Kannibalen som gentleman

I den gamla släkten Capponis palats i Florens sitter en ensam man och spelar Bachs Goldbergvariationer på piano. Det stora rummet är svagt upplyst av stearinljus och mannen njuter av tonerna och rymden i rummet. Han har under många år fått nöja sig med att vara fjättrad i trånga och strikt bevakade celler. Bland Florens lärde är han känd som doktor Fell men läsaren anar snart att det i själva verket är doktor Hannibal Lecter, den beryktade mördaren och kannibalen. Namnet är bekant för den som läst thrillern När lammen tystnar eller sett filmen med samma namn. Thomas Harris har skrivit en uppföljare till sin tidigare succébok och man kan nu följa dr Lecters vidare öden i Hannibal (Forum, översättning Jan Malmsjö).

Harris har med sina tidigare böcker visat att han tillhör gräddan bland thrillerförfattarna, hans personskildringar liksom hans studier i ondskans mekanismer har haft ett ovanligt djup för att tillhöra denna genre. Han har tagit nästan tio år på sig att åstadkomma sitt senaste verk och det är med en viss förväntan man tar sig an läsningen. I en fartfylld öppningsscen får vi följa FBI-agenten Clarice Starling under ett narkotikatillslag. Hon blir tvungen att bruka vapen och razzian blir en blodig historia med flera dödsoffer. Intriger inom FBI och massmediakretsar gör med tiden också Clarice till ett offer och en syndabock. Under den värsta häxjakten anländer ett brev från dr Lecter till henne där han sin vana trogen vill framkalla bittra konfrontationer med det förflutna. Han gräver i hennes bakgrund som fattig, vit sydstatsflicka, han borrar sig in i det smärtsamma ögonblick då hennes far sköts ner under ett nattligt väktaruppdrag och han tvingar henne se hur desperat hon försökt undkomma sitt torftiga ursprung för att bli accepterad och erkänd i samhället. Nu när hennes position blivit hotad finner han det lämpligt att göra sig påmind. I ett samtal med sin chef säger hon: ”Jag tror det är lätt att blanda ihop förståelse och empati – vi vill så gärna vara omtyckta. Att lära sig den skillnaden ingår kanske i att växa upp. Det känns svårt och lite obehagligt att tänka sig att någon kan förstå hur man fungerar utan att ens tycka om en. När man betraktar förståelse som rovdjurets redskap… det är det värsta.”

Efter det här brevet intensifierar FBI jakten på dr Lecter men det visar sig att de inte är ensamma om att vilja få tag på honom. Ett av hans tidigare offer, Mason Verger, är ute efter att ta en fruktansvärd hämnd på Lecter. Verger överlevde visserligen Lecters fasansfulla behandling men han blev en mänsklig spillra för all framtid bunden till sängen och respiratorn. Han använder nu sin stora förmögenhet och allt sitt inflytande till att spåra upp Lecter. Sådan är i korthet själva huvudintrigen.

Dr Lecter befinner sig alltså i Florens och han trivs förträffligt i denna miljö präglad av förfinad kultur och grym historia. Han finner också en nästan jämbördig motståndare i Florens polischef, Rinaldo Pazzi, som i kraft av sin härstamning från en livskraftig renässanssläkt bibehållit förmågan att hävda sina intressen även i det moderna samhället. ”Girighet är inget okänt begrepp i Italien och Rinaldo Pazzi hade insupit mycket av den varan med modersmjölken. Men hans naturliga habegär och ambitioner hade stimulerats ytterligare i Amerika där alla influenser får ett snabbare genomslag, inklusive dem som handlar om Jehovas död och Mammons väg.”

Pazzi vittrar sig fram till vem dr Fell i själva verket är. Fakta och sammanträffanden gör honom till slut säker på sin sak. I inledningen till ett kapitel får vi reda på vad som kan göra det så behagligt för dr Lecter att vistas i Florens: ”Idag, när en oupphörlig exponering förhärdat oss gentemot det depraverade och vulgära, är det lärorikt att se vad vi fortfarande betraktar som ondskefullt. Vad finns som fortfarande slår tillräckligt hårt mot vårt slappa undermedvetna för att väcka vår uppmärksamhet? I Florens var det en utställning med titeln ’Förfärliga tortyrredskap’ och det var där som Rinaldo Pazzi såg doktor Fell nästa gång.” Det var inte så mycket tortyrredskapen som intresserade dr Lecter på den här utställningen, om dem kunde han redan det mesta, utan njutningen för hans del bestod i att iaktta besökarnas ansikten och reaktioner. Pazzi kunde ana hur det stod till och vad som utgjorde den själsliga lockelsen för Lecter. Däremot anade han inte att hans egen girighet skulle bedra honom på hans byte och att han själv snart skulle gå en likartad död till mötes som en förfader under renässansen. I stället för att utlämna dr Lecter till FBI ger sig Pazzi in på en köpslagan med den andre kontrahenten, Mason Verger, vilket avsevärt skulle kunna berika honom. Det hela slutar emellertid inte som det var tänkt, utan Pazzi mördas stilenligt och dr Lecter tvingas i hast lämna det sköna Florens.

Dramat fortsätter nu i amerikansk miljö. Clarice Starling blir alltmer trängd av sina motståndare och förlorar sin rätt att verka som FBI-agent, men hon skall fortfarande användas som lockbete för att fånga dr Lecter. Här lyckas Harris, avsiktligt eller inte, karaktärisera den tröttsamma språkliga jargong som utmärker så många amerikaner, hög som låg. Man uttrycker sig genomgående i en kvasipsykologisk terminologi i förening med en skamlös sexualslang. Trendiga förklaringsmodeller varvas alltså med grova könsord och det är svårt att känna något annat än vämjelse inför den mentala upplösning som detta är en yttring av. På samma sätt som i den svenska skolan har man mitt i all denna ”progressiva” korrekthet hamnat i en total underlivsfixering, med ett språkbruk som skulle ha fått en drängkammare att rodna. Dr Lecter känner också vämjelse över många saker och ting, men han skyddar sig genom att inrätta sitt liv som en estetiserande lebeman i ett avskilt hus på östkusten i USA. Han utvecklar en böjelse för Clarice som kan synas något märklig. ”Han tar upp en penna och med flytande elegans ritar han på papperet en bevingad lejoninnas kropp, en grip med Starlings ansikte. Under teckningen skriver han med sin karaktäristiska handstil: ”Har ni aldrig tänkt på, Clarice, varför filistéerna inte förstår er? Det är därför att ni är svaret på Simsons gåta: Ni är honungen i lejonet.” Det finns också en tidigare teckning på Clarice av hans hand och som föreställer henne korsfäst på en klockas visare. I en annan variant flyter Kristi anlete helt ihop med hennes och det betonas att hon snart är trettiotre år gammal. Harris symbolik har antagit oroväckande dimensioner.

I Hannibal får vi reda på varför dr Lecter fått sina kannibalistiska vanor, han förtär emellanåt delar av sina offer, och hur det kommer sig att han blivit som han blivit. Han föddes i Litauen som son till en greve, hans mor var en välboren italienska. Hemmet sköts under kriget sönder och samman av ett pansarförband och föräldrarna överlevde inte granaternas verkan. Misja, hans syster, som han hade en mycket nära och god relation till dödades av en utsvulten soldathop och förtärdes som föda. Utifrån dessa djävulska händelser blir även Lecter själv en djävul. För Lecter blir Clarice alltmer en ersättning för systern och för Clarice antar Lecter alltmer formen av en ersättning för den förlorade fadern.

Historien går vidare och dr Lecter tillfångatas av Mason Vergers hantlangare när han försöker uppvakta Clarice på hennes födelsedag, den trettiotredje. Han hinner dock avlämna en flaska Château d’Yquem för trehundra dollar innan han faller i fällan. Kannibalen Hannibal skall nu drabbas av den hämnd som utgår från principen öga för öga, tand för tand. Denna drastiska hämnd är nära att lyckas men i sista stund ingriper Clarice och räddar honom för att efter några våldsamma förvecklingar i sin tur bli räddad av honom. Han för henne till sitt hem för att med sin psykologiska skarpblick och en viss drogterapi ta sig an hennes uppfostran. Hon invigs i hans estetiska värld och befrias från sina puritanska hämningar. Dr Lecter läker även hennes faderskomplex och efter alla sina lidanden och oförrätter uppstår hon till ett nytt liv av skönhet och rikedom. Det sista man får veta om paret är att de glatt och elegant dansar på ett av Buenos Aires’ förnämare ställen under millennieskiftet.

Förhoppningsvis har det framgått ur ovanstående referat att Harris i slutändan spårat ur som författare. Det gäller framför allt den sista tredjedelen av boken där han fullkomligt hejdlöst staplar groteska effekter, psykologi och symboler. I ett tidigare skede av boken beskriver han en zigenerskas möte med Lecter som så: ”I samma ögonblick som hon nuddade vid doktor Fell mötte hon hans blick och kände suget från de rödaktiga pupillerna, kände ett bottenlöst, kallt vakuum suga hjärtat mot revbenen.” Från denna monsterbild av en ondskefull kannibal i ordets både materiella och mer själsliga bemärkelse får vi bevittna dr Lecters utvecklingsgång till en, gentemot Clarice, fulländad och hänsynsfull gentleman. Den lantliga sydstatsflickan är läraktig och droppar lika hänsynsfullt lite Château d`Yquem på sin bröstvårta och låter honom smaka en tre-enighet av glömska, trygghet och kvinna. Det kanske låter tjusigt men Harris lyckas inte göra denna historia trovärdig, inte ens fast han ihärdigt försöker signalera sitt djupsinne i både religiöst och psykologiskt hänseende. Oavsett vilken avsikt Harris kan ha haft med Hannibal har den i sin färdiga form blivit till i en förvirrad satanistisk triumf. Den kommer med all säkerhet att bli räntabel eftersom den kittlar just den tidsanda som han stundtals kritiserar och försöker ge sken av att han står över. Som författare är Thomas Harris i färd med att äta upp sig själv.