Den svåra dialogen med islam

Christian W. Troll är jesuit och professor vid högskolan S:t Georgen. Han har alltsedan 1960-talet varit engagerad i religionsdialogen mellan kristna och muslimer. Han har haft lärartjänster på flera ställen i Främre Orienten och anses vara en internationellt framstående kännare av islam. Han har nu framlagt en rapport över läget särskilt när det gäller den katolska kyrkan och islam. Man bör lägga märke till titeln: Unterscheiden um zu klären. Det gäller att kunna skilja åt för att få klarhet.

Klargörande är verkligen Trolls framställning. Boken är mycket tydligt disponerad och de tre huvudavdelningarna har många kapitel. Ibland kanske strävan efter uppdelning har skett på bekostnad av läsbarheten, men att Troll verkligen behärskar sitt ämne kan ingen betvivla. Vi får en redogörelse för dialogens dimensioner, främst den ökande muslimska närvaron i Europa, och en värdefull diskussion kring vissa av dialogens förutsättningar, bland annat synen på mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Författaren påpekar hur diversifierad denna närvaro är och att alla muslimer inte får skäras över en kam. Ett exempel! Av den från Turkiet stammande befolkningen i Tyskland är en fjärdedel alawiter, vilka inte erkänns som muslimer av sunni och majoriteten inom shia.

Det mellersta avsnittet heter ”Unterscheidungen im Glauben” (Skillnader i tron) och är inte bara i fråga om placeringen centralt. Här behandlas vad som ofta kallas gudsbilden, men också synen på Abraham och Muhammed. Synen på Koranen jämförd med Bibeln kommer däremot i det tredje huvudstycket, där den teologiska bedömningen av dialogen sker. Hur ser då Troll på dialogen?

Huvudintrycket är att han bedömer en fruktbar dialog kristendomen–islam som inte omöjlig men svår. Det är åtskilligt som förenar, men ännu mera som skiljer. Om detta låter pessimistiskt bör det nog erkännas att det också är realistiskt. Även om dialogen kommit igång sent (liksom all religionsdialog), är det påfallande hur små framsteg som har gjorts. Troll diskuterar anledningen till detta och ger flera tänkbara förklaringar. Att en ligger i synen på uppenbarelsen är tydligt. Islam känner inte den historiska syn som kännetecknar judendomen och framför allt kristendomen. Den sanna läran har – liksom Koranen – funnits av evighet och undergår inga förändringar. Vad profeterna gör är att påminna om denna grundläggande uppenbarelse, och den sista av profeterna är också den viktigaste.

Därför är det, som Troll framhåller, knappast något vunnet om de kristna skulle erkänna Muhammed som en i raden av profeter. Frågan blir i så fall genast: Varför tror ni då inte på honom? Sak samma gäller om Koranen. Problemet kommer att kvarstå till dess muslimska teologer åtminstone kan erkänna möjligheten av en uppenbarelse som framkommer gradvis. Det är beklagligt att det inte finns särskilt många ”kristianologer” i islam (några finns dock i Turkiet) och att viljan till ett djupgående och inkännande studium av den andra religionen inte alltid verkar finnas.

Frågan kan också ställas: varför är det alltid den kristna kyrkan som måste vara motorn i religionsdialogen, och varför kan det inte finnas en effektiv dialog mellan två religioner utan att kristendomen skall vara den ena? Förklaringen ligger säkert i att kyrkan genom missionen historiskt har kommit att få en roll som är unik, men också islam har förvisso bedrivit mission.

Här kommer Troll in på en svår avdelning. Hur skall man se på synen på våld i islam? Att det finns betänkliga ställen i Koranen (t.ex. sura 9:1–5) kan ingen förneka, men det heter också ”Inget tvång i religionen!” (sura 2:257). Hur man skall förklara dessa och andra motsägelser är ett klassiskt problem i koranexegesen. I allmänhet tillämpas abrogationsprincipen: äldre utsagor anses vara upphävda av yngre. Eftersom de mera försonliga uttalandena härrör från den mekkanska perioden då Muhammed befann sig i underläge, blir resultatet att de mera militanta utsagorna har fått tolkningsföreträde. Detta hänger samman med vad Troll kallar det medinensiska paradigmet, nämligen att den klassiska bilden av islam bestäms av en rörelse från Mekka till Medina, från att vara minoritet till att utöva makt och att forma ett samhälle helt präglat av islam.

Den kristna kyrkan och kristna samhällen har verkligen inte alltid varit främmande för makt och våld, men där har det alltid funnits ett annat ideal som varit förankrat i de heliga skrifterna och som till exempel olika väckelser och ordnar hållit vid liv. Idealet av ödmjukhet och utblottelse, tydligast inkarnerat i Kristi liv enligt Filipperbrevets andra kapitel, det har aldrig haft någon riktig motsvarighet i islam, även om det givetvis i historien inte saknas individer som har levat därefter. Och därför är också den kristna tron på inkarnationen den kanske största stötestenen.

Avslutningsvis ger Troll en översikt över religionsdialogen mellan islam och den katolska kyrkan och vi får där bland annat följa de olika påvliga uttalandena. Noter, litteraturförteckning och sakregister avslutar den förträffliga boken.

Som av en händelse utkom nästan samtidigt som Trolls bok ett exempel på svensk dialog mellan islam och kristendom. Jag tänker på den av Mikael Mogren och Mohamed Omar utgivna boken Vem är du? (Cordia 2008) där vi får följa en brevväxling mellan två vänner, den ene (Mogren) är präst i Svenska kyrkan, den andre (Omar) är muslim och poet. I de recensioner som hittills har kunnat läsas har denna bok fått en ganska sval bedömning. Nu är religionsdialog i sig svår, och det är inte säkert att den underlättas av att ske på det privata planet mellan två vänner. Jag tycker ändå att resultatet har blivit ganska gott, men tyvärr behäftas dialogen av en grundläggande asymmetri.

Denna påpekas av Mohamed Omar på ett klargörande sätt när han skriver: ”Våra olika åsikter i den här frågan beror inte så mycket på att du är kristen och jag muslim som på det faktum att jag försöker hålla mig till den ortodoxa, traditionella åsikten medan du föredrar den modernistiska, progressiva” (s. 170). Detta är en viktig iakttagelse som drabbar mycket religionsdialog och som inte Troll får fram riktigt. De företrädare för kristendomen som muslimer borde samtala med är de ortodoxa (i vid mening) och konservativa – men problemet är att just de inte brukar vara intresserade av religionsdialog! Det visar på behovet av dialog också inom religionerna. Dialog kan vi aldrig få för mycket av.