Katolsk präst och luthersk kyrkoherde

Visst finns det många färgstarka profiler i svensk katolsk historia! En i den skaran var Fredrik Muckenhirn som nu blivit föremål för en biografisk studie av Erland Olson och Barbro Lindqvist. Fredrik Muckenhirn föddes i Zinkgruvan, nära Askersund, år 1870, prästvigdes i Rom 1895 och kom därefter att verka som präst i Gävle och Malmö under cirka femton års tid. Efter en förälskelsehistoria lämnade han oväntat kyrkan och prästvigdes därefter en andra gång år 1912, nu lutherskt, i Linköpings domkyrka. Efter sin övergång till lutherdomen fick Muckenhirn möjlighet att gifta sig – inte en utan två gånger – och ruinerade i rask följd båda fruarna ekonomiskt, lika dåliga som storvulna affärer blev något av hans signum under livet. Det tycks för övrigt som om tvångscelibatet var den enda invändning han hade mot den katolska kyrkans lära och liv.

I en bok som han gav ut under pseudonymen ”Hans Galle” under tiden som kyrkoherde på Gotland dömde Muckenhirn helt ut Luther och reformationen: ”l den katolska kyrkan såg jag det stora grönskande trädet, vars grenar sträcker sig ut över hela världen, medan jag i den svenska, lutherska kyrkan endast såg en från trädet lossliten gren, på grund av skilsmässan från stammen dömd till död och upplösning.” Med den inställningen kan det inte ha varit helt rofyllt i samvetet, kan man förmoda! Samtidigt var Muckenhirn en både initiativrik och egensinnig kyrkoherde som ställde till med problem för såväl biskop och domkapitel som för grannpräster och skollärare, men var omtyckt av många församlingsbor – inte minst den ”lilla” människan. När biskop Viktor Rundgren kom på visitation till pastoratet serverade Muckenhirn enbart sådana rätter som alla visste att biskopen avskydde – sådant skapar ryktbarhet och kanske popularitet i vissa läger. Samtidigt var han ofta grälsjuk – ja mot sin katolska syster Lisa visade han sig riktigt elak.

I brev till den katolske biskopen Johannes Erik Müller år 1927 låter Muckenhirn förstå att han ämnar ”återgå till den kyrka, jag så lättsinnigt lämnat”. Inte omedelbart dock, kanske om ”fem år”, på grund av ekonomiska åtaganden. Breviariet läser han sedan flera år dagligen, meddelar han biskopen i brevet. De vidlyftiga affärerna slutade förr eller senare hos kronofogden eller, som i fallet med de många bilarna, i dikeskörning eller frontalkrock. Återföreningen sköt han länge framför sig. Under tiden fick konfirmander-na på Gotland lära sig att sakramentens antal var sju och att endast en enda kyrka kan vara ”Kristi kyrka”: ”Kristi kyrka måste vara till från Kristi tid. Av de 400 kyrkorna ha alla utom en enda sett dagen efter Kristi tid”, som han skrev till en pojke i socknen. Först den 6 oktober 1940, på dödsbädden, återupptas Muckenhirn av pater Ansgar Meyer i kyrkans fulla gemenskap och får del av sakramenten. På eftermiddagen samma dag avled han.

Nu kan man naturligtvis undra varför en hel skrift ägnas en ostadig och vinglande karaktär med åtskilliga såväl lustiga som osympatiska drag? Hade det inte varit bättre att ägna denna skrivarmöda åt någon mer helgjuten person? Frågor av detta slag inleder också boken, men de besvaras aldrig helt. De båda författarna har kort och gott fängslats av detta udda livsöde och det är kanske ett skäl så gott som något till att vilja presentera honom för en större krets.

Författarna har lyckats med att teckna en såväl roande som tragisk bild av en särpräglad person. Tillika är det ett intressant tidsdokument från en period då den katolska kyrkan levde i den verkliga marginalen i Sverige. Berättelsen avslöjar mycket om människans både storhet och elände.