Män och manlighet i Bibeln

Genus och religion är ett tema som tilldragit sig stort intresse under senare år. Först lyftes kvinnorna fram. Sedan kom turen till männen. Ylva Eggehorn följer denna trend. 2005 utkom hon med en bok om kvinnor i Bibeln. Nu har hon gripit sig an männen. I sin nya bok, som har den underfundiga titeln Där lejon bor tittar hon närmare på män och manlighet i Bibelns berättelser. Titeln syftar på den beteckning som på äldre kartor angav okända områden. Här mötte oväntade faror, men också äventyr. Det är så Eggehorn betraktar sin resa i Bibelns patriarkalt strukturerade värld. Hennes utgångspunkt är att det manliga herravälde som de bibliska berättelserna speglar utgör en ”tragisk avvikelse” från Guds skapelseplan och att det finns sprickor i de patriarkala strukturerna. Det är just dessa sprickor som intresserar henne. Hennes syfte är med andra ord att finna en alternativ mansbild i de bibliska berättelserna.

Boken är indelad i fjorton kapitel, vars undertitlar alla börjar med ”Mannen som…”. Eggehorn läser Bibeln på ett mycket personligt sätt, och hon gör sina egna, ofta poetiska tolkningar. Skapelseberättelsens skildring av hur kvinnan skapas ur Adams revben för att vara hans ”hjälp” tolkar hon som ett uttryck för att mannen är sårbar och svag. Han klarar sig inte på egen hand utan behöver en partner som kan stå vid hans sida. Som hon ser det är kamratäktenskapet därmed den ursprungliga formen av äktenskap. Berättelsen om Josef som säljs av sina bröder till Egypten, där han blir en mäktig man, blir i Eggehorns läsning en historia om manlig mognad, om fantasins makt och om försoningens helande kraft.

Berättelsen om kung David handlar i Eggehorns tolkning om konsten att handskas med makt. Den makt David får bygger, menar hon, inte främst på hans krigiska skicklighet utan på det faktum att han har kontakt med sitt eget inre och förmår omforma sina erfarenheter i psalmdiktning. Apostlarna Petrus och Paulus framställer Eggehorn som prestationsinriktade och självmedvetna män, som först efter dramatiska upplevelser av egna tillkortakommanden mognar till insikt om sin egen svaghet och sitt behov av Guds kärlek och nåd. Svagheten får dem att öppna sig för Gud. Det är, konkluderar hon, just sådana män vi behöver i dagens värld.

I ett kapitel om profeten Jeremia lyfter Eggehorn fram skuldens och skammens problematik. Själv menar hon sig ha svårt att finna synder att ångra. Däremot hade hon länge plågats av skammen över egna tillkortakommanden. Det var först sedan hon gjorts uppmärksam på den liturgiska välsignelsens betydelse som denna börda lättades. Men i själva verket är ju den typ av skamkänslor hon beskriver egentligen ett uttryck för en av de värsta av de sju dödssynderna, nämligen högmodet. Eggehorn ser saken från ett annat perspektiv. Från hennes horisont är den liturgiska välsignelsen ett uttryck för att Gud accepteras oss trots all den skam vi går och bär på.

Att Eggehorn utgår från en protestantisk tolkningsram lyser igenom i flera av hennes tolkningar, så exempelvis i hennes analys av jungfru Marias man Josef. Hon understryker det faktum att han påtog sig faderskapet för ett barn som inte vars hans och att han i strid med rådande normsystem valde att hålla fast vid sin trolovade Maria. Josef är, menar hon, en förebild i det att han bemästrade sin sårade manliga självkänsla och valde att sätta Maria och barnet i främsta rummet. Eggehorn uttrycker också förundran över att Josef, som från ett kyrkligt perspektiv var nummer tre i sin egen familj, har kunnat användas som en förebild för den patriarkala borgerliga kärnfamiljen. Och det kan man verkligen undra över, särskilt som han enligt katolsk och ortodox tro inte bara tog på sig familjeansvaret utan också valde att leva i celibat med jungfrumodern. Men denna aspekt brukar inte lyftas fram i protestantiska tolkningar, som än i dag präglas av reformatorernas avståndstagande från den celibatära livsformen. Eggehorn förbigår saken med tystnad.

Manlig sexualitet är ett tema som återkommer på flera ställen i boken, inte minst i kapitlet om mannen i Höga visan, som beskrivs som om ”en riktig karl” som vet hur han skall ta sin kvinna och som bejakar sina sexuella begär utan skam eller förbehåll. Det är tydligt att Eggehorn anser att den traditionella kristna sexualdiskursen med dess syndabeläggande av sexuella fantasier utgör ett ok som är för tungt för genomsnittsmannen att bära. Detta framträder särskilt i avsnittet om Josef från Arimataia, som får symbolisera den vanlige manlige kyrkobesökarens främlingskap inför en liturgi och en morallära som i alltför ringa grad anpassats till manliga behov. Att Josef nämns i Bibeln beror, menar hon, inte på hans religiösa dygder utan på det faktum att han såg till att Jesus blev anständigt begravd och därmed skapade ”ett rum för uppståndelsen”. Just så ser Eggehorn männens uppgift i dagens kyrka.

Eggehorns bok utgör en fascinerande och ibland provokativ läsning. Hennes språk är rikt och poetiskt, och hon delar med sig av sina erfarenheter och ger intressanta inblickar i sitt eget religiösa liv. Det är just detta som gör boken så intressant att läsa!