser med de flesta länder varav vissa med en mycket annorlunda samhällssyn och Kina har växt till en modern stormakt. Jag har besökt Kina åtskilliga gånger varje år under 18 års tid. Även på religionsfrihetens område har jag kunnat bevittna en tydlig tendens till att anpassa sig till en modern stat. Man måste medge att CCPA bidragit till att kinesiska kyrkor åter öppnats och även seminarier och så vidare. Men varför placerar Kina ut en vägspärr när det skall åstadkommas en diplomatisk dialog med den Heliga stolen som med andra länder? Varför är man inte beredd att modernisera en 300 år gammal princip?

Uppenbarligen har man försökt under de senaste åren. Vi har alla bevittnat hur Kina övervunnit vissa hinder för att normalisera förbindelserna med den Heliga stolen. Man har förberett kinesiska katoliker för den stora händelsen genom att organisera möten i alla provinser. De civila myndigheterna förklarade under dessa möten varför det när allt kom omkring vore bra för Kina att ha normala relationer med den Heliga stolen. I flera provinser (till exempel i Shanxi och i Inre Mongoliet) meddelade myndigheterna att kyrklig egendom som enligt lagen för länge sedan skulle ha lämnats tillbaka nu skulle återlämnas.

Besvikelsen hos vänner i och utanför Kina är stor över att allt går i stöpet när man försöker att övervinna det sista hindret, nämligen att nå en överenskommelse med den Heliga stolen om hur man gemensamt skulle välja och utnämna biskopar och att tillåta biskopar att sköta sina inre angelägenheter i stiften. 171 av FN:s 192 medlemsländer har kunnat göra detta. Av dessa 171 har fler än 85 – inklusive Taiwan, Kuba och USA – inte alls någon överenskommelse därför att de inte vill befatta sig med påvens biskopsutnämningar. Varför skulle inte Kina kunna förändra sin attityd av konfrontation i förhandlingar med Vatikanen? Är det mer som står på spel än biskopsutnämningar?

Dialog pågår

Vatikanska diplomater måste avgöra om det är meningsfullt att ta nya initiativ inom en överskådlig framtid. Det är påvens eget privilegium att bestämma hur stor beslutanderätt han vill ge Kina när det gäller att utse lokala biskopar. Det skulle inte medföra några stora problem. Vatikanen har visat sig vara mycket flexibel på den punkten i sina relationer till många länder vilket Kina vet.

En knepigare fråga är hur den Heliga stolen skall förhålla sig till att de kinesiska bis-koparna inte tillåts att sköta sina egna affärer utan att den kinesiska regeringen agerar via CCPA. Man kan knappast föreställa sig att en sådan modern stat som Kina idag säger sig vara skulle vilja lägga sig i seminariernas arbete och bestämma vem som är lämplig respektive olämplig att prästvigas eller vem som är tillräckligt andligt mogen och vem som inte är det för att avlägga klosterlöften eller vilken präst som skall tjänstgöra i vilken församling och så vidare. Om biskopsvigningarna på trettondagen i Peking var iscensatta av Kina för att visa den Heliga stolen att man avser att tvinga sin vilja igenom så förestår en lång och plågsam dialog för Vatikanens och Kinas diplomater.

Diskussionen kommer då att gälla CCPA:s anspråk på full kontroll över den katolska kyrkan inklusive alla interna kyrkliga angelägenheter. Detta är vad den underjordiska kyrkan gjort motstånd mot hela tiden och den senaste tidens utveckling visar att den har rätt. Om CCPA eller Byrån för religiösa angelägenheter eller bägge kommer att ta över kyrkans ledning vad kommer då att återstå av biskopens auktoritet eller av biskopskonferensens beslutanderätt som dessa är definierade i kyrkolagen? Man undrar om Kina kräver att den kanoniska lag som gäller i alla lokalkyrkor inte skall tillämpas på den kinesiska kyrkan. Kinas lagar måste respekteras men varför inte kyrkans lagar?

Det är många frågor som måste klargöras i en öppen dialog mellan experter och diplomater från båda sidorna för att nå en överenskommelse.

Trots alla rykten i pressen om officiella kontakter mellan den Heliga stolen och Kina är det tveksamt om det förekommit några verkliga formella diskussioner. Några informella kontakter har skett på Vatikanens initiativ men inte mycket mer. Det som hände på trettondagen i Beijing tycks bekräfta denna tolkning.

Denna händelse visar att den Heliga stolen är redo för att normalisera förbindelserna men inte Kina. Kina behöver tid för att komma fram till en överenskommelse med den Heliga stolen som vilar på ömsesidig respekt. Om kyrkan verkligen kräver oberoende för den kinesiska katolska kyrkan ligger åtskilliga svårigheter framför den.

Den amerikanska katolska nyhetsbyrån Catholic World News citerar 00-02-15 ett uttalande av Taiwans utrikesminister Chen Chien-jen som bekräftar att de fundamentala skillnader som råder mellan Kina och Vatikanen gör det osannolikt att regelrätta diplomatiska förbindelser skulle komma till stånd. Chen Chien-jen besvarade frågor från journalister från Hong Kong och Macao, två områden som just har återgått eller skall återgå under kinesisk kontroll: ”Både Vatikanen och Kina har hållit fast vid olika slags förbindelser under de gångna 20 åren, men de meningsskiljaktigheter som föreligger gör det svårt för dem att nå en verklig konsensus.”

CWN citerar också ett uttalande av Vatikanens statssekreterare, Angelo Sodano, där det heter att en inofficiell kanal öppnats. Han betonade noga att det inte rörde sig om några officiella förbindelser, men att den erbjuder en möjlighet för båda sidor att ”klargöra positionerna”.

Översättning: Anna Maria Hodacs