Vårt arabiska arv

Samuel Huntington publicerade 1996 en bok som har fått större betydelse genom sin titel än genom sitt innehåll: The Clash of Civilizations, civilisationernas kollision. Liksom Oswald Spenglers Untergang des Abendlandes suggererar titeln att de historiska processerna sker med en inbyggd nödvändighet. Huntington menade att den västerländska kulturen är på väg att förlora sin ledande ställning. Historien efter 1989 har återgått till ett normaltillstånd av konflikt. I fortsättningen kommer denna att stå mellan civilisationer och religioner snarare än mellan militära maktblock. Den 11 september 2001 tycktes komma som en bekräftelse på den ohjälpliga motsättningen mellan islam och den kristna civilisationen: väst står för det vidsynta och toleranta, demokrati och mänskliga rättigheter, medan den muslimska världen propagerar för sharia, förtryck och terrorism.

Vad de flesta människor i väst inte har en aning om är att den arabiska civilisationen, och därmed den muslimska kultursfären, under en tid när Europa under tidig medeltid låg i träda, bar det antika arvet vidare genom historien. Europa är otänkbart utan det arabiska inslaget. Den grekiska filosofin och naturvetenskapen översattes till syriska av nestorianska kristna i staden Nisibis, våra dagars turkiska Nusaybin, mitt emot den syriska staden Quamishly, ett centrum för den assyrisk/syrianska utvandringen till Sverige idag. Det grekiska kulturarvet övertogs därefter av den muslimska högcivilisationen i Bagdad. De muslimska arméerna erövrade Mesopotamien, Syrien och Egypten på 600-talet och hälsades som befriare av de nestorianska kristna, som levde i konflikt med den bysantinska riksledningen. I Bagdad hade kalifen Mansur grundat Madinat-al-Salam, Fredens stad. På 700- och 800-talen översatte man där med statlig uppmuntran och efter vetenskapliga metoder nästan samtliga tillgängliga icke-litterära grekiska skrifter till arabiska. Bagdad blev tidens intellektuella centrum, också för de kristna. Det första pappersbruket anlades i Bagdad på 900-talet, och papper ersatte pergament och papyrus i hela arabvärlden och blev där en dagligvara. Inte bara de filosofiska ämnena blomstrade, utan också astronomi, matematik, medicin och farmakologi fick här ett aldrig tidigare skådat uppsving. Den främste företrädaren för denna blomstring var Ibn Sina, i västerlandet känd som Avicenna (d. 1037), vars medicinska encyklopedi Kanon lästes vid europeiska universitet ända in på 1800-talet.

Senare övertogs den ledande rollen som kulturhuvudstad av Cordoba i Andalusien. I Spanien var på 900-talet islam den överlägsna kulturen, ett faktum som är en utmaning mot nutida tankelättja och fördomar. Man ska inte överdriva eller idyllisera denna epok, som naturligtvis ägde sina spänningar och urladdningar. Men olika kulturer och religioner kunde bevisligen leva i samförstånd och ömsesidigt utbyte. Olikhet i religionen inom samma kultur kan bli ett incitament som leder utvecklingen vidare, om man kan undvika försök till likriktning eller utrotning.

Detta tidiga europeiska samlevnadsprojekt, convivencia, bör för alla tider stå som förebild för det europeiska huset. Symbolen för denna samexistens mellan muslimer, judar och kristna var borgen Alhambra. Naturligtvis förutsätter detta lyckliga tillstånd också ett ekonomiskt välstånd och kulturella ambitioner från de ledande skikten. Hoten mot freden ligger inte så mycket i spänningen mellan civilisationerna som inom dessa: mellan folk med öppet och tolerant sinne och dem som inte uthärdar motsägelser, vare sig i samhället eller inom den egna personligheten, fanatikerna med enkla lösningar, konspirationsteorier och rop på renhet, dessa som kräver bokbål och jagar syndabockar i frustration inför det egna samhällets brister.

ingmar karlsson, civilekonom, diplomat, författare, filosofie och teologie hedersdoktor och islamexpert, Sveriges generalkonsul i Istanbul 2001–2008, har outtröttligt verkat för större kunskap om det främmande, detta som verkar mer hotfullt ju mindre man vet om det. I den lilla skriften Vårt arabiska arv, som kan läsas på en dryg timme, påminner han om vår tacksamhetsskuld mot den arabiska högkulturen och pekar på de uppmuntrande exempel på olikhetens positiva möjligheter som har format Europa.

Det tydligaste beviset i dag är de så kallade arabiska siffrorna, i själva verket en import från Indien, och den fundamentala innovationen, siffran noll, eller zero, som det heter med en förvanskad form av arabiskans ord för siffra. Karlsson påminner också om den arabiska kulturens spår i dagens språk. I spanskan är vart femte ord arabiskt, och fyra procent av de engelska orden är av arabiskt ursprung. Svenskan ligger långt från dessa procentsatser, men det skadar inte att erinra sig att blott barbariet var en gång fosterländskt: från arabiskan har vi bland annat orden almanacka, alkohol, bensin, hasard, kaffe, maskara, pyjamas, risk, socker, soffa, trafik och zenit.

Däremot ställer jag mig skeptisk till Karlssons uppgift att också alfabet, kanal och konditori skulle vara arabiska ord; de är förvisso inlånade från latinet, och banan uppges i etymologiska lexika härstamma från ett afrikanskt språk. Inte heller var Gustav Vasa först med att införa de arabiska siffrorna i Sverige. Den användes i Norden från andra hälften av 1200-talet, och Vadstena kloster använde dem redan i slutet av 1300-talet, liksom Uppsala universitet i sina astronomiska tabeller över månens lysande från år 1483. (Man kan tillägga att fem arabiska filosofer citerades som auktoriteter i Uppsalauniversitetets första undervisning, mest av alla Ibn Rushd [Averroës], från Cordoba, död i Marrakesh 1198, annars ofta ansedd som suspekt på grund av sin tydliga boskillnad mellan uppenbarelse och forskning.)

Karlssons budskap är klart. I ett Europa där mellan tio och femton procent av befolkningen är födda i något annat land än det de bor i, och där nu över 15 miljoner muslimer bor inom EU, är det inte möjligt att tänka vår världsdel utan en islamsk komponent, lika litet som på medeltiden. Vi kan med vår politik välja mellan en modern tolerant euroislam eller en ghettoislam som stöds av fundamentalistiska krafter i den islamska världen. Det senare skulle inte leda till en sammanstötning mellan civilisationer utan ett ständigt pågående gerillakrig i förorterna. Om integrationen lyckas kan europeiska muslimer stå som förebilder för demokratiskt tänkande och reformer i sina ursprungliga hemländer. Om så sker skulle Europa betala tillbaka en gammal skuld.

Historiens språng framåt har skett där olika kulturer har kunnat samverka i harmoni inom ett enhetligt politiskt system. De grekiska stadsstaterna, det romerska imperiet, den medeltida katolska övernationella kulturen, den habsburgska monarkin och USA är exempel på kreativa smältdeglar. Blomstringen har avstannat i diktaturerna, såväl i den islamska som i den kristna kulturen. I den muslimska världen segrade efterhand taqlid, tanken att Koranen innehåller allt som man behöver veta, och att det som inte står i Koranen är onödigt eller skadligt. I Spanien upphörde det lyckade experimentet 1492, när Alhambra föll och den katolska omvändelseivern förvandlades till ett rasistiskt program, där kardinal Ximenes lät bränna alla arabiska skrifter utom de medicinska, och muslimer och judar ställdes inför valet att konvertera eller emigrera och fann en fristad i det osmanska väldet.

Detta är en historia som är värd att påminna om, och tillika en varningssignal.