Hans Brask och hans värld

Den store Linköpingsbiskopen Hans Brask, född 1464, död 1538, måste sägas ha varit en man med extrem otur. Som stiftschef 1513–27 och den katolska kyrkans siste betydande ledare i vårt land tvingades han kämpa mot maktspelare och intressen som ingen hade kunnat besegra.

Och inför eftervärlden är han enbart känd för två komprometterande yttranden – som hittats på i efterhand av fiender. Främst förstås ”brasklappen” som han påstås ha smugglat in under sigillet på beslutet att avsätta ärkebiskop Gustaf Trolle: ”Till denna besegling är jag nödd och tvungen.” Varigenom han undgick Stockholms blodbad. Därnäst:”Bättre hade varit att Paulus blivit bränder, än att han skulle varda av var man känder!” Detta som svar på ett påstående om att man av Paulus brev skulle kunna se att påven var Antikrist och kungen kyrkans överherre.

Källorna är Olaus Petri och Peder Svart. Brask protesterade säkert i efterhand mot beslutet om Trolle. Men helt öppet. Och det är givetvis absolut uteslutet att den lärde teologen dels skulle trott på påståendet om Paulus, dels uttalat sig på detta sätt – som väl på sin höjd kunde tänkas från en mo-dern företrädare för Svenska kyrkan konfronterad med 1 Kor 14:34–35.

Om den verklige Brask, vad han tänkte och trodde, handlar däremot Per Stobaeus avhand-ling Hans Brask – En senmedeltida biskop och hans tankevärld (Lunds universitet).

Hans Brask, som var borgarson från Linköping, blev djäkne i Skara, student i Rostock och Greifsvald och kanslist i hemstaden. Han vistades kring år 1500 i högrenässansens Rom, blev doktor i kano-nisk rätt samt omsider domprost och slutligen biskop.

Även om det faller utanför ramen för Stobaeus bok bör det kanske observeras att den djävulska ”slughet” som på våra breddgra-der undantagslöst tillvitas de senmedeltida biskoparna rimligen är just den humanistiska bildning och de kunskaper de till skillnad från de världsliga stormännen besatt.

Brasks ställningstaganden var konventionella i den meningen att han tänkte som de flesta av hans kolleger över hela Europa gjort i århundraden. Kanske ibland dock nyktrare och klarare än de svenska ämbetsbröder som ville ge den svenska kyrkan en mer uråldrig och förnäm historia. Han insåg att Sverige befann sig i periferin av den väldiga påvekyrkan. En utsatt position där man hade att värja sig mot kätterska ryssar och med tiden mot än mer vantrogna lutheraner för att skydda traditionell sanning, kultur och samhällsordning.

Kyrkans jordiska egendomar var nödvändiga för att bevara dess oberoende men också för att mer konkret bekosta ”guds tjänst!, det vill säga framför allt de själamässor som lästes av präster som avlönades via jordegendomen – i enlighet med olika donatorers föreskrifter.

Egendomarna gjorde stiftschefen till jorddrott, en storman bland andra storjordägare och därmed även till politiker. Men Brask och de flesta dåtida biskopar tillbringade ändå sin mesta tid med rent kyrklig verksamhet – visitationer, konfirmation, utfärdande av avlat, predikan, invigning av kyrkogårdar, prästvigning, domslut i äktenskapsmål, främjande av helgonkult samt eget gudstjänstfirande.

Samt att hålla sockenprästerna i Herrans tukt och förmaning.

Men det mest intressanta och kontroversiella är förstås Brasks möte med den nya tron. Han såg tidigt lutherdomen som en fara som borde hejdas i tid. Han tvingades därpå åse hur den ändå spred sig i Sverige och efter hand gynnades av den skrupelfrie adelspolitikern, Gustav Vasa, som han varit med om att hjälpa till makten, i tron att upp-rorsledaren vore bättre för kyrkan och landet än biskopsdråparen Christian II.

Till en början utfärdar Brask plakat mot predikanter som angripit tron på skärseld, bikt, botgöring, avlat, fasta, tidegärd, åkallan av helgonen och åminnelse av de döda. Men snart tvingas han på ett mer konkret plan bekämpa kungen och stormännen som vill åt kyrkans jord och silver. Både predikanter och kungens krets vill ställa ”Guds lag” baserad på egenhändig bibeltolkning mot ”Kyrkans lag”. Brask anser inte bibelöversättningar av ondo. Men tolkning är en vansklig sak. Kyrkans tradition av konciliebeslut och dekretalier blir här liksom i andra avseenden det enda verkligt säkra. Utan sådan vägledning utbryter andlig och social anarki.

Västerås riksdag 1527 och verkställandet av dess beslut drev biskopen i landsflykt. Stobaeus anser att riksdagen verkligen, trots att inga beslut fattades i lärofrågor, bröt med katolicismen genom att slå mot kyrkans egendom, oberoende och auktoritet.

Men Brask har i sena tider mindre fått stå som försvarare av andliga värden än som ut-övare av klerikal vällevnad – på grund av de räkenskaper och matsedlar som bevarats från biskopshovet i Linköping och borgen i Munkeboda. Men biskopen var som sagt en storman, med enormt hushåll och mycket folk engagerat i förvaltningen. En del av personalen var unga ädlingar som gjorde prao hos biskopen vilket antogs kunna gynna kyrkan framöver. Faktum är att Brask kände sig oförvitlig nog i detta avseende att uppmana adelsynglingar att läsa något uppbyggligt – om än bara på svenska – istället för att bara festa och ”ligge i ööl stoopet”.

Slutligen finns här en intressant utredning av hur en dåtida humanist som Brask uppfattade begreppen ’rike’, ’svensk’ och ’Sverige’. Riket var inte en nation i vår språkliga eller genetiska mening utan en juridisk och traditionell gemenskap med vissa rättigheter och sedvänjor värda att värna. Över detta fanns unionen mellan de tre nordiska rikena, som också hade gemensamma traditioner och, vilket påpekades vid möten mellan rikenas råd, ett gemensamt språk. Och på nivån under rikena fanns landska-pen med egna sedvänjor.

Det var av omsorg om de svenska lagarna och rättigheterna, liksom om den svens-ka kyrkoprovinsen, som Brask slöt sig till Gustav Vasa. Ett ödesdigert beslut.

I den nya nation som därpå skapades passade varken hans tänkande eller hans person in. Hans eftermäle har som sagt blivit därefter.